Gotiska Klubben

En historia om poeten Bo Jonsson

Just det, Markus, vill du höra en historia om Peter Dahl? Så här var det. På Kloster Pub på Vasagatan i Stockholm umgicks jag med The Dum-Dum Boys under några år i mitten av 70-talet. Dom söp, skällde och hatade det mesta som Stockholm hade att erbjuda av kultur på den tiden.

Ingen var speciellt imponerad av dem. Men  jag var det. Jag var högst imponerad. Dom kunde mkt om konst och litteratur och de var mkt äldre än mig. Bo Jonsson hette en av dom. Bosse Jonsson. Poet och filmare. Han tog sitt liv i början på 80-talet. Och Bosse var rätt så ”Korrekt Inkorrekt” kanske man kan säga: han avskydde Ingemar Bergman, ABBA och Mikael Wiehe och allt annat som man borde/inte borde avsky på den tiden.  Hur det nu var.

Så fick Bosse plötsligt jobb som konstkritiker på Dagens Nyheter. Stor sak naturligtvis bland vännerna. Och Bosse skrev väldigt initierat och personligt när han recenserade de olika konstnärernas utställningar. Han var
både välvillig, undervisande, relaterande, kritiskt men sällan oförskämd och raljerande. Så han blev mkt omtyckt. Kanske just för sin kunniga, chosefria och ärliga attityd.

Så en dag hände det. Bosse skulle recensera Peter Dahls vernisage på ett Stockholmsgalleri. Doktor Glas tror jag. Kanske var han bakfull den dagen. Fan vet. Men han vräkte på utav bara helvete. Hans läste recentionen högt för mig på Kloster Pub. Och jag vred mig som en mask av skratt. Vilket ritualmord! Ungefär så här lät det:

I går bevittnade jag Peter Dahls efterlängtade vernissage på Dr Glas i Kungsträdgården. Det var mycket folk och förväntningarna på Konstakademins professor var självklart höga. Och jag hade själv kunnat gå därifrån med en stor upplevelse rikare, om det inte varit för en störande detalj i Peter Dahls måleri. Allt han hade åstadkommit såg nämligen ut som korvar. Benen liknade korvar. Armarna liknade korvar. Jaha, tänkte jag. Är det kanske meningen att alla konststudenter ska få lära sig att måla armar och ben som liknar varm korv? Ja, till och med molnen, kvinnornas vader och träden och lyktstolparna i parken liknade korvar. Överallt korvar i denne mans målningar. Röda korvar. Gröna korvar. Blå korvar. Överallt dessa korvar. Är den svenska konsten på väg in i ”Korvens period”. Ja, antagligen är det så. Och vad kan vi göra åt detta?  Ingenting, mina vänner,  Ingenting kan vi göra åt det. 

Bosse Jonsson, DN 76-77?  ”Balladen om korvarna” Råkar någon ha denna artikel, meljla den gärna. Det skulle…ja, ni vet. 

- – - – - -

Dagen efter fick Bo Jonsson sparken från DN. Stor skandal naturligtvis. Men det skulle bli ännu värre. Leif Nylin, eller Leffe Nylon, som vi kallade honom, tog över konstrecensionerna. Ni vet han med ”Den ena handen…” 123 konstnärer, eller var det 167, skrev på en protestlista som publicerades (?) i DN. Listan krävde Bosse tillbaka. Bosse förstår oss konstnärer. Men DN hade fått nog. Nu räckte det. Så Bosse fick aldrig jobbet tillbaka.

 En kväll när Hasse och Bosse och Lasse och jag satt och söp i KBs bar, kom en skäggig - ja han var riktigt jävla skäggig! - konstnär fram till vårt bord och sa:
- Vi ska ha ett stort party där uppe i festlokalen klockan nio. Det vore kul, Bosse, om du och dina vänner ville hänga på. Många av de som skrev på listan är där. De skulle bli glada om du ville närvara! Dom har till och med köpt en present åt dig!

Man fick nästan tårar i ögonen över dessa konstnärers medkänsla med den avskedade Bosse Jonsson. Att ha över hundra svenska konstnärer i ryggen, det måste kännas stort och varmt.

Efter en stund reste sig Bosse och de två övriga och gick upp på festen för att mottaga presenten och hyllningarna till rebellen Bo Jonsson. Konstnärshusets festvåning är den enda lokal i Sverige, tror jag, där bara män äger tillträde. Jag stannade kvar nere  i baren eftersom jag just skulle möta en tjej. Det finns gränser för hur konstintresserad man kan bli. Och när hon hade kommit - Pia hette hon, hon var ihop med en känd svensk komiker som hette Gösta - och vi hade suttit en timme och samtalat, då hördes braket ute på gatan.
- Vad var det där nu då, sa Pia.
Jo, det var Hasse och Bosse och Lasse som hade blivit utkastade från konstnärsfesten. De låg på gatan, dyngraka, med var sin konjakspava och skrattade. Vilka dårar. De hade, hörde jag senare, ryckt åt sig var sin flaska i baren och sedan hade de nästan i korus skällt ut samtliga konstnärer för att vara  ”Epa-horor” ”skäggfittor”  ”ledsna snoppar” och ”bergmanpekoralister”

Ja så kunde det gå till på det glada 70-talet. Bosse var för övrigt den ende Stockholmare som sa något vänligt om min första diktsamling. Sista gången jag träffade honom, stod han vid baren på ”7 Äckel”  i Kungsan och skällde över en poet som han just mött på Operabaren.
- Varför skiter du inte i dom, sa jag.
- Varför och varför? Ja varför då?! Dessa överklassråttor, dessa…
- Vad ska du gåra åt det då?
- INGENTING – INGENTING ALLS!!! stönade Bosse och gick med sedvanligt ursinne i blicken bort mot Norrmalmstorg.
Ingenting var Bosses favoritord.  Men det var något stukat över honom denna dag. Något oerhört sorgset. Och några dagar senare var han död.

Ref. DN DN