Gotiska Klubben

Gotiska Klubben ”gillar” Mohamed Omar

”Inte ett skit liberala” Jan Myrdal
Inte för att han är antijudisk eller för att han avskyr Israel. Inte så att hans islamism imponerar. Knappast.  Jag känner faktiskt inte till många områden där jag håller med honom.

Nej, jag gillar Mohammed Omar för att han är poet, för att han är litet schizo, och för att han höjde fingret mot 08-Eliten och sa: Fuck off! Det var modigt gjort. Det respekterar jag honom för. Jag uppskattar också hans intervjuer med Myrdal och Oskorei. Och folk som inte kallas för ”extremister” av 08-media har jag för övrigt inget som helst förtroende för.

ref: Svd Svd Svd Dn

PS Uppenbarligen giller SVD också honom. 08.media är snart så trötta på sig själva att de kommer att tigga om ”extremisternas” medverkan i sina diskussioner. 08-eliten utfärdar väl snart ”Allmän Amnesti” för alla extremister, det är bara att kastrera sig så är man välkommen att deltaga i deras fasettljudande dödsmässa.

Ref: Omar – En väckarklocka för Stockholms latteliberaler? EK People
SvD-kultur självkritisk i fallet Omar Dick Erixon
Det tredje etablissemanget Robsten

Written by gotiskaklubben

24 mars, 2010 den 17:41

Publicerat i Gotiska Klubben

33 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag tror MO är ledsen för att han inte blev blond och blåögd och jämte.

    Gk svarar:
    Rasbiologiska orsaker? – ett fall för Maja Hagerman!

    rim

    24 mars, 2010 at 22:05

  2. Enligt min uppfattning har MO aldrig lämnat etablicemanget, utan syftet med hans avhopp verkar vara att bilda ett eget etablicemang och bli en förgrundsgestalt för en potentiellt intressant politisk sfär som sorterar under Iran. Eller i varje fall det som iransk utrikespolitik kommit att stå för; palestinafrågan, motståndet och sedan några år tillbaka förintelseinsdustrin. Islamismen är snarare ett försök att samla den bredare muslimska massan och forma dem till en bas för sin politiska aktivism. MO ska bara stå i centrum. Om det inte gick med minaret och israelvänlig islam så ska det gå med en radikal variant. Det är ett tomrum som ska fyllas. Efter ”iransk politik” eller ”iransk” röst i frågor som rör palestina, israel, judendom, antisemitism och förintelsen i svensk politik. Speciellt nu när s k konstnärer som Vilks eller judisk-sionistiska aktivister med ljus och lykta söker efter kvalificerat motstånd.

    Av tonen i intervjun framgår att etablicemanget gärna vill att MO ska inta den politiska scenen. Problemet är att han inte samlat tillräckligt med anhängare och att han inte lyckats forma någon politisk agenda, eller överhuvudtaget något som engagerar. MO är så att säga fast i gamla lösningar och har svårt att hantera rollen som islamist samtidigt som han vill företräda Iran. Ahmadinedjad har sedan presidentvalet i somras förlorat sin legitimitet hos den arabiska och muslimska opinionen. Det Iran MO säger sig stödja och som han satsat på är Ahmadinejdadismen; att kapa en rörelse, ställa den mitt framför den israeliska militära apparaten och leda den i en viss politisk ”messiansk” riktning. Israels kommande härlighet, som det heter i sant antisionistiska kretsar. Visst gör MO allt för att anpassa sig till ”islam” och islamismen för att beredda sin bas. Men islamismen är lika anpassad till makten och eliten som mycket annat. Också dess radikalisering kommer på beställning. Någon konsensus råder det inte bland vare sig araber eller muslimer i fråga om Israel.

