Gotiska Klubben

Häxprocess av Kjell Höglund

HÄXPROCESS
Text och musik: Kjell Höglund

Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha
och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt
vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt
sen samlas alla rättvisans vänner till process
som pågår bakom lyckta dörrar vanligtvis till dess
att dom i målet fallit efter fastställt formulär
efteråt förklarar vi vårt handlingssätt så här:
”allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
så då brände vi för säkerhets skull en häxa till”

Det äckel som du känner för din egen existens
din brist på kompetens och din impotens
ditt eviga tvivel på din intelligens
din längtan efter ordning och struktur och konsekvens,
dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i
dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi
allt det här är svårt att konfrontera fast du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du drömmer att du ligger med Brigitte Bardot
i tusen och en natt och sen i tusen och två
du drömmer att du reser jorden runt som millionär
och utan svårigheter får precis det du begär
du drömmer att du lever i lyx och överflöd
du önskar att en särskild som du tänker på var död
men du vågar aldrig säja högt det här du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du har lust att göra någon illa med en kniv
och köra över någon med ett lokomotiv
utåt vill du gärna verka mjuk och sensitiv
fast du innerst inne helst vill vara rå och primitiv
du älskar att se andra råka riktigt illa ut
och tänka på små elakheter som du gjort förut
men det är svårt att erkänna detta som du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du är rädd för att få syfilis och gonorré
eller kanske cancer eller TBC
annars är du för det mesta ganska så blasé
och vägrar att ta ansvar och vågar inte se
du snattar regelbundet om du bara kommer åt
och för att nån ska bry sej om dej brister du i gråt
du älskar att betrakta dej som missförstått geni
och hellre än att gripa in så låter du bli
du ljuger vanemässigt utan några samvetskval
du har kanske inte råd att ha någon moral
men lite skäms du nog när du ser vad du ställt till
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du hatar nog egentligen dej själv och det du gör
så varför inte tala med din hypnotisör?
säj vad du känner och begär betänketid
säj honom att du faktiskt är en individ
det är bara som du tror att du är invalid
du måste börja tänka om för det är ont om tid
du är gammal nog att veta vad du vill
eller bränner du för säkerhets skull en häxa till?

Genom att vi själva en gång tvingades ge upp
bär vi på ett ständigt hat mot dom som ändå sluppit undan
och som hållit kvar en bit av sin vision
vi kan inte tåla det, vi skrider till aktion.
En bitter besvikelse det är vad vi har kvar
Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har
det enda vi kan hoppas är att slippa reflektera
att få tro att allt är bra och slippa diskutera

att slippa minnas och få tänka att vi har det gott
att få låtsas att vi faktiskt aldrig har förstått
att få glömma att våra förhoppningar har grusats
det är den drog med vilken våra hjärnor har berusats
och när vi påminns om det vi helst av allt vill glömma
av någon som trots allt inte upphört med att drömma
någon som förmår att se alternativ
skönja något bättre och kämpa för sitt liv

då grips vi av ett raseri som skakar oss i grunden
vi känner att vi står inför den avgörande stunden
nu måste vi handla om vi inte ska förgöras
om inte våra självbedrägerier ska förstöras
Och plötsligt förstår vi i en galen konklusion
att allt beror på just denna enda person
allt jävelskap beror på den här konspiratören
han står bakom allt det hemska, han är sabotören

han har stiftat ondskefulla anslag mot oss alla
för att störta ner oss i fördärvet att förfalla
han spinner lömska planer och lägger upp intriger
han rår för att marken sjunker och att vattnet stiger.
Vi offrar våra barn i ett cyniskt dubbelspel
vi kallar gott för ont och vi kallar rätt för fel
så sprider vi vår sjukdom till nästa generation
dom schizofrena vittnar om vår kusliga mission

Paranojan kramar oss till Hammarforsens dån
det känns som om vi skulle explodera innifrån
det doftar svagt från längesen av hägg och kamomill
ändå bränner vi för säkerhets skull en häxa till.

Genom alla tider har vi haft detta behov
ur djupet av vår skuld har vi skrikit efter rov
att finna nån att skylla på, att bränna varje häxa
att statuera ett exempel, lära dom en läxa
Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår
och hela vår kultur är byggd på denna metafor
vårt mänskliga tänkande är genomsyrat av
myten om en sinnesfrid som gudarna gav

i den mån vi uppfyllde ett oavvisligt krav
så vi har lagt miljoner i en för tidig grav
ty villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod
Dom allra första kristna fick lida hemska kval
vi slängde dom för vilddjuren i hundratusental
sen blev vi kristna själva och till inkvisitionen
släpade vi kättare till avbön inför tronen

Och dom som vägrade fick den behandling dom var värda
vi får alla räkna med den del vi är beskärda
och alla dom som tänkte stort och fritt men inte rätt
fick lön för mödan på vårt eget speciella sätt.
En del var kloka nog att inse att dom hade fel
Galilei medgav till exempel medgav för sin del
att jorden, trots tecken på motsatsen, stod still
så den gången slapp vi faktiskt bränna upp en häxa till.

