Gotiska Klubben

Horatius – Satirer 1.1

”Hur kan det komma sig, Maecenas, att ingen trivs och är nöjd med den lott han fått genom egen drift, eller slumpens, och aldrig vill leva i ro, och alltid sneglar åt andra. ”Köpmän, dom har det bra” suckar den gamle soldaten medan han lunkar framåt med benen möra av möda. Köpmannen däremot gnyr, när hans fartyg av sunnan fördröjs: ”Sjufaldigt bättre att vara soldat! Man slåss, man stupar, eller man segrar med fröjd! Och allt är klart på en timme!”

 – Lantbruk prisas av den, som själv är jurist eller lärd karl…kommer ej bönderna friska och stövlar vid dörr före tuppen! Och vad säger bönderna då? De ropar: ”I stan är det bättre! Här kan ni leva bekvämt, inteckningsfria och trygga!”

Och så vidare. Anförde jag alla exempel skulle man finna mig lika långrandig som Fabius. Allt nog, för att komma till saken: låt oss göra tankeexperimentet att någon gud sa: ”Ske som du vill! Soldat, bli köpman! Köpman, varde soldat! Advokat, strax varde du bonde! Fort nu, envar till sitt! Med språng på platsen! Hoppsan!  – Vad nu då, står ni kvar?”  – Jojomen. Och de kunde dock fått det så härligt.

Undra på, när det är så här, att den vredgade Jupiter blåser kinderna fulla av luft och stormar och svär att han aldrig, aldrig skall vara så flat att han lånar sitt öra till böner?

Dock, för att inte med skämt slå bort så allvarliga saker liksom det vore en fars på teatern ( fast inget förbjuder leende säga det sanna, så vitt jag förstår – så som skolbarn nederst i nybörjarklass får kakor av snälle magistern) – dock, nog sagt, jag skämtar ej mer; från löje till allvar:

*
*

Han som med plogen de tunga tovorna vänder, han som brottas med sjön och han som svettas med kriget, han som är knepig affärsman – samtliga ridas de av samma föreställning att så måste ske för att sist de ska trygga äntligen få sitta i ro som åldringar på sina lårar. Myror liknar de mest, små kräk som släpar i munnen bördor, större än dem själva, vad som helst, och lägger till stacken, vilken de förtänksamt och alls inte så dumt konstruerat.

Lutar sedan året mot höst och av Vattumannen fördystras, då kryper myran i bo och nyttjar klokt det hon har samlat – där vet hon bättre än vi, ty för oss kan ej brännande hetta, ej heller höst, regn, stål eller hav få knåpet att stanna: jämt ska vi slita och dra, för tänk, om en annan fick mera!

Vad ska vi ha den till, hela bördan av guld eller silver, allt det papper vi drar och släpar och gräver i lönnfack? Värdet går ner, då sitter man där med en hopskrumpen styver, eller går upp – och vad ska man då göra med den prydliga högen? Tröskades det på din plan än tusentals tunnor av spannmål, magen förblir vad den var, och ej rymmer din mera än min just.

Liknar då inte vi två ett par bagardrängar, som forslar bröd åt en sträng patron? – Du bär tiofalt mer, men vi båda erhåller samma ranson, fast du stretade så mycket mera. Hundrade plogland jord, eller tusende – vid slutet av livet räcker de lika långt – ”Men så skönt att ha mycket att ta av” – Vet inte just. Att där finns en massa som aldrig kan nyttjas, gör ej din kornbod värd mer i bruk än min måttliga binge.

*
*