Gotiska Klubben

DICK HARRISON ÄR EN HEDERVÄRD MAN *

Goten skrev nyss här på GK något om Dick Harrison, om dennes förnekande av Sverige och svensk historia. Det stimulerade mig att forska vidare och nu har jag funnit en intervju med Dick Harrison (SydSv 26/10 2009).

Den gällde lanseringen av Norstedts bokprojekt om Sveriges historia. Här vill man ”slå hål på myten om Sverige”, man vill enligt Harrison hindra från att att det skulle bli ”fritt fram för vem som helst att göra historien till sin”.

Med det sista menar han att Sverigedemokrater och andra inte ska få göra sin röst hörd. Det låter som ett duktigt antidemokratiskt projekt tycker jag. Nåväl, eliten förnekar sig inte. Här ska jag koncentrera mig på Harrisons Sverigeförnekande, hans förnekande att Sverige existerat före 1800-talet. Jag ska skärskåda detta med svenskhet, Sverige och nationalkänsla och se var vi hamnar.

1. Dick Harrison får i SydSv 26/10 frågan vilken historisk myt han vill krossa med sitt bokverk ”Sveriges Historia”. Han svarar:

Den allra största myten är Sverige, att Sverige alltid har funnits som den här nationalstaten. Många tror det fortfarande. Sverige och svenskarna, så som vi definierar dem i dag, har bara funnits i 100 år.

Harrison må här ha rätt till viss del. Det må stämma att, säg, kreti och pleti på medeltiden och ett bra tag framåt inte såg sig som svenskar. Man var framför allt skåningar, västgötar, östgötar, gutar, närkingar, dalkarlar, hälsingar osv. Dock torde eliten redan under senmedeltid ha resonerat i ”Sverige” versus ”Danmark”, ”Ryssland” osv. Den politik som fördes mellan dessa fördes mer eller mindre i nationalstatstermer. Men visst, det var ett elitfenomen. ”Sverige”, ”svensk” var än så länge inte en realitet hos den enklaste torparen.

Men iaf: när sedan Gustav Vasa satte punkt för unionsstriderna och etablerade Sverige som tydligt självständigt rike, torde känslan av svenskar/svenskhet/vi svenskar ha utvecklat sig NÅGOT starkare. Hur starkt? Det är svårt att säga. Men att som Harrison helt förneka det hela är lite magstarkt.

Med stormaktstidens landvinningar torde begreppen ”Sverige”, ”svenskar” vara väl i svang ute i Europa. Skulle man sätta en stämpel på nationaliteten på Gustav Adolfs soldater så torde det ha blivit ”svenskar”. Det var etniskt/stammässigt både svear, finnar, balter, västgötar, smålänningar osv men en armé i fält torde frammana en viss ”vi-känsla”. Folket i armén må ha sett sig som smålänningar, närkningar, finnar osv men skulle man ha ETT namn på dess folk så torde det ha varit SVENSKAR.

Det samma gäller förstås Karl X Gustavs och Karl XII:s arméer. Utslängda i ett främmande landskap, vad är det vi ser marschera? Svenskar.

Sverige och svenskarna har existerat långt före 1800-talets mer programmatiska nationalism och punschpatriotism.

Tanja Bergkvist om Harrison
2. ”Sverige har inte alltid funnits som nationalstat”, detta tycks vara Harrisons huvudtes. Det må som antytt finnas visst fog för detta. Som att före 1800-talet var den enehtliga nationella känslan inte för handen. Men det betyder inte att västgötar, smålänningar, sörmlännigar och hälsingar mm var fullständiga främligar för varandra. Det må vara så att, för att ett näringsgeografiskt exempel, götalänningar handlade för sig, svealänningar för sig. Det må vara så att gårdstypen i Götaland är annorlunda än den i Svealand. Det betyder inte att något slags nationalkänsla hos dess brukare helt saknats fram till folkskolans införande 1842.