Biskop Brask var slug, han var en man för sej
en lapp i sigillet, och så klarade han sej
men i många millijoner fick vi judar brända
så många faktiskt att man frågat hur det kunde hända
Men det händer hela tiden och det händer nu
vem sätter eld på nästa bål, det är väl aldrig du?
jakten på häxorna rasar som förut
för varje nedlagd syndabock så skjuter vi salut

Nåde dom som råkat födas utomlands nånstans
sådana förser vi lätt med både horn och svans
och kommunister äter vi med glupande aptit
och blänger snett på den som inte råkar vara vit
Allsköns lösa existenser härjar i terrängen
och kryper kring bland barndomsblommorna på sommarängen
brottslingar och slödder av allehanda slag
hedningar och halvblod förpestar natt och dag
Farliga fifflare smyger på tå
misstänkta mörkmän i varje ögonvrå
i den gröna lunden slår en näktergal sin drill
och under tiden bränner vi en liten häxa till

Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå
det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt
när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt
medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen
fria att se om sitt hus och reparera låsen

Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld
för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld
som spelar ut vår skräck på ett så raffinerat sätt
att vi inte längre vet vad som är fel och rätt
Det finns dom som vet hur en slipsten ska dras
som lärt sej hur vi förkrökta stackare ska tas
vi märker ingenting för när dom utför sina brott
då slåss vi mot väderkvarnar liksom Don Quixote

Dom rumsterar ostört mens vi sneglar på nåt annat
dom stjäl i skydd av blåa dunster något rent förbannat
och ur bakhåll vittjas våra fickor mycket fort
medan vi bestraffar dom som inget ont har gjort
Det finns dom som likt en trollkarl på en varité
lurar oss att se det som inte finns att se
som trollar kort ur ärmen och bakar bröd i hatten
som till ädelt vin förvandlar vanligt, simpelt vatten

Och vi i publiken, vi applåderar häpet
Hej! En kanin ur intet, nej, det var väl näpet
Världen vill bedragas och knappt någon tänker på
vilka som har betalat hela denna show
Dom som tar hem vinsterna på variténs roulett
står i dimridån och kastar fram en falsk polett
och vi som står och spelar börjar anklaga varann
det var han, nej det var han, nej det var faktiskt han

Vi söker oss en syndabock och spelet rullar på…
…och lampor blinkar. Ska vi aldrig lära oss förstå
att det är något skumt med att banken alltid vinner
trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner
Det tjänar inget till att jaga häxor i det blå
det är spelets regler som vi måste ändra på
utfall på rouletten kan regleras som man vill
vi behöver inte bränna upp en enda häxa till.

Written by gotiskaklubben

30 juni, 2011 den 09:05

Publicerat i Gotiska Klubben

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kjell Höglund – sångens poet av Daniel Järpvik, 1999

    Kjell Höglund saknar motsvarighet i svenskt kulturliv. Han är en poet och en viskompositör som under trettio år skapat de mest egensinniga och underliga sånger, men samtidigt också de skarpaste och mest djupsinniga.

    Sångernas innehåll spänner från humoristiska nonsenstexter till djupa filosofiska funderingar om livet och döden och om skuld och oskuld, ofta med mytologiska anspelningar. Även om kärlekssångerna är i minoritet i Höglunds produktion så har han också skrivit några av de vackraste kärleksformuleringarna i visans historia.

    Kjell Höglunds melodier är ofta mycket enkla och framförs i ett mellanting mellan tal och sång. Precis som texterna så balanserar de ofta på gränsen till det banala och det patetiskt nostalgiska. Det är dock mycket sällan som gränsen överskrids och för det mesta lyckas han skapa enormt effektfulla kombinationer av text och musik som alltid är mycket speciellt höglundska. Precis som med gränsen mellan geni och galenskap är gränsen tunn mellan det mediokra och det sublima.

    Höglunds publik har aldrig varit särskilt stor, men han har under åren visat sig ha en speciell förmåga att tilltala en mycket bred publik. Det finns beundrare i alla åldar och med vitt skilda åsikter om musik i övrigt. Det finns de som gärna jämför honom med Tore Skogman medan andra hellre drar paralleller till Leonard Cohen eller till poeter som Rimbaud eller T. S. Eliot.

