Det bohuslänska ljuset
Fiskarens dotter av Carl Wilhelmson
Ljuset
Man måste ha bott i Bohuslän för att förstå havets och ljusets inflytande på ögat. Jessica Kempe har inte gjort det. Trots alla prettoformuleringar får hon knappt fram ett pip om ljuset i Carl Wilhelmson målningar.
Ljuset från havet. Det nästan smärtsamma glittret på vågorna. Svepet av blå-rosa-lila moln i horisonten bort mot Smögen. Återskenet av kvällsolen mot Östersidan. Detta magiskt klara ljus från grannens ballkong.
Hur man än försöker – är det i stort sätt omöjligt att beskriva ljuset i Bohuslän. Det bohuslänska ljuset. Men alla som sett och upplevt det känner till det. Detta oerthört klara och rena ljus. Inget i världen blir sig likt när man en gång upplevt ljuset i Bohuslän – det som på danska kallas för ”Skagenljuset”. Just detta märkliga ljus har Carl Wilhelmson gestaltat i många av sina målningar. Och hur många har inte försökt att gestalta detta ljus? Och hur många har inte misslyckats. Ni som aldrig varit i Bohuslän: tänk er en solnedgång i gutarnas Visby – ungefär så, fast så mycket starkare. Där har ni det: bohusläns ljus.
På berget
Gotiska Klubben bad Johan Lundberg på Axess att kommentera denna artikel om Carl Wilhelmsons målning På Berget. Han ville inte det. Vi bad även Elsebeth Welander-Berggren, intendent på Prins Eugens Waldemarsudde att läsa den. Det ville hon gärna. Hon tycket den var mycket intressant, trots att vi riktade stark kritik mot ”det underbart vackra museets konst- och kommunikationskunskaper” Se google. Testa även On the rock.
Lars Lerin
”Pappa rodde den lilla trekantiga skäkten, mamma hade Marika i knät och jag låg framme i fören och spanade ner i djupet. Manteterna drev därnere i sin gröna rymd och släpade sina långa brännade svansar. Och stim av småsill blixtrade.” ur Mostrarnas tid, Syntryck, 1986, som handlar om Hamburgsund och Väderöarna.
Jessica Kempe
Rasbiologi
När der gäller ”grumlig rasbiologi”, ”etniska läggningar” och den tarvliga avslutningen på artikeln, så får det väl stå för artikelförfattaren. Läs vad Fredrik Lindström anser om rasbiologi.
Ref: Carl Wilhelmson på Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm DN
Västkustens skildrare i stor utställning på Waldemarsudde kulturstan.se
Jessica Kempes förvillelser Axess
Vart är svensk konstkritik på väg? Bodil Zalesky
Carl Wilhelmson / Waldemarsudde Expressen
Måns Hirschfeldt recenserar Carl Wilhelmson på Waldemarsudde SR-Ljud
PS Hade varit kul om Lars Vilks – från Istanbul – ville kommentera denna diskusion.
Detta är en sådan söt webbplats. Jag älskar det. Jag är säkert att lägga till den till mina bloggar på min blogg!
eventbyrå
25 april, 2011 vid 11:46
Markus, läser om nedan avsnitt och finner att Jessica Kempe skriver rätt så initierat. Det är synd att hon får oss på villlospår genom en serie infasntila uttalanden.
Men låt oss backa o ch lyssna på henne:
”Wilhelmsons människor är värdiga, slutna och inbäddade i heltäckande dräktpaket. Med nästan museal omsorg målade han ut förklädenas våder, sjaletternas mönster och söndagskostymernas svärta. På de få hudpartier som återstod, händerna och kinderna, blandade han solbrännan, ådernäten och rodnaderna med reflexer från solnedgången, elden och de rödmålade husen. Och senare, efter klassresan uppåt, med vitheten från sommargästernas ljusa hattar. I Wilhelmsons porträtt tycks ögonen inte bara blå av födseln, de har också blivit blåa av att i generationer ha tittat på havet”
Stor iakttagelseförmåga i dessa rader. Måste kommentera det så fort jag kan.
gotiskaklubben
14 september, 2009 vid 09:37
Är det verkligen Jessica Kempe från DN som skrivit det där inlägget?