    Stödet till palestina (eller islam för den delen) stannar ofta vid tomma ord och palestinafrågan används för egna politiska syften. Mycket av islamismens framtid hänger på hur politiken kommer att utvecklas i Iran och om islam utvecklas till en demokratisk kraft eller förblir en gisslan hos makteliten (en klick av korrupta präster och militärer som satt lagtrots och brott mot den iranska författningen i system). MO gjorde sig i fjolårets Qodsdemonstration till talesman för palestinarörelsen i Sverige. Han blev både arg och besviken över att den demonstration han ledde och det tal han höll blev totalt överskuggat av iranska motdemonstranter. MO tycker liksom att det är fel att hans lagstadgade yttrandefrihet kränktes i Stockholm men att det är helt okej att iraniernas lika lagstadgade yttrandefrihet och demonstrationsrätt (enligt den islamiska republiken Irans författning) blir kränkt i Teheran av militär, polis och paramilitär mobb.

    Etablicemanget har följt sin gunstling noga över ett års tid och vill se politisk handling och mer action än bara ord. Visst är revisionismen och kritisk förhållningssätt till ”förintelsen” nödvändig, men sånt är inte lika het eller hype nuförtiden. Speciellt efter Teherankonferensen som svar på mohammedkarikatyrerna i Danmark året innan. MO saknar case, har svårt att komma med en egen berättelse om världen, saknar hjärtefrågor (annat än sånt som rör hans personliga karriär) och därmed svårt att vinna islams hjärta eller någon annans heller (annat än de hjärtan som han en gång erövrade).

    Han saknar karisma och behöver jobba med sin image och sin framtoning. Det är snarare i dessa avseenden han behöver radikalisera sig. Han behöver bli mer teatral för att gå hem. Om han vill utmana judendomen eller gå hem i de inbillat muslimska kretsarna. Och då är det i det eviga Tyskland som hans ska söka sin framtid.

    Utseendemässigt liknar han faktiskt Hermann Göring och då får han spela rollen av en hjärtlös men duktig fackman, som gav igen efter att blivit avvisad under sin tid i Sverige. Någon annan lösning ser jag inte på MOs problem. Kan SvD stå ut med hans ”revisionism” och ”antisemitism”, så kommer de säkert att välkomna hans nya image. Vi lever i en tid när etik är estetik och det är få saker som slår den tyska politiska estetisken. Han ska sluta presentera sig enbart som han själv vill utan som publiken vill. Publiken, inte minst vårt mediaetablicemang, vill se honom komma ut som både national och social. Han måste våga krossa sina forna älskares hjärtan. Än har jag inte sett några av hans forna beundrare få riktigt hatiskt utbrott, sånt som bottnar i sviken kärlek, till följd av hans otrohetsaffär med ”Iran” eller ”Islam”. Kanske beror det på att det inte hänt så mycket mellan MO och Islam eller Iran.

    /Antitrist

    Gk svarar: Intressant analys. Är övertygad om att Omar har möjlighet att omformulera sig både utseendemässigt och i hjärtefrågor. Hans inställning till Iran stinker. Har läst en hel del av Nordic Dervish (Nima) om Iran. Trots att Nima verkar avsky Sverigedemokrater har han intressanta analyser och berättelser. Han är dessutom Omars störste antagonist.

    Här har vi Herman Göring på Långbro sjukhus. Sverige hjälpte honom med knarket och psyket och sedan med hjälpsändningar fram till 1943.