    Själv ser jag honom mer som en lyckad blandning mellan Bob Dylan och Hermann Hesse. En sångskrivare med Dylans förmåga att vända ut och in på språkliga klichéer och med samma litterära tänjande på gränserna för vad en sångtext kan innehålla. På samma sätt som hos Hesse påminner Höglunds texter ofta om gamla myter och sagor. Det finns mellan dem en liknande klarhet i språket, samma dragning mot den österländska filosofin och samma tro på den enkla sagolegendens förmåga att beskriva tillvarons innersta hemligheter.

    Höglund har en mycket egen stil som knappast kan jämföras med någon annan svensk låtskrivare, och även om det inom Höglunds produktion finns mycket som är lättviktigt och ibland även banalt, så påminner hans texter i sina bästa ögonblick mer om Gunnar Ekelöfs poesi än om sånger av andra svenska låtskrivartalanger som till exempel Cornelis Vreesvijk eller Ulf Lundell.

    Det hela började 1971 när Kjell Höglund tog sina heminspelade rullband till ett skivpresseri och med pengar från studielånet lät pressa upp ett par hundra exemplar av vad som blev hans första skiva, ”Undran”. Kjell sålde sedan själv skivan på stan och på studenthemmet och kunde sedan bekosta ytterligare några pressningar. Upplagan på denna första skiva är dock mycket begränsad och den är idag en samlarraritet, bandkopior har dock länge spridits bland de mest hängivna beundrarna.

    ”Undran” är trots tekniska brister och stora ojämnheter i låtkvalitén en imponerande debutskiva. Redan här finns alla de typiskt höglundska ingredienserna som han skulle komma att utveckla under åren: de surrealistiska betraktelserna, de humoristiska historierna, samhällskritiken, och funderingar kring livets mysterier. Man märker tydligt av hans kärlek till språket och texterna låter ana hans unika förmåga att använda språkets ord och uttryck.

    En del av sångerna på skivan har kanske inga större konstnärliga kvaliteter, men är ofta mycket underhållande och intressanta eftersom de visar den unge Höglunds första stapplande steg inom låtskrivarkonsten.

    Sångerna ”Tekniska röntgencentralen” och ”Jag bor i en butelj” är dock båda mycket lyckade smått surrealistiska sånger där Höglund med sina underfundiga rim och formuleringar visar prov på sin ordekvilibristik.

    ”Folket i huset vid havet” är en vacker liten sång där orden skapar en magisk, och för Höglund mycket typisk, stämning. De två sångerna ”Så står jag här” och ”Minnen från den långa resan” är också intressanta ur poetisk synvinkel. Språket är känslosamt och uttrycksfullt och många av textraderna låter sig inte helt förstås av förnuftet. I dessa två sånger efterlämnar texterna tillsammans med de mycket enkla melodierna en stark känsla av vemod. Texterna avslöjar också inspiration från ockult litteratur och inte minst från James Hiltons bok ”Lost Horizon”.

    Skivans starkaste låt är dock ”Stormen före lugnet” som spelades in på nytt för skivan ”Vägen mot Shangri-La” 1980. Den bär många typiskt höglundska kännetecken, språket är enkelt som i en gammal saga eller legend och melodin är underbar. Texten cirkulerar kring teman som undergång och pånyttfödelse och bildspråket är lysande:

    Här finns ljus i överflöd för alla som vill ha
    ljus får alla stammande poeter att må bra
    ta med dig alla vänner upp ur underjordens dis
    alla skimrande taggtrådsvarelser exempelvis

    Redan 1972 kom uppföljaren till ”Undran”, skivan ”Blomstertid”. Den var inspelad och utgiven under liknande förhållanden som sin föregångare, men här är arrangemangen mer genomarbetade och ljudkvalitén är bättre.

    ”Blomstertid” är ännu mer surrealistisk än sin föregångare men lika ojämn. Här finns helgalna texter och mycket humor, men också ett par av de första mästerverken.

    Framförallt är den underbara lilla kärlekssången ”Du sålde min biljett” värd att nämnas. Det är ett av Höglunds första mästarprov inom låtskrivarkonsten. ”Du sålde min biljett” är en liten opretentiös sång om ett förlorat förhållande eller om förlorade drömmar. En bagatell kan det tyckas vid första anblicken, men sången har ett stort poetiskt djup. Höglund använder sig av ett enkelt men uttrycksfullt bildspråk som mycket effektfullt frambringar känslor av något som gått förlorat. På ett suveränt, för Höglund typiskt, sätt antyds bara de bakomliggande mörka elementen, och vi får inte helt klart för oss vad sången handlar om. Men som med all stor konst så kan den inte förstås utan bara upplevas, ge oss känslor och säga oss något som ligger bortom det som orden eller bilderna direkt kan säga.