Gotiska Klubben svarar: Ja vi har fått det bekräftat per mejl.
Konstkännare
13 september, 2009 vid 15:02
Är enig om att ljuset är någonting oerhört och i konsten liksom i verkligheten en förutsättningen för liv.
Bohusläns ljus vet jag lite om men ljuset rakt över havet från Bohuslän, dvs ljuset på sydnorska östkusten vet jag en del om.
Det är vidunderligt att sitta från eftermiddagen enda fram tills långt efter att solen gått ner sent på kvällen och iakta ljuset.
En stund innan solen går ner kommer det varma ljuset, och lyser klippor, tång, vågtoppar och vågskum.
Smaragdgrönt, violett, ockra, brännd Sienna och grått i oerhört komplexa blandningar men här och var helt rent klingande i sin ursprungliga oblandade form.
Molnen ackompagnerar färgpalletten om än i lite mildare form.
Efter att solen gått ner börjar himlen måla ett tunt lager av ultramarinviolett över allt och alla.
Färgerna blir kyligare men här och var ett varmt stråk av ockra som uthärdar.
Och ibland kommer ett dis som dämpar ner färgprakten och gör den avlägsna horisonten ännu mer avlägsen.
Finns hur mycket som helst att säga om detta men i mitt tycke är det bara en bra målning som kan beskriva detta mirakel någorlunda trovärdigt och där har onekligen Wilhelsom gjort en stor insats.
I Wilhelmssons tavlor slås jag framförallt av hur ljuset är skildrat på klipporna.
Ibland tycker jag han kunde hållt igen med koloriten och jobbat mer med valörer som tilll exempel Zorn, men då skulle det kanske inte vara Wilhemssons bohusländska ljus längre.
Jag tror för övrigt att både Wilhelmsson och Zorn och andra stora ljusskildrare förhållt sig oerhört ödmjukt till ljusets mirakel och träget och åter träget kämpat med att göra det rättvisa.
Markus Andersson
12 september, 2009 vid 21:36
Din skymning i Sörlandet, Markus! Har läst den tio ggr och läser den ännu en gång. Och ännu en… Oj, va bra.
Carl Wilhelmson och Gryningen:
På denna bild är vågornas glitter, bort mot soluppgången bakom klippan, så ljust att man minns hur ögonen ofta tvingats att kisa vid dessa tillfällen. På denna bild ”intellektualiserar” Wilhelmson en morgonstund åt oss. Han möjliggör för oss att minnas ett tillfälle som varit så starkt att vi knappt klarade av att uppfatta det: ett morgonljus ute på havet.
Ska försöka hitta fler bilder på det ”Wilhelmsonska havsljuset” Det finns en badande flcika. Och några svep över Gåsö där ljuset vandrar omkring ute i vattnet mellan skären.
Men visst, kvällens glöd över klippor och hus, där är Wilhelmson svår att slå.
Förstår lite, men ändå inte riktigt hur du menar med ”hålla igen på koloriten” Kan du ge något exempel Och gärna nåt från Zorn, där han ”jobbar mer med valörer”
Ps. Lägger denna tråd i ”Vad är konst?”
gotiskaklubben
13 september, 2009 vid 09:28
Anders Zorns grundpallett var bara ockra, cinnoberröd, svart och vit.
Det är den urgamla palletten som redan gamla grekerna använde, och senare Rembrandt mfl.
Ibland målade han hela tavlor med endast den palletten och det gör jag faktiskt själv också då och då.( till exempel i ”Sista vittnet”, ”Kort vila” och till största delen också i målningen ” Jämlikhet ”.
Detta måleri bygger på att man blandar och blandar och blandar, men också på att man är oerhört känslig i fråga om valörval, dvs val av ljusnyans.
Denna urpallett ligger nära naturen.
Zorn var oerhörd på att ur denna enkla pallett få till alla möjliga färgnyanser och också på att lura betraktarens öga att se färger som inte fanns pigmentmässigt på tavlan.