    kk

    Antitrist

    25 mars, 2010 at 00:11

    • Det är i och för sig lockande att haka på den iranska mellanösternpolitiken, och stödet till Palestina. Där ligger Irans styrka och mycket av landets utrikespolitiska kapital. Men i Omars agenda ingår också att försvara Ahmadinedjad och militärkuppen i samaband med hans presidentval. Den gröna vågen mot diktaturvälde och för demokrati kom att prägla bilden av Iran som en nation, men Omar valde att ställa sig på kuppmakarnas och repressionens sida. Tja, det kanske ingår i hans uppgift, att visa stöd för Ahmadinedjads linje (att isolera Iran och föra landet mot ruinens brant) och därmed ge den intellektuell legitimitet. Han vill att Iran ska associeras med Ahmadinejdad och den korrupta ”islam” som han representerar ska ses som en del av den islamiska tänkade som pågår i världen i övrigt. Vilket naturligtvis är feltänkt, då också de andra islamiska grupperna lider av korruption och splittring. Men den islamiska kraften och marknaden för islamiskt radikala idéer finns ändå där som en potential och det är Omars uppgift att ta hand om detta segment. Den konservativa delen och den sekulära intellektuella som han tidigare samarbetade med under sin tid med Kielan och tidningen Minaret kan inte fylla denna funktion, då kunderna (de yngre muslimerna) flytt dem och behöver någon som tar hand om dem. Så avhoppet i samband med gazakriget 2008-2009 får ses i detta sammanhang. Den konsensus som han påstår finnas om Israel bland muslimer existerar helt enkelt inte. Snarare råder det konsensus om fred med Israel, åtminstone om man följer den för Omar så ömmande arabiska linjen.

      Sedan har vi hans nationella och svenska profil. Självklart vill han stå i den svenska litteraturens rampljus som en förgrundsgestalt, men frågan är egentligen om han har något av värde eller av central betydelse att komma med. Att han innerst inne inser att alla lovord och dansen kring honom som den nya guldkalven var bl a just för att han kom inte med annat än tomma ord och meningar utan egetligt innehåll eller budskap. Så hans avhopp får också ses som ett symptom för en själslig kris. Hans närmande till högerradikala idéer eller satsning på sin svenskhet är andra symptom på ideologisk tomhet och hemlöshet. Det blir således inte lätt att leda något som han inte begriper sig på. Men leverera resultat till etablicemanget i form av politisk popularitet måste han och det är inte så konstigt att makt som han påstår sig kritisera drar sig för att granska honom och hans ideoligiska utveckling närmare. Snarare undviker SvD att beröra känsliga ämnen för att ge honom fortsatt spelrum. Medierna och den islamkritiska kultureliten vill som sagt var gärna se en kvalificerad motståndare i sin Omar. Men problemet är att muslimer, åtminstone gettomuslimer är engagerade i andra frågor, typ moskébyggen och sina särintressen, som främst intressrar nationalistpartierna och högerradikala. Det är alltså genom tydliga politiska konflikter som muslimer och högerpartier stärker varandra. Och då blir det svårt för en Omar att stå med sina ben i varsitt läger. Till detta ska läggas att det pågår intensiva ansträningar att rensa både ”islam” och ”nationalismen” i Europa från ”Iran”.

      Jag tycker fortfarande att Omars chans i ligger i att efterlikna t ex Göring, t ex ta efter hans bakåtkammade frisyr och även i klädvalet, för att slå igenom. Det han behöver för sin karriär är att bli mer teatral och ställa till en skandal. Hos sin sanna beundrare, och de finns bland hans forna kompisar. Med ord och analysmakeri kommer han ingen vart. Det är inte så het eller hype med vare sig islam eller nationalism, om man inte gör något med dem.

      //Antitrist

      GK svarar: Mkt välskrivet och vältänkt. Ser nog Omar mest utifrån min target: 08-Eliten.
      Och där ser jag honom som nyttig i och med att han avslöjar sånt som andra inte kommer åt. Han stöd till Iran-regimen förfaller mig rubbad. Men det är hans sak. Själv ser jag Iran, Persien, som en viktig framtida bricka i spelet mot Islam.

      Läste mkt koncentrerat vad du skrivit…och började att gapskratta vid sista stycket. Helt lysande tempoväxling.
      jj