    Av de mer direkt surrealistiska utflykterna på skivan är ”Ringaren i Notre Dame” den i särklass mest lyckade. Här låter Höglund historiska, mytologiska och litterära personer uppträda i de mest underliga situationer och låter vitt skilda episoder staplas på hög för att bilda en poetisk helhet, precis på samma sätt som Bob Dylan gjort i låtarna ”Desolation Row” och ”Tombstone Blues” på 1965 års rockklassiker ”Highway 61 Revisited”. Kjell Höglunds texter i denna genre är klart jämförbara med Dylans och denna stil skulle utvecklas ytterligare för att nå sin fulländning på skivan ”Baskervilles hund” 1974.

    Uppföljaren till ”Blomstertid” kom 1973 och hette ”Häxprocess”. Det står på konvolutet till ”Häxprocess” att dessa tre första skivor bildar en trilogi, men att de är sinsemellan fristående. Man kan spekulera i hur denna trilogi hänger ihop, det finns inga direkta samband mellan de olika skivorna. Kanske beskriver de olika titlarna ”Undran”, ”Blomstertid” och ”Häxprocess” olika stadier i ett liv, eller kanske stadier i vetenskapens liv, eller stadier i världsalltets liv. De som är bekanta med Höglunds verk vet dock att om denna tolkning är riktig så kommer det sista stadiet alltid att följas av ett nytt första stadium i ett evigt kretslopp.
    Skivan ”Häxprocess” och framförallt dess titelspår kom att spela en stor roll för Höglunds fortsatta karriär. Låten ”Häxprocess” spelades en del i radio trots att den var 15 minuter lång, och skivan blev den första som trycktes i lite större upplagor och på ett mer professionellt sätt. Den långa låten ”Häxprocess” är ett utmärkt exempel på Höglunds förmåga att formulera sig. Det är en lång fördömelse över alla de som skyller ifrån sig och skapar sig syndabockar och den innehåller många fantastiska rim och formuleringar. Trots sin längd lyckas den trollbinda lyssnaren från början till slut och den blir aldrig ointressant.
    På ”Häxprocess” är också arrangemangen betydligt mer genomarbetade än tidigare och ett rockband kompar Kjell på de flesta låtarna. Även om de olika musikerna inte alltid håller världsklass så präglas arrangemangen och ackompanjemanget hela tiden av en spelglädje av sällan skådat slag, vilket gör skivan mycket underhållande. Framförallt märks detta på den lite svängigare ”Förtvivla först i morgon” och i den hårda rocklåten ”Falu koppargruva”.
    Höjdpunkten på skivan är annars den vackra och poetiska men dystra balladen ”Skräckhus i Sussex”. Precis som ”Du sålde min biljett” innehåller texten mörka bakomliggande element som bara låter sig anas, men som ger en stark spänning åt berättelsen. Texten är mycket stämningsfull och präglas av ett starkt vemod, vilket understryks av det vackra flöjtspelet som dominerar arrangemanget.

