Gotiska Klubben

Barbro gled fram som en vind över ängen. Trots att skidorna var både breda och klumpiga och antagligen tillverkade på farfars tid fick hon det att se så enkelt ut. Hon rundade några björkar och hasade sig smidigt nedför en brant kulle. Sedan gjorde hon sig smal med armarna och genade utan problem mellan två ambulansbilar som stod parkerade utanför Akutintaget och fortsatte bort mot Stora Kvinns. Där uppe, på en balkong på tredje våningen, stod vi i våra vita vårdarkläder och rökte och drack morgonfika.
- Titta, är det inte Barbro som kommer där nere! sa någon.
Vi skyndade fram till balkongräcket för att titta. Ja visst var det Barbro! Hon var klädd i en röd annorack, lovikavantar och en gotländsk mössa med såna där hundöron som fladdrar omkring. Det kändes nästan litet högtidligt och speciellt att följa hennes pustande och stakande. Ungefär som när man får syn på en kompis som springer förbi i ett maratonlopp. Så stannade Barbro till och vinkade med staven hängande runt handleden.
- Hej på er där uppe! ropade hon med en anfådd och glad röst.
- Heja Barbro! svarade vi.
- Kom igen, Barbro!
Vi vinkade och vinkade. Och Barbro vinkade tillbaka. Flera gånger. Sedan kämpade hon iväg över den stora gräsmattan i riktning mot den tegelröda fasaden på Stora Mans, och snart var hon borta ur sikte.

Detta låter kanske som en vanlig svensk idyll på 70-talet. Men det är det inte. För detta hände nämligen mitt i sommaren i tjugofem graders värme. I början på juli närmare bestämt.

- Jaha, suckade en vårdare på balkongen, då var det dags för Barbro igen!
- Hehe, hon är otrolig! Att hon bara orkar. Varför kan hon inte bara knacka på dörren och säga att det är dags.
- Jag älskar Babsan, sa en kvinnlig vårdare. Det är så synd om henne!
- Vi borde kanske ringa polisen?
- Äsch, hon klarar sig!

Jo, skidåkande på sommaren eller något annat ”omöjligt” var Barbros klassiska sätt att signalera att hon snart skulle bli tvångsintagen på Beckis, av polis eller av annhöriga. Hon hade gjort detta eller liknande många gånger förut. Tomtekädd i maj, barfota i träskor, bikini och öppen badrock mitt i smällkalla vintern (då tvingades man ringa polisen för att hon inte skulle frysa ihjäl) eller som denna dag i full skidutrustning mitt i sommaren. Sån var Barbro. Till sitt yrke var hon narkossköterska och hade arbetat på Sophiahemmet på Östermalm, eller rättare sagt hon hade gjort det innan hennes sjukdom tvingade henne att sluta.

Babro brukade stanna en eller två nätter på akutintaget innan hon slussades vidare till någon av 60-avdelningarna. Där hon blev kvar i några veckor under sjukdomens olika faser, som gick uppåt, uppåt, ja, i raketfart uppåt, och så plötsligt föll hon pladask ned i tystnaden för att bli onåbar under en längre tid. 

Det var på den beryktade Avdelning 64 som jag mötte Barbro. Avdelningen var känd i hela psykiatrisvängen eftersom den prövade en mängd nya och mer terapeuftiska behandlingsformer, bland annat hyste den både kvinnor och män av i alla åldrar i sina tolv patientrum varav hälften var 4-bädddssalar. Som vi förstår blev det mycket huller om buller där. Full rulle både dagar och nätter. Sex och samlevnad som det kallas i skolböckerna. Gamla vårdare vägrade att sätta sin fot på 64:an och döpte den till ”Hippielägret”. Och psykiatriker, som hellre ville hjälpa patienterna medicinskt, och dessutom tjäna en hacka på att testa någon av alla de nya mediciner som hade kommit, vad de ansåg om Avdelning 64, ja det kan ni själva förstå.

Jo, Barbro var manodepressiv. Bipolär heter sjukdomen idag. Men här används den gamla termen Manodepresiv.  Den känns mer målande och äkta, och den beskriver mer adekvat vad sjukdomen handlade om. Ordet ”bi och ordet ”polär” inryms förresten i de  både ordens motsatta kontrasverkan. Jag är inte säker på att bipolär är ett ord som kommer att bestå. Och vem vet när dessa rader läses? Kanske har ytterligare nya termer lagts till innan dess. Barbro var dessutom mer eller mindre hypomanisk, en term som knappast med fördel kan översättas till hypopolär. Hon var faktiskt den mest snabbtänka hypoman jag mött på Beckis och hon var lika snabb att skapa oreda. Hon måste i botten haft ett otroligt ordningssinne, eftersom hon så systematiskt och på en sådan rekordsnabb tid kunde få ett valorganiserat dagrum eller ett patientrum att förvandlas till miserabel missär och närmast kaotisk oordning.