Den svenska staten med institutioner som kyrka, armé och skatteuppbörd är rätt utvecklad redan på 1600-talet. Vi har en stat men kanske ingen homogen nationalstat. Det ”svenska kynnet”, självmedvetenheten om oss som svenskar, är kanske inte utbrett. Så tjänare i kyrka, armé och länsstyrelser må iofs vara en elit, ej representabel för riket som helhet. Men blotta faktum att dessa tjänstemän kunde verka i hela riket torde ha bidragit till att utveckla något slags nationalkänsla även bland allmogen. Den indelte soldaten från Närke kunde ha en regementschef bördig från Dalarna, folket i en viss västgötabygd kunde ha en präst bördig från Skåne, fogden i Gävleborgs län kunde stamma från Stockholm och så vidare. Närvaron av folk från andra delar av landet i varje bygd torde ha befordrat immanent medvetenhet om Sverige och det svenska.

Svensken, även före 1800-talets mer officiella patriotism och nationalmedvetenhet, vet att han styrs av en kung i Stockholm. Han vet att han bor i Sverige. Sedan må han kalla sig medelpading, västerbottning, dalslänning, smålänning och så vidare; helt obekant med begrepp som ”svensk” är han inte.

Utöver detta har vi kulturella aspekter. Vi har till exempel en litterär tradition från Stiernhielm och framåt, en som vet med sig att det språk den brukar är svenska. Före det har vi så Gustav Vasas ”Bibeln på swensko”. Svenska språket har ljudit i det här landet länge och väl, formellt och självmedvetet från 15-1600-tal men även före gissar jag att ett slags svenskt tungomål utvecklats. Redan under högmedeltiden förstod nog en svealänning, en västgöte och en norrlänning varandra sinsemellan, medan exempelvis dansken i jämförelse torde ha haft ett mer svårförståeligt språk.

3. Vi närmar oss slutet på denna artikel. Det är dags att samla sig till något slags coda, en slutsats och rungande slutplädering.

Så the bottom line is: ”Sverige” är för mig inget problematiskt begrepp. I mina ögon existerar Sverige som ett samlingsbegrepp för området ”väster om Torne älv, öster om Skanderna”. Sveriges historia är därmed vad som försiggått på detta territorium så långt tillbaka vi kan veta det – på grundval av arkeologi, berättelser och andra källor.

Man kan säga: Sverige är ett sedvanebegrepp. Den mest jordnäre, enkle, lokalt bundne torparen må iofs först från cirka mitten av 1800-talet, under påverkan av skola och läskunnighet, saklöst se sig som ”svensk”. Men före det torde det, parallellt med regionala identiteter som västgöte, smålänning, närking, hälsing osv, ha funnits många ”människor i det här landet” som betraktade sig som svenskar. Åtminstone när de konfronterades med folk från andra länder. Och frånsett det även till vardags. Hävdar man annat, säger man att allt svenskt, från språk till identitet, uppstod artificiellt på 1800-talet, hävdar man en extrem ståndpunkt vill jag mena.

Frågor som dessa är inte enkla att avgöra. Det handlar inte om svart och vitt. Det är imponderabilia, det går inte alltid att hitta källor eller juridiskt uttömmande formuleringar. Men som antytt, att helt förneka begreppen ”Sverige”, ”svenskhet” och nationalkänsla tror jag leder fel.

Något slags kraftfält har existerat väster om Torne älv, öster om Skanderna sedan Hedenhös; något slags nätverk av människor, berättelser, lidelser, förhoppningar och känslor, ett helhetsfenomen av svårdefinierbar men för den skull inte odefinierbar art. Jag väljer att kalla det Sverige.

Att däremot som Harrison problematisera ihjäl Sverige och kalla syftet med en svensk historia att skildra ”vad som hänt i nuvarande Sverige förr i tiden” (SydSv, ibid), det låter väl mycket som Newspeak. Det är en attityd som ångar av nihilsim och förnekelse. Det är som Olof Palme: han sa aldrig ”Sverige” och ”svenskar”, han sa ”mänskorna i det här landet”. Politikerspråk förädlat till akademisk jargong.

Jag förstår egentligen inte vad som är så farligt. Var ligger faran med att se ord som Sverige och svensk historia som sedvanebegrepp, som samlingsbegrepp för vad som försigått här sedan urminnes tider. Är det för att det inte ska missbrukas av nationalister, bedömt farliga element? Men här gissar jag att Harrison blott drivs av rädsla och rädda människor brukar inte kunna tänka klart.

Lennart Svensson är författare och har bloggarna Svenssongalaxen och Rent Principiellt

Ref: Newsmill Newsmill Newsmill Harrison Svd-blogg