    Succén med ”Häxprocess” drev inte ut Kjell Höglund på någon folkparksturné eller liknande. Inkomsterna från skivan gav honom istället möjlighet att ägna sig ännu mer åt sitt låtskrivande. Vid denna perioden stod han kanske också på den absoluta höjdpunken av sitt konstnärliga skapande, både produktivt och kvalitativt. Många av de starkaste låtarna från senare skivor tillkom vid den här tidpunkten och han lyckades sammanställa ett av sina absolut starkaste album. Skivan kom 1974 och hade titeln ”Baskervilles hund”.
    På ”Baskervilles hund” använde sig Höglund flitigt av det Bob Dylaninfluerade bildspråk som tidigare framförallt förekommit på skivan ”Blomstertid”. Skivan öppnar med den fantastiska rocklåten ”Bakom fiendens linjer” och den står fortfarande som en av hans absolut bästa låtar. Alltifrån det pådrivande rockkompet till de fantastiska, egensinniga och ofta provocerande textraderna är genialt utformat.
    På många sätt kan låten sägas vara en svensk version av Bob Dylans ”Tombstone Blues”. Historiska, mytologiska och litterära gestalter radas upp tillsammans med författare och vetenskapsmän för en poetisk vansinnesdans. Absurda och humoristiska episoder varvas med skarpa tankespråk och sammanbinds med osannolika rim i suveräna ordkonstruktioner.
    Precis som hos Dylan ger texterna en hotfullt förvriden bild av verkligheten, och under ytan av surrealistiska metaforer kan vi ana att det egentligen rör sig om en stor protest mot det sneda och förvridna i det verkliga samhället. I fallet med ”Bakom fiendens linjer” framträder denna samhällskritik mer tydligt hos Höglund än hos Dylan och det finns i sången en tydlig uppmaning till att se klarare och till att bekämpa förtrycket.
    Samma berättarteknik återkommer i det närbesläktade mästerverket ”Nattlig episod med alkemisten Karl Marx”, även den en rocklåt. ”Nattlig episod med alkemisten Karl Marx” är minst lika lyckad som ”Bakom fiendens linjer”. Den är till bredden fylld med visdomsord och tänkvärda uttryck vilka vilt blandas samman med ett mycket egensinnigt bildspråk, som präglas av de mest osannolika associationer. Medan pacifistiska budskap framförs i vackra tankespråk låter Höglund Nils Holgersson flyga iväg på Leonardo da Vincis mekaniska gås samtidigt som en vätebomb hotfullt tickar i julekrubban. Allt vittnar om en mycket speciell kärlek till språket och en stor verbal uppfinningsrikedom.
    Även om ”Nattlig episod med alkemisten Karl Marx” till det yttre är mycket lik ”Bakom fiendens linjer” så saknas här de mer direkt politiska elementen och texten är mer inåtvänd. Då ”Bakom fiendens linjer” slutar med en förhoppningsfull maning till kamp, mynnar ”Nattlig episod med alkemisten Karl Marx” istället ut i en resignerad bitterhet:
    Jag sitter i mitt elfenbenstorn och kliar mina svarta tangenter
    och väljer mellan självbedrägeri och hyckleri
    det går inte tvätta bort blod med blod ens för duktiga obducenter
    det tutar ödsligt från tåget som kör förbi…

    På ”Baskervilles hund” finns också den dystert vardagsrealistiska visan ”Man vänjer sig”, en mörk betraktelse över vardagslivets tomhet. Detta är en av de få av Höglunds sånger som nått ut till en bredare publik och som kommit att spelas någorlunda flitigt under åren. Även om den inte tillhör skivans allra bästa låtar så bjuder den på några träffande beskrivningar och en hel del fyndiga formuleringar.
    ”Maffian” är, tillsammans med ”Häxprocess” och ”Desertören” från skivan ”Dr. Jekylls testamente”, en av Höglunds riktigt långa låtar. Av dessa tre epos är nog ”Maffian” den minst kända, men det är samtidigt den som han själv uppger sig vara mest nöjd med. ”Maffian” är ett långt övertalningsförsök där man uppmanas att förkasta alla sina ideal och förena sig med en cyniskt egoistisk maffiarörelse. Det är helt klart en finurligt konstruerad protestsång.
    Höglunds speciella talang kommer dock ännu bättre till sin rätt i den apokalyptiska ”Trollfolk på bygden”. Här skapar egendomliga naturbilder och hotfullt förvridna barndomsminnen en oroande känsla av undergång. De dunkla och mystiska naturbeskrivningarna ger oss en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till.
    Igelkotten kommer inte
    mjölkfatet står orört
    det ropar så besynnerligt i skogen

    ”Baskervilles hund” följdes 1975 upp av ”Hjärtat sitter till vänster”. Då ”Baskervilles hund” under åren stått sig som en av sjuttiotalets bästa svenska skivor så känns uppföljaren däremot idag till stor del gammal och förlegad. Detta beror till största delen på att skivan alltför starkt kom att präglas av sjuttiotalets politiska klimat. På ”Baskervilles hund” fanns det politiska buskapet gömt under en poetisk yta av surrealistiska omskrivingar, men på ”Hjärtat sitter till vänster” var många av sångerna av så explicit politisk karaktär att de idag mest känns som vänsterpolitiska pamfletter.
    Det finns dock flera undantag från detta på skivan och även här finns en hel del humor och ironi. Det viktigaste undantaget är den storartade psykologiska balladen ”Inåt”. Här flyttats problematiken bort från att gälla förhållanden i den storpolitiska verkligheten in till att gälla motsättningar inuti den enskilda mänskliga själen. Lögnerna, sveken och upproret gäller inte längre kampen i samhället, utan den ständiga kampen inuti det egna mänskliga medvetandet. Med bilder hämtade från en freudiansk mardrömsvärld skildrar Höglund en människas uppgörelse med sig själv och med sin egen skuld.
    Budskapet i ”Inåt” skulle komma att bli dominerande på de följande skivorna. Det är inte genom att slåss med andra som människan blir fri utan genom att göra upp med sig själv, genom att se in i sig själv och möta de egna felen och bristerna. I ”Inåt” reser vi in i själens ödsliga landskap, in i de låsta rummen och ut på själens öde hedar.
    Vårt inre landskap är oavbrutet
    och oberört av all förändring
    evigt samma dystra kullar
    och samma obebodda slott