      Antitrist

      25 mars, 2010 at 19:10

      • Visst handlar det för 08-eliten att utöva kontroll. Wahabiterna i Saudi försöker lansera moskér för att skaffa kontroll över den muslimska massan och som Guillou mycket riktigt påstår så är wahabismen den sant antiemitiska – i betydelsen rabiat judehatande – relgiösa och numera politiska rörelsen. Det är samman Saudi som står i främsta ledet för alla ansträningar att få palestinska motståndsgrupper på sin sida och skapa fred med den judiska staten. Således står den rabiata sunnifundamentalistiska antisemitismen på samma sida som sionismen, inte minst i kampen mot Iran. Dels för att driva ut Iran som inflytelserik politisk maktfaktor ur arabvärlden och dels bilda en judisk-arabisk fredsallians som gemensam front för framtida krig mot Iran. Det är denna geostrategiska realitet väljer Omar att blunda för, för att som han tror bilda en gemensam muslimsk allians mot Israel. Omars allians med den judiska ättligen Ahmadinedjad, som står mycket nära gamla messianska kretsar inom det iranska prästerskapet, syftar till att stödja den linje i iransk politik som försvagar Irans position, för landet mot ökad internationell isolering, gör landet beroende av Ryssland och Kinas godtycke och ställer landet inför uppenbar krigshot.

        När det gäller kopplingen till maktsymbolen Göring, så har vi Omars akuta behov av att skaffa sig en politisk maktbas och plattform. Något sådant plattform lär han inte få med sitt politiska parti, den svenska kommittén mot antisionism, som för övrigt drivs av den judiska ”antisionisten” eller snarare israelkritikern Lasse Wilhelson. Visst känns likheterna med Ahmadinedjads linje att knyta Irans framtid till Israel och sionism; att också låta sin islamism drivas en linje som kretsar kring judefrågor. Hans öde är och förblir knutet till 08-elitens israeliska linje. Det är där makten och nyckeln till makten antas finnas.

        En annan parallell med Göring är att hans kärlek till Sverige, eller dåtidens etablicemang (08-elit?), under hans tid med Karin och tiden efter Karins bortgång avvisades. I fallet med Omar verkar det vara tvärtom. Nu är det han som låter avvisande. Omar har rymt hemifrån utan att riktigt lämna fadershuset och fadershuset visar med SvD-artikeln att den håller dörren på glänt. Man, alltså 08-eliten, ser hans ävenyr eller islamism eller romans med Ahmadinejdadismen som en övergående trots, samtidigt som den väntar på resultat.

        Vad Omar behöver är en stylist. Går det inte med den antisemitiska eller antisionistiska islamismen (av wahabitiskt eller Ahmadinejdadisktiskt) så återstår högerextremismen. Där har han ett visst förtroendekapital efter tiden på Salt och samarbetet med De Geer och hans kontinentala katoliscism och viljan att bli en litterär eller kulturell förgrundsgestalt. De högerradikala i Europa plågas lika mycket av det judiskt-israeliska trycket som muslimernas är under saudiskt-wahabitiskt tryck. Visst ser de högerradikala sin chans att rida på den islamkritiska vågen och genom sitt stöd till Israel (och sitt erkännande av förintelsen och ansvarstagande för tyska skulden) skaffa sig den politiska och sociala bas de behöver. Omar och kretsen kring honom blir stuck in the middle och lär inte få mycket uträttat, åtminstone för att mobilisera någon viljelös massa kring sin sak. Och ”intellektualism”, ”poesiaftnar” eller ens små torgmöten är inget alternativ. Det är genom den personliga relationen till 08-eliten och elitens behov av att se lite action i det offentliga som han kan slå igenom. både islamisterna och de högerradikala lider nämligen av brist på karismatiska ledare, sådana som man kan känna sympati för.

        Det han mest tycks behöva är stylist som förstår sig på tredje rikets estetik. Någon som bjuder honom till något flygvapenmuséum, klä honom i en ljusblå rock och ge honom en maktstav, och låta honom fotograferas framför något propellerplan. Eller sätta en flygarmössa på honom och sätta honom på ett av dessa flygplan och fortsätta fotografera honom. Det är i medierna hans öde avgörs. Det är inte bredvid massan som han kommer till sin rätt, utan bredvid kallt stål och i unfirom. Det är först då, genom en iscensatt medieskandal och påförlande drev, som han kan skaffar sig det förtroende och den legitimitet som han eftertraktar och kanske en och annan medalj. Det Herr Omar behöver göra är att skaffa sig lite luftherravälde, även om han inte kan flyga. Sedan behöver han springa på lite operor och klassiska musikkonserter och koppla av på några fina lantställen eller herrgårdssäten. Endast genom lite överdrivet tyskeri (utan att det framstår som clowneri) och en tysk inramning kan 08-eliten känna sig tillfreds med hans insats.

