Intervju med konstnären Dan Park
Foto: Muslimska friskolan
Konstnären Dan Park har blivit känd genom att klistra upp dagsaktuella bilder och samtida kommentarer på elskåp i Malmö. Just nu är han uppmärksammad efter att ha blivit dömd för förtal och hets mot folkgrupp. Att döma av allt som skrivs om Dan Park så är han på väg att bli folkhjälte.
Ref: Provokatören Flashback Nationell Idag Metapedia Realisten Sydsvenskan Bilder Vilks
Dan Parks bloggar: lidlday Dan Park
”I Finland skulle jag få lappsjuka”
GK: Hej Dan! Ska man säga grattis till domen? Eller vad?
DP: Ja domen visar ju att det fina talet om yttrandefrihet och att konst ska få provocera bara är bullshit. Vissa saker ska man uppenbarligen inte skämta om men vem/vilka ska egentligen ha rätt att bestämma det, Afrosvenskarnas riksförbund?
GK sa: Publiken märker sällan alla nyanser. Jag menar, vilka av dina verk borde fått större uppskattning?
DP: Där jag jämför Förintelsen med djurförtryck, skillnaden är väl att det inte finns några överlevande från djurfabrikerna.
GK sa: Adolf Hitler och Moder Theresa är ju ganska kul figurer, var och en för sig alltså. Har du några egna favoriter inom ”the art of provocation”?
DP: Boyd Rice är ju en go gubbe.
GK sa: Är inte Tystnaden den verkliga provokatören? Ja menar… ja, utom i Finland förstås. Där kan folk hålla käften med stil. Längtar du aldrig till tystnaden runt en finsk sjö mitt i sommarnatten?
DP: Nä då skulle jag få lappsjuka, i Finland ska man gå på rockfestival och dricka Killjo (snabbmäsk).
GK sa: Dina skottskadade elskåp tillhör våra favoriter. Har du någon fråga till Gotiska Klubben innan vi avslutar?
DP: Funkar tuperat svart hår fortfarande för goter?
GK sa: 
Knut Swane lämnade Stockholm på 80-talet
Knut Swane hette en norsk konstnär som bodde i Stockholm på 70-talet. Han gick på Mejan. Trevlig kille. Alltid glad. Lite udda och destruktiv om man ska vara ärlig. Men fan, vem var inte det. Det var något pojkaktigt över Knut. Något busigt.
Vi brukade ibland träffas och ta en öl på Bistro Bohem, en krog på Drottninggatan. Det var en designad - kanske av Swane själv? – litet punkig krog med stolar och bord i starka färger, utsågade i märkliga former, i olika höjd och bredd. Man blev lekfull där inne. Som att komma in på Lustiga Huset ungefär. Inte en vinkel stämde. Å, vilka kvinnor det fanns där på Bistro…
Knut Swane gillade framförallt att måla på andra konstnärers målningar och på deras kläder och och så där. Gränsöverskridande kanske man skulle kunna kalla hans teknik. En slags självuppfunnen Borderline Art. Han blev inte så populär bland andra konstnärer. Ofta blev han utjagad från de andras atteljéer.
- Kasta ut det där jävla aset!
En kväll målade Knut i smyg samtliga besökares ytterkläder på Klubb Mejans partylokaler på Jacobsgatan. Folk var i uppror. Stod och skrek av vrede rakt ut i luften där ute på gatan mitt i natten.
- Nu ska han dö, den jäveln!
Det var något religiös över reaktionerna hos medklasskonstnärerna i Stockholm. Men kvinnorna gillade Knut. Och jag tyckte nog själv att han var minst lika bra som Andy Warhol, en slags kombination av Warhol och Valerie Solanas, ja om man nu får tillåta sig att vara efterklok.
Naturligtvis var de flesta konstnärer som gick på Konstakademin ursinniga på honom för hans egotrippade excesser. En gång kom Knut springande på Drottningatan i riktning mot Gamla Stan, strax nedanför Klubb Mejans lokaler, där han hade sin atteljé.
- Vad händer Knut? ropade jag eftersom han verkade panikslagen.
- Har målat!
- Åt vem?
- Vet inte riktigt. En skåning, tror jag.
- Den dryge?
- Ja, precis, han ”den dryge”!
- Vad hände?
- Försökte bara måla lite spilld mjölk på trappan upp till hans atteljé. Och på hans träskor som stod utanför. Och nu är han helt vild och galen! Jagar mej över hela stan. Förra veckan målade jag fina röda vinfläckar på hans isblåa Marianne Faithfulplatta och då hotade han döda mig om jag gjorde något liknande igen.
Även den gången klarade Knut livhanken.
Sedan lämnade han Stockholm och flyttade till New York. Han fortsatte i samma anda, presenterade sig som Målar-Guden inför Manhattans invånare men uppträdde som Djävulen själv. Och visst, det dröjde inte länge innan han blev svårt misshandlad, ja nästan till döds. Tror han låg och svävade bland änglarna i en respirator i nästan ett år innan han återvände till oss dödliga.
Men detta var för länge sedan och idag ser han fortfarande glad ut, ”Knutt”, och det är det viktigaste.
Ränderna går aldrig ur, Knut Swane!