    Här blåser alltid samma vind
    här dröjer samma lukt bland träden
    här ylar samma hund på heden
    fast vi för längesedan gått

    ”Hjärtat sitter till vänster” markerade slutet på Höglunds politiska period och ”Inåt” pekade ut riktningen för vad som komma skulle.
    1979 kom uppföljaren ”Dr. Jekylls testamente”. En mycket bra, men också mycket ojämn, skiva. På ”Dr. Jekylls testamente” finns flera av Höglunds mest betydelsefulla verk, men också fler lättviktiga och humoristiska sånger än på någon annan skiva.
    Höglund har själv beskrivit ”Dr. Jekylls testamente” som ”ett slags tack och farväl till sjuttiotalet”, och det är en ganska bra beskrivning. Skivan innehåller många låtar som vänder sig mot sjuttiotalets trångsynthet, men texterna och musiken är fortfarande gjutna i ungefär samma form som tidigare. Det var först nästa skiva, ”Vägen mot Shangri-La”, som skulle komma att bli det viktiga steget mot något nytt.
    Höglund hade mellan 1975 och 1979 varit upptagen med att försöka skapa någon slags sagoskiva, men var missnöjd med resultatet och gav upp idén. Rester från detta sagoprojekt dök dock upp på ”Dr. Jekylls testamente” och då framförallt i den mästerliga och mångbottnade sången ”Slutstrid”.
    I ”Slutstrid” skapar Höglund ett sagolandskap som bär många likheter med Tolkiens värld. Vi förflyttas till ett magiskt skymningsland där en känsla av undergång och en nära förestående slutstrid dominerar stämningen. Den strid vi kommer att få bevittna visar sig dock vara en strid inuti en enskild människas medvetande. Precis som hos Tolkien är det en uppgörelse mellan gott och ont, men hos Höglund handlar det om det goda och det onda inom en och samma människa. Den grymma uppgörelsen står mellan människans högre och lägre natur, mellan välviljan och det egoistiska och förljugna. ”Slutstrid” blir en skoningslös självrannsakan och buskapet är en klar uppmaning till att anklaga sig själv innan man dömer andra.
    En sång som tydligt vänder sig mot sjuttiotalets politiska hysteri är den utmärkta ”Höglund har blivit gammal”. Det är en genialt utformad text som manar till eftertanke och självreflektion, den musikaliska inramningen i sextiotalspopstil är också mycket lyckad. Låten innehåller några av Höglunds bästa textrader någonsin.
    På skivan finns också den vackra lilla visan ”Lugnare vatten” som är en av Höglunds mest kända sånger. Det är precis som ”Stormen före lugnet” en mycket fin och stämningsfull dikt om återfödelse och början på något nytt. I ”Lugnare vatten” befinner vi oss på andra sidan stormen i det efterföljande lugnet, regnet har gjort luften frisk och skeppet tar fart mot nya öppna vatten. Det är en sång om död och pånyttfödelse, om det eviga kretsloppet och om världsalltet som är hav och moder.
    Här finns också den vackra kärleksvisan ”Tibetanskt te” och så Höglunds längsta låt någonsin, ”Desertören”. ”Desertören” är en hyllning till pacifismen, som i sina tolv långa verser beskriver krigandets och dödandets meningslöshet. Till största delen är det en mycket lyckad sång. Den innehåller många suveräna och typiskt höglundska rim och formuleringar tillsammans med en skön och trallvänlig melodi. De första verserna är mycket effektfulla och väl sammanhållna, men som helhet känns ”Desertören” idag för lång och mot slutet börjar en del av uppslagen kännas överflödiga. Det är dock en ständigt relevant sång som ställer många viktiga frågor om krigande och moraliskt ställningstagande.
    ”Dr. Jekylls testamente” var på det hela taget en mycket lyckad skiva som präglades av Höglunds speciella psykologiska protestsånger och en uppmaning att tänka fritt och obundet, med ”Vägen mot Shangri-La” skulle han komma att ta steget in i ett mer renodlat poetiskt landskap.
    ”Vägen mot Shangri-La” kom 1980 och för Höglund markerar den början på något nytt. Det är en brokig samling sånger av ganska olika karaktär, men protest- och pekfingersångerna är här nästan helt bortträngda av mer poetiska sånger. På ”Vägen mot Shangri-La” påbörjas Höglunds resa in i myternas och mystikens värld, språket blir alltmer färgat av religiös symbolism och av gamla sagor och legender.
    ”Endast genom de nästan otillgängliga bergspassen i ditt eget liv kan du finna vägen mot Shangri-La” står det skrivet på omslaget till skivan, och det är Höglunds tolkning av Shangri-Lamyten. Resan till paradisriket är ingen geografisk resa utan en färd genom själens bergiga landskap.
    Sången ”Myten om Shangri-La” beskriver olika historiska föreställningar om ett kommande paradisrike, medan ”Själens dunkla natt” är ännu en symbolmättad nedstigning i själens katakomber. På skivan finns också den vackra och poetiskt drömmande kärlekssången ”Kärleksdans i Provence” och den dunkelt surrealistiska ”Mr. Swanee”. ”Mr. Swanee” framkallar bilder av möten och avsked under livets resa. Bilderna är inte logiskt sammanfogade utan bildar först tillsammans en helhet, och en bild av livet som en ständig färd från det som varit till det som komma skall. Arrangemanget, och speciellt det vackra flöjtsolot, är mycket lyckat.
    Rocklåten ”De refuserades salong” är också mycket bra. Höglund har tillägnat sången ”alla dom som inte får vara med”, och den handlar om att stängas ute. Texten präglas av en hotfull undergångsstämning och berättandet är symboliskt. Kaptenen har låst in de refuserade under däck och står ensam med nyckeln på kommandobryggan, men i slutändan är det ändå han som är mest isolerad och utestängd. Kaptenen står ensam på däck med sin ångest när stormen blåser upp och skeppet driver allt längre in i det okända mörkret.