        Snart stundar 65-årsdagen av andra världskrigets slut och det är lite av ödets ironi att någon ska behöva rädda sig ur sin bunker genom komma ut – ja kapitulera – som en tysk fältmarskalk. The show must go on.

        //Antitrist

        Gk svarar: Du skriver oerhört väl. Jag skrattar åt det jag förstår, och lägger pannan i djupa veck när jag inte förstår. Ska läsa om i morgn. Anar bra analyser.

        Eftersom svensk media KATEGORISKT vägrar att skriva om Sverige, svenskarna och vår kultur och vår historia så tvingas vi som ville skriva om vårt land i stället att skriva om alla dessa konflikter som egentligen inte rör oss så himla mkt. Fine. Good enough for me!

        PS Har hört roliga historier om Göring och kommunisten och antinazisten och psykiatrikern Silfverskiöld med sommarställe på Florö som räddade Göring ur missbruket på 30-talet – och fick skit för det. Han var, tror jag, ihop med Karins syrra. Östermalmsbrudar, tror jag det var.

        Här en annan kul tjej med anknytning till Bohuslän – Sivan

        Fråga 1: finns det alltså två stridande falanger i saudi? Eller har jag missförstått detta också?

        Fråga 2 Kan du inte skriva en essé om Mohamed Omar och dina jämförelser med Göring.
        Vi publicderar den naturligtvis på Gotiska Klubben under det namn du finner nämnvärt.

        Antitrist

        25 mars, 2010 at 23:38

  3. Omar avslöjar ju isådana fall bara svenskhatet indirekt, det kan man väl säga om väldigt många mindre begåvade aktörer i kultursfären på senare tid. Dock verkligen ingenting hade beundra. Möjligen att tacka för.

    Gk svarar: Svenskhatet fanns i Sverige innan invandrarna kom hit. Jag tror att det är en viktig insikt för att förstå de olika turerna inom 08-eliten.

    J.

    25 mars, 2010 at 02:46

  4. får hela tiden en känsla att han gör det han gör för att blotta det hycklande etablissimanget i sverige, dvs hur lång ska han behöva gå för att det ska ta skruv. i dagsläget så vrider de sig lite men inte så det stör. ska man hårddra läget så är alla muslimer islamister så ordet saknar mening, det finns inga moderata muslimer när det kommer till kritan för i så fall hade dessa stått imot ”islamisterna” vid argumenteringarna om div frågor. men det är tyst som graven.

    Gk svarar: Jag har samma känsla, ja uppfattning, som du skriver i första meningen. Och jag funderar på hur vi ska få dessa de dödstysta att åtminstone börja hicka eller harkla sig. Svenskarna förstår det inte själva: de är ett av jordens mest förtryckta folk: de är så förtryckta att de inte ens vågar viska att de är förtryckta. I ett sånt samhälle gillar man alla som ens öppnar käften. Det är ungefär min åsikt.

    Om läget förvärras i Sverige: dvs fler och fler muslimer får asyl/annhörigstatus, och de deras rätttrogna och våra medlöpare ställer fler och fler krav på förändring av det svenska samhället. Då återstår ett, innan inbördeskriget är ett faktum: att säga NEJ vad en muslim än säger. Då handlar det om att slåss för livet.

    robban

    25 mars, 2010 at 10:35

  5. Har en fråga till Antitrist. I dina funderingar om Omar antyder du att någon skulle styra hans agenda och att han ingår i något slags spel. Jag förstår inte riktigt vad, vem eller varför det nu skulle vara så. Kan du vänligen förklara lite hur du menar med detta…

