Gotiska Klubben

De provensalska trubadurerna var lika stolta som skickliga hantverkare. Skarvar, nödrim och andra defekter var inte accepterat bland dessa perfektionister. Ord och toner skulle utväljas med en kärleksfull noggrannhet och svetsas samman efter så precisa mönster att resultatet mycket väl kunde förväxlas med sången från en näktergal. En av dessa smeder, trubaduren Arnaut Danièl, var till och med så skicklig i sin utövning att han lyckades få Näktergalen att sjunga – med hans egna ord!

Fritt ur minnet från Ezra Pounds ABC för läsare

Vi som närmat oss Evert Taube via Naturen, eller Naturen via Evert Taube, börjar inse hur mycket han egentligen kunde, och vilka paradisiska budskap han egentligen ville förmedla. Det tog många år innan budskapet i ”Skutan” nådde fram till den otillgängliga del av mig, där både känslor och logik kan samverka. Ändå vill jag inte röra Taubes texter, jag tycker liksom att de ska vara ifred för mina analyser.

Likväl söker jag ett riktmärke för att kunna beskriva mina upplevda konturer av det som poeten Evert Taube representerar. För mig själv kallar jag Evert Taube ”den siste hyperborén”. Med Hyperboré menar jag: en sann naturälskare och årstidsdyrkare från norr. Men jag avser också den Taube som älskade det fornnordiska utan att fastna för det krigiska som i vissa fall kan förknippas med ”Vikingakulturen”

Antagligen fanns och finns det ”kulturrasistiska” och centralmaktpolitiska motiv i Stockholmshatet mot Evert Taube. Det klassiska stockholmsföraktet mot värmlandsgruppen Sven-Ingvars är ännu tydligare i sin kulturrasism. Det mesta som kommer från Värmland, Småland, Bohuslän eller andra delar av den svenska landsbygden är illa sett av Stockholms kulturella eliter. Allt inhemskt, ”ursvenskt”, hembygdsartat hotar eller krånglar till det för de internationellt inriktade maktmänniskorna som styr över Stockholm.

Men inget av Stockholms högfärdiga elände knäckte Evert Taube. Han var starkare än sina fiender. Gladare. Lyckligare. Ja, långt innan poeterna Gunnar Ekelöf och Lars Forsell försvarat Taube mot Stockholms uppnäsor och upphöjt honom till Sveriges största poet, var Taube redan nationalskald i svenska folkets hjärta. De umgicks dagligen med Taubes ord och musik. De somnade till hans vaggvisor och vaknade upp till hans hymner om björkarnas sus eller den nybadade granitens mjuka former.

I varje sång av Taube dyrkas den nordiska Naturen, den nordiska Kvinnan och den nordiska Livsstilen. Inte ens den store naturälskaren och kärlekspoeten Carl Michael Bellman har en suck mot Taube när det gäller att aktivera svenskarnas sug efter naturnära poesi.

I Stockholm sjungs idag Evert Taube mestadels på begravningar. I övriga landet gärna på dop, bröllop, bryggfester och skolavslutningar. Från norra Bohuslän till Roslagens södra skärgård, ja även längs Norrlandskusten och på Gotland och Öland, samt i Norge, Finland och Danmark älskas Taube oavbrutet. Hur många skandinaver har inte någon gång i livet suckat av ren glädje: – Åh, jag vill inte leva i någon annans trädgård, än Everts…

När en anhörig dör, och bristen på innerlighet plötsligt vaknar till liv i vårt frusna bröst, då vänder vi oss ibland till en Nils Ferlin eller en Eric Clapton, eller en Bo Setterlind, eller kanske en Pink Floyd, men nästan alltid till Evert Taube! En sång av Evert Taube känns lika naturlig på en svensk begravning som tårar, blommor och vin, och den skönaste av dessa ”begravningsvisor”:

Så skimrande var aldrig havet är inte bara ett ”nutida provensalskt mästerverk”, utan också en av 1900-talets vackraste kärlekssånger, textmässigt oöverträffad inom svensk lyrik – lyssna gärna på Lill Lindfors finstämda version, eller låt Tiden avgöra Taubes nautiska position bredvid Sapfo, långt där inne i det nordiska hjärtats innersta skärgård.

Runa Goterman
Gotiska Klubben

Krönikören, som är partipolitiskt oberoende, kommer under höst och vinter att fundera litet över några nordiska författare, poeter och konstnärer som påverkat henne.

Ovan artikel Från Nationell Idag, nr 19, September 2009, sid 11
Egentlig titel: Evert Taube och det ursvenska

ref: Svd Svd