    På skivan finns också de absurda och roliga sångerna ”Den märkliga historien om det österrikiska köket” och ”Segla i ett badkar”, om det rör sig om avancerad surrealism, dadaism, eller bara vansinniga nonsenstexter är upp till lyssnaren att avgöra. Här finns också en nyinspelning av ”Stormen före lugnet” från Höglunds första skiva. Den nya versionen är bättre, och den smälter fint in bland skivans övriga sånger. ”Holländsk genever” är en annan höjdpunkt. Den har en medryckande melodi och texten är lysande rocklyrik. Skivans svagaste låtar är den inledande ”En kväll på cirkus” och den något naiva ”Blommor av frost”.
    ”Vägen mot Shangri-La” är en mycket bra skiva, men den är kanske inte så helgjuten som de följande skivorna skulle komma att bli.
    Nästa skiva ”Tidens tecken” kom 1984. Här är alla samhällskommenterande sånger borta, och på skivan befinner vi oss istället i en magisk sagovärld skapad av gamla myter och legender blandade med funderingar kring religion, filosofi och psykologi. Med en samling sånger om de eviga frågorna om liv och död, mörker och ljus, och kärlekens oförklarliga mysterier skapar Höglund en skiva lika tidlös och klar som en gammal kinesisk tavla.
    På ett för Höglund typiskt sätt blandas medeltida mystik och egyptisk mytologi med österländska tankar om återfödelse och världsalltets helhet. Det är en poetisk resa från Konungarnas dal och de hemlighetsfulla pyramiderna via Gennesarets Sjö och Getsemanes trädgård med drömmens nattliga tåg mot Samarkand. Ytterst handlar det om mänsklighetens resa mot landet där ljuset och själen har sin hemvist. Sångerna känns ofta mycket kontemplativa och fyllda av insikt och kärlek, som en läkande samling tankar för vilsna och förvirrade själar.
    Ljudet på skivan är också annorlunda än tidigare. För första gången använder sig Höglund av elektroniska instrument såsom syntar och trummaskiner, dessa används dock för att skapa en känsla av närhet och värme. Arrangemangen är ofta mycket enkla ofta på gränsen till det banala, men instrumenteringen med synt, trummaskin och elgitarr är på det hela taget mycket lyckad. Det enkla syntkompet förstärker melodiernas värme och enkelhet och ger skivan en ännu starkare känsla av tidlöshet. Melodierna är ofta mycket sentimentala och ibland påminner musiken om dansbandsmusik eller gammaldags schlager, men det finns på skivan en speciell äkthet som hindrar det hela från att bli patetiskt och sentimentalt i överkant. De märkliga texterna gör också att musiken känns annorlunda och fräschare.
    På ”Tidens tecken” finns sången ”Gennesarets Sjö” som är en av Höglunds allra vackraste. Den enkla och vemodiga melodin har troligen i hög grad bidragit till att sången blivit en av Höglunds mest populära. Texten fungerar som en målning. Den är ett fantastiskt kollage av tankar, minnen, drömmar och egyptisk mytologi. Bilder som inte är logiskt relaterade, men som tillsammans skapar en speciell vemodig sinnestämning. En känsla av avsked präglar sången, men också en stark känsla av kärlek till livet och konsten. Berättandet i ”Gennesarets sjö” påminner om några av sångerna från ”Baskervilles hund”. Det är samma staplande av poetiska bilder på varandra och samma sorts osannolika associationer. I ”Gennesarets Sjö” är texten dock mycket mer personlig och inåtvänd och den speglar främst en inre sinnestämning. Här är det ingen surrealistisk vansinneshistoria utan en lugn och eftertänksam resa i myternas och själens landskap.
    Här finns också ”Graalsång” som är en av Höglunds mest ambitiösa sånger. Det är en meditativ, och mycket poetisk, betraktelse över livet, döden och återfödelsen. Den gamla legenden om den heliga Graal blir utgångspunkten för en österländsk livsbetraktelse fylld av oerhört vackra poetiska bilder. Här börjar gränserna mellan religionerna suddas ut. Nikodemus kommer till Jesus om natten för att diskutera reinkarnation och Jesus och Buddha börjar smälta samman till en och samma gestalt. Skapelsen, livet och det eviga kretsloppet är delar av samma helhet.
    Mycket lyckade är också den apokalyptiska rocklåten ”Bland helgon, skurkar och vanligt folk” och den magiskt romantiska ”Hotell intim”, samt den livsbejakande ”Vän med livet”. Den roliga ”Lorelei” påminner om nonsensutflykterna på den föregående skivan, men tonen är här mer lyrisk och drömmande. Melodin och arrangemanget präglas också av en passande storslagenhet. I ”Siciliansk lidelse” tar Höglund återigen upp sina favoritteman om mörker och ljus och det eviga kretsloppet. ”Siciliansk lidelse” är inte dålig men den saknar de andra sångernas poetiska kraft och framstår som skivans svagaste länk.
    Skivans sista låt ”Magdalenas hemlighet” låter som en riktig dansbandslåt, men texten är av ett slag som aldrig tidigare skådats inom dansbandsgenren. Det är en typisk Höglundbetraktelse om livet, döden, poesin, konsten och kärlekens värme och magi. Om ett möte på sagornas tåg i den sena timmen mellan yin och yang. Det är en sång som är fylld av värme, i såväl som text som melodi. På ett fint sätt avslutar den skivan. Det är som om den vilsne sökare man möter i flera av de tidigare sångerna finner en tryggad hamn i kärlekens magiska värld hos den mystiska Magdalena.
    Magdalena jag ska aldrig mera frysa