    Tristoffer

    26 mars, 2010 at 17:39

    • Det hela är en öppen fråga. Dels har vi egendomligheterna hans eget agerande och dels har vi etablicemangets inställning till hans avhopp till islamism. Omar hade inte behövt liera sig så hårt med Ahmadinedjad och stödja hans återval genom en uppenbar valskandal. Men Ahmadinedjad är ett eget kapitel för sig. Redan innan hans återval antydde israeliska experter öppet att det är han som sionisterna favorit. Mousavis valseger skulle gett Iran ett enormt uppsving och sätta hela området i en riktning som gagnade både Iran och den demokratiska utvecklingen. Men den internationella agendan ville annat. Ahmadinedjad förde militären till makten och gav gravt korrupta och judiskt orienterade messianister bland Irans prästerskap friläge att flytta fram sina positioner och påskynda Israels kommande härlighet. I väst behövde Ahmadinjdad (eller Sabourjian som han hette före konverteringen från judendomen) behöver legitimitet också inom intellektuella kretsar i väst. Dittills hade det varit judiska s k antisionister inom Neturi Karta som stödde honom och sedan i arabvärlden, men det var före presidentvalet och innan omvärlden insåg vidden av ”antisemiten” Ahmadinedjads spel under täcket med frimureriet och den internationella judendomen. Omar insisterade på att legitimera honom som företrädare för sann islam och försökte sälja honom till sunni-islamister (som i sin tur är orienterade åt andra religiöst korrupta håll). Det han egentligen menade med krav på stöd till Iran var stöd till Ahmadinejdad. Vore han intellektuellt hederlig och siktet inställt på att slå in på islamisk politik, eller driva palestinafrågan och kamp mot förintelsen hade han inte behövt liera sig med Ahmadindjad. Men det verkar som om det är marknadsföring av ex-juden och messianisten Ahmadindjad som är målet för Omars kampanj och allt det andra (antisemitism, förintelsekritik och islamism) medlen. Ahmadindjad har inte döljt sin önskan att låta sig utropas till Messias. Han påstår öppet att han står i förbindelse med den tolfte imamen som påstås leva dolt. Det är ingen hejd på den mannens religiösa bedrägeri och användning av folkets djupaste tro som en lekstuga. Sen återstår det att se vad Ahmadindjad levererar politiskt. Hittills har han lyckats skydda plundrare och korrupta politiker, präster och militärer att länsa den iranska statskassan och t o m privata banker och lägga den iranska ekonomin i ruiner.

      Vad som ter sig egendomligt i medieelitens agerande är just de förväntningar man fäst vid honom. Vill inte upprepa det jag skrivit, men de verkar inte ta hans förintelseförnekeri och antisemitism sååå illa. Under andra omständigheter hade judar och judaister krävt hans huvud på ett fat. Men sionisterna behöver någon namnkunnig att ta på sig Ahmadinedjadismens mantel och bli deras antisemtiska favorithalmdocka. Jag kan inte se någon brytning mellan Omar och det forna maskineriet bakom honom. Det är honom eliten vill se som motståndare. Sedan ska det tilläggas att det är juden Wilhemson som är hans främsta vapendragare ifråga om palestinafrågan och förintelsen och förhållandet till vänstereliten. Och viktigast av allt att SvD intervjuar honom och lät honom breda ut sig. Så gör inte medierna med t ex svenska eller internationellt erkända revisionister (Faurison) eller proiranska israelkritiker (Armand Huber). De får nazistämpeln direkt och får inte en milimeter i spaltutrymme. Snarare möts de med kompakt tystnad.

      Det är många som anser Omar som en riktig kämpe då han avsade sig mycket och sadlade om. Själv är jag varken överygad eller imponerad. När jag tittar på dem han intervjuat som framstående islamiska tänkare eller revolutionärer (Khomeinis väg) så slåss man av att det är folk inte bidragit särskilt till khomeinis väg. Det är snarare arabister, saddamister, konvertitet och fromma muslimer eller simpla arabintellektuella som är missnöjda med den obalans som israelismen skapat inom politik, kultur och media.