Titta till exempel på Midsommardans, där finns inget blått pigment i himlen, men den upplevs som kylig kvällshimmel.
Det gröna gräset i målningen framstår som väldigt grönt och friskt på grund av att det inte har så stor konkurens med andra ettriga färger, men rycker man ur den gröna färgen ur sitt sammanhang märker man att den inte alls är starkt grön, utan en grön gjord av blandningen mellan ockra och svart, lite vit och kanske en gnutta röd.
Jag skulle gissa att Wilhelmsson använde lite starkare pigment och troligtvis passade det honom bäst och något annat skulle inte vara han så jag tar nog tillbaka det där med att han skulle tonat ner koloriten och jobbat mer med valör.
Det gjorde ju Zorn så bra och det är bra att det finns olika sorters stora målare.
Runa G svarar: Dricker allt mindre. Tur det. Läste ”Mitt nakna hjärta till kl 2430. Baudelaire kommer nog alltid att vara min bäste vän. Han är inte klokast, men trevligast.
Vaknade kl 0300 och skrev en haiku:
Hör du röster
kan det vara
duvor på taket
Har diskuterat goterna contra germanerna hela morgonen. Varit tvungen att gå igenom Tacitus och Jordanes. Ett rent nöje. Se tråd: Ska vi ta in 100 000 till?
Har också fixat runt publiceringen av min lilla Evert Taube-essä i Nationell idag.
Läste förresten i natt om dig Här Fastnade denna gång för detta citat av Björn af Kleen
: …porträtt av ’martyrer’ som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; Citationstecknen runt martyrer. Ska fråga honom vad han menar.
Till saken: Naturligtvis gillar jag Zorn. Och Renoir och Skagenmålarna. Kul att höra om paletten.
Om du tittar på denna bild. vet knappt om det är ett foto eller en måling. Så här kan ju Zorns vatten se ut. Nåväl, Zorn är en underbar ljus och vattenmålare.
Men ljuset, ljuset i Bohuslän, kvällsljuset är så oerhört bländande starkt att man knappt kan måla det frammifrån utan måste, som Vilhelmsonnöja sig med dess återsken.
Det var när jag såg ljuset i Bohuslän som jag tröttnade på de tyska expessionisterna, och på Gaugaing och Munch. Kanske orättvist men så kände jag: att deras färgskalor försökte avbilda något som en solnedgång i Bohuslän skildrat innerligare och mer sant för mig. Och så fick jag syn på Wilhemsons ljus. Och då blev man ju såld. Kanske skulle det vara omöjligt att skildra bohusljuset utan kolorit.
Ragnar Ljungman är en annan målare, som dog vid 24 års ålder. Hade han levt hade han blivit en av de stora ljusmålarna, tror jag. Han påminner en del om Vilhelmson. Människorna. Bohusnaturen.
Har sett en blomstrande äng av honom med två barn, och en annan med några fåglar, liksom målade uppifrån, som flyger förbi honom. Samt Sommarmorgon, några får som betar i det vackra gräset i det bergigaa och karga landskapen och en bit av havet strålkastarupplyst av solljuset, som dränker sedan hela bilden i ett matt men intensivt sken. Pungter av gula blommor lyser över hela bilden. Underbart! (från Mollesund är det) Helt egen snubbe. Ragnar ljungman. Finns på Bohusläns Museum.
Om du orkar nån gåg kolla på denna analys av Wilhelmsons målning: Kvinna från Bohuslän.
Den finns på
1. Vad är konst? Pass: mydreams
Vore kul om du skrev en liknande om Zorn.
Markus Andersson
15 september, 2009 vid 11:38
Ljuset i Bohuslän är relativt. Som allt annat. Och inte objektivt. Jag som skrev artikeln om Carl Wilhelmson i DN växte om somrarna upp på en ö utan för Grebbestad och Fjällbacka. Som ung flicka längtade jag i land. Till friheten. Ljuset hägrade över husen i Långesjö. Under havsytans glittrande yta simmade brännande rödmaneter. Jag kunde inte bada. Jag grät och förbannade.
