Alltid när jag ska ut och resa…
Alltid när jag ska ut och resa blir natten sömnlös. Oro täcker mitt hjärta som kallt stål ett frysande barn. Men jag är van. Van vid att underarmarna värker, van vid att fingrarna på mina händerna värker och drar ihiop sig i kramp, van vid att hjärtat bultar allt fortare utan att producera någon värme. Kallt hårt stål. Värkande nerver. Jag är van.
I natt tänkte jag en konstig tanke: jag tänkte att ”hen”-debatten och händelserna runt Anders Breivik är ungefär desamma. Att mordoffrens släktingar sitter och skrattar i rätten åt Breivik istället för att vråla: Du ska dö din djävul! Är inte detta kusligare än själva dåden? Hur kan hela nationer av människor bli icke-människor.
Jag har sett all denna galenskap, jag såg den redan i min barndom. Alla dessa kopplingar. Hade jag inte burit på allt vansinne i min egen kropp skulle jag kunnat bli en hyfsad författare.
Jag ska börja umgås mer med Schoupehauer när jag kommer tilllbaka. Mitt liv var aldrig att bli något, det insåg jag långt innan den dag då jag tog farväl av Rimbaud, Vagner och Nietzsche. Dessa tre egon. Mitt liv var att bli av med något.
När man ska ut och resa. Det var länge sedan jag läste Ekelöf. När han sitter i trädgården och ska ut och resa. En sån evigt skön dikt. Jag ska börja umgås mer med Swedenborg också. Första gången jag läste Swedenborg tänkte jag: titta, äntligen en svensk som inte ljuger.
Och jag ska gå igenom ordentligt de händelser i mitt liv jag ännu inte vill nämna. Och jag ska ta upp studierna med Spinoza, för han visar klart och tydligt att det går att förena rationallitet med glödande hjärta och mystik.
Jag är nöjd och litet stolt över att jag förbättrade Edfelts tolkning av Pantern. Jag förstår den bättre nu. Den är en oerhörd dikt. Det gladde mig att Djurgårdaren tog till sig den dikten. Poesi, det är vad det handlar om, inget annat.
Lånade och läste Arne Anka igår för första gången i mitt liv. Har bara nosat på dessa serier förut. Skrattade hela tiden och återupplevde Stockholms 70-tal. Fan va bra han är. Träffade Charlie några gånger. Han var sympatisk och hade humor.
Skrev ett fint Twitter om Carmen igår. Twitter är rena dårhuset. Påminer om kokain i mkt små mängder. Man måste ha mer och mer och mer hela tiden. Speciellt löjlig förefaller mig Ulf Malmros vara. Det märks ju att han inte är intellektuell, så varför försöker han ens?
Jodå. Man har väl blivit en gammal konservativ bloggare. Jag ska lägga ut alla dikter jag någonsin har älskat. Skönt att skriva helt planlöst…
”Oro, varför gav du mig all denna oro.” ”Nej tack, jag vill inte ha din kärlek.” Demonerna, ni vet. 