Första gången jag mötte Barbro var en morgon några dagar efter skidturen. Hon gick omkring i dagrummet på 64:an i en privat ljusblå klänning med en vit stickad tröja utanpå, kanske inte helt olik den klädsel hon en gång haft på sig när hon arbetat som Röda Kors syrra på Serafen och Sophiahemmet. Hon gick omkring och serverade de andra patienterna saft ur en stor kantin av stål. Allt var frid och fröjd ända till någon vrålade.
- Vad fan, det är ju piss, det här!
Och alla patienter i rummet tittade på varandra och på sina plasmuggar och på Barbro som såg helt oberörd och oskyldigt ut. Också kom babbarna (vårdarna) springande som om Tredje Världskriget hade brutit ut.
- Vad i helvete, Barbro, du lovade ju!
- Bort, bort med alla muggar!
- Inte dricka av det där, Olle!
- Ställ ned den nu,  Britta, nej inte så, inte där!

Och medan vårdarna sprang omkring och plockade muggar och kantiner kom nästa olycka. Ut från rökrummet, som också var bibiliotek och lite av konstsalong med nyinköpt modern konst, kom Jessica, den ordinarie sjuksyrran springande, och hon ropade som om elden var lös:
- Hela rökrummet är ju demolerat! Det ligger fimpar utspridda överallt, till och med i taklampan.

Just i detta tillfälle mötte jag Barbros ögon. Dom gav ett vänligt intryck, aningen stirriga, men vänliga i grunden. Kanske även aningen, ja hur ska jag uttrycka det, aningen pillermariskt irriterade. Barbro log svagt och behärskat som om hon redan visste vad som skulle ske.
- Nu ska du i bälte, Barbro!
- Ja, lägg henne i bälte, det förtjänar hon!
- Jag kan ta hand om henne, sa jag. Jag kan sitta med henne i rummet. Det är helt okej för mig.
- Ja gör det då, men ta bort henne härifrån, den jävla apan.

Jag tog ett stadigt tag i handen på Barbro, tryckte till litet extra för att visa vem som bestämde, och gick iväg med henne till henns rum.  Hon gjorde inget motstånd. Hon var inte den typen som skrek ”Dom mördar mig” och så där, utan hon betedde sig för det mesta väldigt lugnt och sansat. men hon var snabb som en vessal. Och smal och smidig och gracisös. Faktum är att hon på nåt sätt liknade den där berömda sagotanten.

Inne på hennes rum sa vi inget åt varandra. Hon svarade inte på mina frågor, så jag lät det bero. Jag satte henne på sängen och tog fram en stol som skulle blockare hennes möjligheter att smita ut ur rummet. Mellan stolen och väggarna var det kanske en och en halv meter. Gott om utrymme alltså.

Barbro tittade på mig. Och jag på henne. Ingen sa något. Så resten hon sig hastigt  och gjorde ett snmabbt  utfall mot vänster i rummet. Jag rusade upp åt samma håll. Då retirerade hon och satte sig ned igen.

Vi bara tittade.

Så bplötsligt gjorde hon sittande åter ett utfall mot vänster, gick snabbt över till höger och kastade sig upp. Hon rörde sig lika snabbt och smidigt som en rökslinga. men jag blockerade en än gång hennes flyktförsök.

Vi bara tittade.

Istället för att resa sig gjorde barbro små kort utfall åt vänster, höger, rakt fram. Och jag lärde mig att följa dem sittande i stolen utan att resa mig upp. Liksom bara för att markera att jag var med i svängarna.

Till slut log Barbro åt mig. Och jag åt henne. Och mitt arbetspass var snart slut och jag avlösetes av en annan vårdare.

Två veckor efter denna dansövning, denna pantomin med Barbro,  kom jag till samma avdelning och fullt kaos rådde. Den såg ut som ett slagfält, stolar och bord och tallrikar och muggar och lampor och patienkäder låg utspridda i en salig röra i dagrummet och i hela korridoren. En vårdare gick och plockade upp saker.

Innirån rökrummet hördes röster, så jag gick dit.
- Jag orkar inte med denna människa längre, sa en kvinnlig vårdare.
-

Forsätt ikväll. bl h, röda r, sitta på,