Bergen var muskulösa och grå. Horisonten hög. Ibland rosa klippor. Med huggormar på. Jag isolerad.
Som så många andra flickor och kvinnor i Bohusläns ö-värld.
Bohusläns ljus är en fråga om perspektiv. Carl Wilhelmson har sitt.
Angående Carl Wilhelmsons klimat- och rasteoretiska
utgångspunkter delade han tidens gängse och allmänna synsätt. Han utgjorde
en entusiastisk del av det nationella projektet. Som först
ifrågsattes efter andra världskriget. Själv mötte han dock, vilket jag skrev, en människa inuti typlärorna.
Hälsar Jessica Kempe
- – - – -
Runa G, poet
David von Uschman, f.d. gallerist, svarar:
Jessica, på Nätet kan vem som helst vara ett troll. Så om du är du, eller inte, vem vet det?
Men låt oss antaga det. Så tack för dit rörande och
välformulerade inlägg! Sånt imponerar.
- – -
- Jasså, den badrädda lilla flickan är gramse,
inte bara på Calle W, utan även
på klippor, huggisar och maneter!
Har hon då aldrig blivit Inbjuden till Bohuslän?
Har hon då aldrig fått leka med Sivan eller Stellan?
Har hon då aldrig hört en dikt
av Ebba sjungas av Göteborgskören?
Har hon aldrig i sitt diktar-bröst
lärt känna ”Förlusten av Norge”
Har hon aldrig läst Mostrarnas tid
ute på Väderöarna & Höckerbacken
av ”Ljusfångaren från Laxholmen”?
Har hon aldrig blivit smekt av våren
som vinden smeker
de små strandgossarna
över Stångehuvuds röda granit.
Varje vårdag i maj och i juni.
Har hon då aldrig, ens om hösten,
sett mareld lysa nedaför kajen?
- – - – -
Ljuset i Bohuslän är inte relativt, ”Jessica”.
Det är oerhört.
Oerhört relativt.
Man behöver inte, som Turner, suttit fastbunden med ryggen mot en mast i full orkan – likt Odysseus utanför serfernas kust -för att ha upplevt Nordsjöns ljus. Varje vardagsseglare kan vittna om det starka ljuset utifrån Skagerak och Kattegatt. Hur det liksom studsar mot klipporna med samma kraft som vågor slår mot bergväggarna. Också storgoten Snorre Sturlason har vittnat om detta fenomen. ”Som om guld rinner ut från land” Avsåg han det knallgula återskenet – gullet – innifrån Gullmarsfjorden?
Ja, vem vet.
Men visst, ”Jessica”, olika konstnärer beskriver ljuset olika.
”Man måste vara mkt snabb för att lyckas fånga de olika ljusfenomen runt Koster”,
sade Inge Schiöler i den blåa boken.
Om Ragnar Sandberg, som växte upp i närheten av Ivan Ivarson på Stenungsön i södra
Bohuslän, skrivs det:
”Måltiden I föreställer ett par som intar sin måltid vid ett bord. Ljuset från fönstret är bländande liksom i hans andra version av motivet i Måltiden II. I Testunden bildar det starka ljuset vilda skuggor på bordduken och gestalterna.”
- – - – -
När det gäller ras och klimatläror sägs det att Carl Wilhelmson ibland längtade iväg från
– vittnar om detta.
Bohuslän. Hans bostad, det så kallade ”Zornkomplexet” –
Huset är knappast Bohuslänskt. Snarare en replik på en förebild från Carl Larsons favoritlandskap.
Och visst ser Carl Wilhelmson käringar ofta sura och sorgsna och vresiga ut.
Kanske kändes dessa full-blods-schartauanister honom ibland alltför ras-rena.
Så även Calle W kunde längta bort.
Men även om Carl Wilhelmson rest sin väg för alltid, så hade likväl något funnits kvar.
Det bohuslänska ljuset.
Jessica Kempe
11 september, 2009 vid 00:25