      Nu antar vi att det är entusiastiska och initierade skeptiker som jag som han ska övertyga och inte bara sina ”forna” kamrater inom eliten eller nyvunna bland hjärnsvaga eller neokonservativa motsvarigheter bland muslimer som bara vill få bekräftelse av sina föreställningar och smaskiga detaljer.

      Omar har såå stora ansråk. Eftersom Omar öppet visat sin sympati för (italiensk?) facsism och sin vilja att gripa makten och utstråla den (något som han egentligen alltid velat också under den tid som han verkade under elitens beskydd) så är det enligt min ringa mening hans personliga maktbegär som han är skyldig publiken att gestalta. Förintelsen, förnekelse, Islam, Iran, palestina, israel, fan och hans moster är oväsntliga när det kommer till det som är existentiellt för honom. Han
      har fysionomiskt starka likheter med den gamle flygarässet Hermann, och så måste han börja leverera. Jag kan t o m tänka mig hjälpa honom med scenografin. Den brutalt eleganta ljusblå rocken och frisyren får han fixa själv. Bara den tyska fettischismen och då närmare bestämt Hermanns kroppshydda kan härbärgera all de maktanspråk som han går och bär på. Kanske kan Omar genom denna messianska gärning visa vilken kors den store Hermann bar på när det begav sig. Det var inte bara järnkorset, vill jag meddela.

      //Antitrist

      Gk svarar: Väl skrivet som vanligt. Även om jag tycker att du, bortsätt från de åsiktsmässiga bitarna, är en aning orättvis mot Mohamed Omar.

      Fråga: Vilka skönlitterärt orienterade kritiker av det svenska samhället gillar du? Vore kul att höra.
      Fråga: Finns det, enligt dig, två falanger i Saudi, en islamistisk och en proisraleisk?
      Fråga: Ungefär vilka källor har du för dina ofta initierade analyser om Iran?

      Antitrist

      26 mars, 2010 at 21:56

      • Ett tag läste jag allt från Myrdal och Guillou men insåg efter ett tag (sådär femton-tjugo år sen) att de inte hade något mer att ge. Den svenska vänstern har verkligen fått soppatorsk, utan att någon annan kunde axla dess mantel eller ta arvet. Fadershuset står faderslöst på något sätt, eller om man föredrar kan man säga att ”förtrycket” står där utan ansikte. Massan förtrycker sig själv.

        De kända författarna är mer samhällsbärande än omdanare. Omar är också på sitt sätt samhällsbärare; genom att vilja framstå som ”palestinas röst” men nu utifrån en ”islamisk sufistisk” eller ”iransk” utgångspunkt nu när striden kommit att stå mellan Iran och Israel om kring vad mellanöstern, arabvärlden eller den islamiska världen ska organiseras. För honom är alla dessa frågor egentligen medel för hans personliga mål. Han spelar med andra ord ett spel. Han har inte bytt sida, utan marknadsför sig i en annan skepnad. Undrar alltjämt varför o8-elitens hjärta klappar så hårt för honom.

        Till hans positiva sida hör att han genom sitt ställningstagande för ”iran” (i detta fall Ahmadinedjad och kuppmakarna kring honom) slagit en kil, en ordentlig sådan, i islamistlägret. Islamismen, eller snarare salafismen, i getton uppmuntras av wahabiterna och saudisk finans. På så sätt fungerar han bland svenska muslimer som en Iran i mellanöstern. Både splttrar och enar. På så vis tycker jag att han förtjänar ett visst stöd. Men han vill, precis som Israel, se Iran som en sluten, korrupt och isolerad diktatur och inte som en öppen fri demokratisk och framför allt revolutionerande kraft. Men Iran är inte längre en stat, utan en folkrörelse och på så vis har han fått att göra med sekularister och militanta ateister bland iranier eller iranister i Sverige.

        På så vis har han och hans islam fastnat mellan en arabisk islamism (som egentligen vill konkurrera mot Iran) och en Iran som alltmer lämnat islam för Iran. Han står still medan marken under honom och himlen över hans huvud rör sig i riktningar som han inte vill eller kan överblicka.

