Gotiska Klubben

Prinsen

”Bushtown Stockholm”

Året var 1994. Prinsen hade som vanligt slut på pengar.

– Gav bort dom på flygplatsen i Bryssel, sa han. Till en flykting från Somalia.

Det fanns ingen anledning att betvivla Prinsens uppgifter. Han brukade göra så där. Men nu var han pank och kunde inte betala sin räkning på Sergel Plaza Hotell. Dessutom hade han flirtat för närgånget med en städerska, så han hade blivit utslängd från hotellet och bodde hemma hos mig på Östermalm…

Prinsen, eller Mohamed som han hette, var i Stockholm på uppdrag av sitt hemlands regering för att köpa ett svenskt oljebolag som hette OK Pretolium.

Jag hade lärt känna Prinsen några år tidigare i samband med ett uteblivet bilköp, och eftersom jag just då studerade företagsekonomi på Stockholms unversitet intresserade en så stor och internationell affär mig.

Men affären gick i stöpet. Varför då?  Jo, av det enkla skälet att Prinsen vägrade gå på biddingmötet. Han hade varit på två möten tidigare och detta var det sista och avgörande. Det var tre potentiella köpare kvar. Alla från arabvärlden.
Varför han vägrade?  Jo, för att Cindy, en amerikansk beauty, hade vägrat att kyssa honom på Caféet kvällen innan. Alla andra kvinnor på Café Opera hade kysst honom. Men inte Cindy. Men han hade fått telefonnumret till Sheraton, där hon bodde. Och därefter hade han blivit utslängd av en vakt.  Prinsen var mycket upprörd över allt detta och försökte upprepade gånger att ringa till henne från min hemtelefon. Mobiler var ännu inte var mans egendom. Vilket samband den uteblivna kyssen hade med OK Pretolium? Ja, fråga inte mig.

– If Cindy dont whant see me, they can fuck them self, sa han.  Kanske inte helt rationellt som ni förstår. Men sån var Prinsen, principfast men nyckfull och aningen skakig i karaktären.

Prinsens uppdragsgivare, självaste Sultanen av Beduir*, hade naturligtvis blivit ursinnig över Prinsens ignoranta beteende och hade fråntagit honom hans kungliga pass som straff. Men det gjorde kanske inte så mycket. För de kungliga passen hade varken hjälpt honom eller hans kusin Jeffy tidigare samma år, när de ragglade fram till passkontrollen på Arlanda med var sin pava conjak i handen. De hade blivit tagna för illegala immigranter med förfalskade pass och låstes resolut in i var sin cell. Prinsen, som en gång nästan blivit piskad till döds när han arbetat som sekreterare åt ambassadören på Beduirs ambassad i Saudiarabien, gillade denna typ av äventyr.

– Intressant erfarenhet, sa han, mkt mer hanterbart än när dom torterade mig i Saudi.

Värre var det för kusinen, Prins Jeffy, som led av panikångest. Han grät och vrålade och blev helt hysterisk där inne i cellen. När Arlandapolisen efter en hel dag letandet till slut, via Beduirs ambassad i Tyskland, fått fångarnas kungliga identiteter bekräftade, återfick de sin frihet, sina kungliga pass och sina halvdruckna konjakspavor. De fick officiella ursäkter från polischefen i Stockholm och blev till och med bjudna på limosin från Arlanda in till Stockholm City. Men Prins Jeffy förlät ingen. Han var skitsur på ”Bushtown Stockholm” och fortsatte att vråla ”kamelfitta” på arabiska åt passpoliserna när de steg in i limosinen vars dörr hölls upp av en chaufför.

Jeffy, med sitt guldfärgade skägg, sitt varma och brutala leende, släppte inte konjaksflaskan från munnen den dagen. Inte ens i receptionen på Grand Hotell. Så  uppskärrad var han efter fängelsevistelsen. Prinsen skrattade så han grät när han berättade om kusinens cellskräck.

Dagen efter bjöd jag med den olycklige Prins Jeffy till PA & Company. När han fick se alla blonda kvinnor sken han upp och mådde åter, ja som en prins. Han lovade lyx, guld, swimmingpools och kameler till dem alla, ett stort sällskap av blonda och högljudda popsångerskor från Stockholms innegäng. Jeffy beställde in tio flaskor champange åt dom. Jag började ångra att jag tagit med honom dit.

Men Jeffy skötte sig snyggt. Han charmade en efter en av sångerskorna vid bordet bredevid oss. Han blev väldigt populär. Alla skrattade åt honom och hans skämt. Efter några glas champange viskande till mig att han egentligen föredrog kvinnor från Bortre Asien.

– Dom är små, trånga och fina, förstår du, and they – scrrrrrrr-eeeeeem…of pain – when you come inside them, tjöt han och släppte loss sitt förvridna och bestialiska skratt.

Och sånglärkorna bredvid oss på PA, som blivit bjudna på hinkvis av champange, skrattade de också, trots att de inte riktigt visste vad de kvittrade åt.

Men nu var det Jeffys kusin, Prinsen, detta skulle handla om…

* Fignerat namn

Written by gotiskaklubben

28 mars, 2011 den 17:11

Publicerat i Gotiska Klubben

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Fascinerande story. Men ibland kunde kanske en ingress behövas: vem är det som berättar, är storyn sann, är den uppdiktad?

    Jag är road men en smula konfunderad. Bra storys är alltid bra men varför berättar du detta nu? Är en fråga. Något slags aktualitetsvinkel kan behövas, både i början och i texten.

    svensson

    28 mars, 2011 at 09:31

  2. Gärna en följetong, det blir något att se fram emot.

    Jag har själv postat följetänger på min blogg. En rekommendabel struktur är att göra avsnitten mer eller mindre självständiga. Kanske är det vad du hintar om Prinsen. Och då behöver det större sammanhanget inte vara glasklart, basenheten blir det enskilda inlägget.

    svensson

    28 mars, 2011 at 10:41

  3. Otroligt märklig person denne got.(läsvärd)
    Skulle inte förvåna mig om han förtäljer en sann historia emellanåt

    halford

    28 mars, 2011 at 12:49

  4. Power corrupts. Absolute power corrupts absolutely.

    MartinA

    28 mars, 2011 at 20:12


Kommentarer inaktiverade.