Gotiska Klubben

Roholla Khomeini i Neauphle le Château, Paris 1978
- Du är inte mer profet än mig, din fitta! tänke jag för mig själv. Jag blev så förbannad att jag till och med sa högt till Akbar:
- Den där jäveln är inte mer profet än mig! Swedenborg skulle knäckt honom på fem minuter!
Jo, så var min första tanke när jag hörde berättas om Ruhollah Khomeini i Paris 1977. Naturligtvis var det dumt både tänkt och dumt sagt av mig. Och värre skulle det bli. Ni måste förstå min situation: Jag hade arbetat en lång tid på mentalsjukhus i Stockholm. Jag hade levt krogliv i Berlin, Köpenhamn och New York. Jag läste 1800-tals poesi och filosofi med en övertygelse om att varje överdrift var fullt genomförbar. Jag söp och knullade som alla andra, men gick gudskelov sparsamt på droger. En medlem i RAF, som jag mötte på Polly Magoo tyckte jag var för egofixerad, att jag klädde mig och talade för exentriskt.
- Om du verkligen vill komma nära de arbetande människorna, klä dig som dem, för fan! Du syns för mkt!
Jag måste erkänna att den gamle terrosisten påverkade mitt sätt att klä mig för några år framåt.

Akbar var iranier, kurd, som kom från en välkänd logistik och transportfamilj i Theran. Han levde som en lodis i Paris och lyssnade på Jim Morrison, Patty Smith och Pink Floud, ungefär som jag. Han gillade mig och vi blev snart vänner. Varje dag under nästan ett års tid översatte han en ny perisk poesi för mig. Framförallt Hafez och Rumi och Saadi. Eftersom jag gått i väggen med den europeiska litteraturen, ”mina hjältar vill mig bara illa”, sög jag åt mig allt orientaliskt och östasiatiskt jag kunde komma åt.

Polly Magoo 1977

Polly Magoo. 11, rue Saint Jacques, very close to Notre Dame. This is open all night, and it’s a good thing, too, because the people who go here after about 2:00 A.M. shouldn’t be allowed on the streets. Before 2:00 you get a strange mix of would-be fashion models and even some yuppie types; after that you get the people who were kicked out of the other bars. The other good thing is that it’s cheap. It’s not too dangerous, and you probably won’t get beat up. It’s worth going to at about 3:00 in the morning because some-thing strange is bound to be going on. I once saw someone climb up the front of the building and into a hotel window and then the night manager came out with a huge club. We then left. Apparently Jim Morrison used to hang out here. UPDATE 2001: Tragically, Polly Magoo has closed! Sometime during the month of June, this Paris institution closed its doors forever (actually, the entire building in which it’s located is falling down and it looks like the folks inside barely made it out alive.)UPDATE 2003: Polly Magoo has re-opened! But it’s not quite the same thing. It’s basically right next door to where it used to be, but now it’s sort of, well, nice. Go anyway and pretend it’s as cool and sleazy and great as it used to be. It’s not, but some of the old joint’s lore might rub off on you.

Man kan säga att vännen Akbar var en sekulariserad iranier. En förvirrad stackare som jag själv. Med ena foten i nuet och den andra i sitt lands historia. När Akbar blev för chouvenistisk i sitt babbel om Persien brukade jag fråga om de första tofflorna tillverkades i Persien, och då förstod han att jag inte pallade att ta in mer undervisning för stunden. Akbar gick på de flesta droger, framför allt hasch, men även kokain och heroin, och han brukade klaga på mig för att jag drack för mkt.
- Vad är det för kall sol ni har däruppe som gör att ni måste dricka så mkt? Du blir ju oregerlig när du dricker, Runa, snart blir du utkastad från den enda krog i Paris som står ut med dig.

Polly Maggoo hette krogen där vi gick. Den låg på Rue Saint Jacques i närheten av Cartie Latin. Det var där jag mötte halva världen i slutet av 70-talet. Kineser, japaner, överklass, engelsmen, huliganer, läkare, spanjorer, araber, desertörer, brottslingar från Marsielle, filmstjärnor, nordafrikaner. Allihop. På tidigt 70-tal hade krogen världsrykte. Men 1974, 75 hade en annan krog i närheten blivit mer berömd, Le petite Bar, där brukade Dali och Amanda Leer och en mass engelska rockmusiker och fotomodeller hålla till. Men allt det där var över nu 1977. Jim Morisson hade lämnat bardisken och nu var det andra krogar som gällde i Paris. Inte ens Polly Maggo var längre den näst mest berömda. Men på något sätt… på något jävla sätt passerade alla där någon gång i veckan. Jag gick där mellan 1800-0500 i stort sätt varje dag under ett års tid och samtalade kanske med några tusen människor under denna tid. För mig låg inte Polly Magoo i Paris, för mig låg Paris utanför Polly Magoo.

- Tror du inte jag har supigt, sa Akbar. I Theran. Kah gick ofta med en whiskyflaska ocj drack på gatorna. Och motorcycklar körde in i moskéerna. Det var sjukt. Så genom amerikaniserat. Som om någon våldtog hela vår kultur. Shan och USA, det är skurkarnas namn.

Fortsättning kommer att följa, vid tillfälle…