        Saudiarabien är klämd från alla håll och kanter. Islamismen/wahabismen i Saudiarabien är en del av deras israelism, gammaltestamentalism och tribalism. ADe flesta judar som (efter 911) konverterade till islam blev militanta wahabistisk sådana och utfärdar ena döddomen efter den andra. Rena provokatörer. De ”islamistiska” uppror som uppstod i norra Libanon häromåret och även i Gaza (vilka slogs ner av den libanesiska armén respektive Hamas) var alla organiserade av Saudiarabien. Naturligtvis med Israels goda minne, eller snarare fulla stöd. som politisk rörelse har Islam blivit allt intressantare i media och politik därför att den har korrumperats och blivit ännu ett redskap att förtrycka , brutalisera och tyrannisera.

        Vad svenska kulturella storheter beträffar så lutar jag alltmer åt Strindberg och Bergman, även om jag njuter av svensk lyrik. Det beror helt och hållet på stunden och sinnesstämning. Men det är inte i första hand deras verk utan deras liv och deras kamp och samhällsengagemang som intresserar mig. Man kan inte och ska inte kräva av andra att skapa det samhälle man vill ha, utan måste börja med sig själv. Jag börjar återupptäcka litteraturen och försöker se dem i djupet och bortom texterna. Just nu söker jag efter andan i det svenska 60-talet, framför allt den svenska sexuella revolution som kom av sig: att våga ta av sig, att kliva ur …. och frispråkighet som form …. En tidsålder som är jämngammal med mig och jag anser som min.

        Har du bra på intressanta verk eller intressanta nutida talanger så får du gärna dela med dig. Jag tycker att ju mer författaren och konstnären bottnar i sig själv och mindre i chauvinism, ideologier och religiösa dogmer desto större samhörighet. Det som är botten i mig är botten i oss själva. För mig är bra författare iranister hela bunten. Det är de som är paradisets trädgårdmästare. Jag berusar mig gärna i deras ord och dricka ur alla bottenlösa bägare.

        Mina källor om Iran är mina studier och analyser, personliga erfarenheter och insikter i ämnet. Jag har varit med från början.

        Just nu lyssnar jag på ”th best of Hayedeh” på youtube. Den iranska sångerskan Hayedehs (1941-1990) storartade lyrik kommer nog att få en avgörande betydelse för Irans framtid. Över huvudtaget tror jag att det är kvinnorna som avgör framtiden. Det är där vi har den avgörande skillnaden mellan Iran och den islamiska världen och även västvärlden och restvärlden. Vill kvinnan ha förändring så blir det revolution. Av det slag som man vill upplösas i. Ungefär som under en lyckad sexakt.

        //Antitrist

        GK svarar: Nu börjar du citera Ekelöf. Kul. Återkommer. Måste diskutera iran med dig. Och svensk litteratur. Kan nästan ingenting. Måste iväg nu…

        Men nu

        Det var länge sen jag

        Antitrist

        9 april, 2010 at 22:46

  6. Jaså, Ahmadinedjad är en sionistisk agent. Det visste jag inte. Men så vet jag också väldigt lite men låtsas veta desto mer. The games we play! Nu sitter jag och funderar över vad Washington vill med Irak. Obama har aviserat att ett trupputdragande kommer att ske någon gång under den innevarande mandatperioden. Sen då? Jag antar att tanken är att Irak sedan ska slitas i stycken och att kurderna ska bilda en självständig nation.

    Detta kommer att ge upphov till ett tredje gulfkrig och uppkomsten av en amerikansk lydstat i mellanöstern som kontrollerar stora delar av den irakiska oljan. Är det inte detta som varit planen hela tiden? Mohamed Omar vet jag inte riktigt vad man ska tro om. Han tillhör tydligen en frireligiös familj på mödernet. Och det vet man ju att de är halvtokiga. Svårare än så har jag inte gjort det för mig när jag analyserat situationen.

    Tristoffer

    27 mars, 2010 at 16:32


Kommentarer inaktiverade.