    På nästa skiva ”Hemlig kärlek” från 1986 fortsätter den resa som påbörjats med ”Tidens tecken”. Sångerna handlar även här om sagorna, mystiken och de eviga frågorna, och framförallt om kärleken.
    De flesta av sångerna på skivan är skrivna ur en resenärs synvinkel. Höglund reser genom främmande och mystiska landskap, antingen som lyckosökare eller som flykting. Det är resan genom livet som skildras, människans sökande efter svar på tillvarons oförklarliga mysterier och efter själens hemvist.
    I ”Djungelns siste desperado” går resan genom djungeln mot Eldorado, sagans lyckorike. I den mycket lyckade ”Nefertiti” går sökandet istället genom ett mystiskt skymningslandskap och språket är mer dunkelt och poetiskt. ”Brustna drömmars boulevard” handlar om desperationen hos en ensam flykting, vilse i ett nattligt ingenmansland. Men efter den kalla natten närmar sig soluppgången med förhoppningar om värme och närhet.
    Titelspåret ”Hemlig kärlek” är en mycket vacker kärlekssång. Återigen är sången uppbyggd och producerad som en konventionell dansbandslåt. Även texten rör sig kring ganska ordinära kärleksteman men utmärker sig ändå genom Höglunds speciella bildspråk. En rad som ”döden är en druva som ingen har trampat” är typisk i sin höglundska dubbeltydighet. Den frambringar en känsla av livets skörhet samtidigt som den pekar på själens och livets resa mot en större helhet, den trampade druvan blir en del i det förädlade vinet.
    Samma tankar om världsalltets helhet präglar den vackra balladen ”Från en fjärran galax” samt den fina ”Tidens hjul”, en sång om livets eviga kretslopp.
    Höglunds nästa skiva ”Ormens år” kom 1989 och den fortsätter även den på samma väg som de tidigare skivorna genom mytologiska sagolandskap. På skivan är också Höglunds humanistiska budskap starkt framträdande. I vackra sånger som ”Utan gränser” och ”Livets flod” framför Höglund sitt universella kärleksbudskap. Med ett märkligt, men ändå enkelt, bild- och symbolspråk beskriver Höglund kärlekens nödvändighet och sin speciella helhetssyn på universum och livet. Mänsklighetens stora resa går från mörker till ljus runt världshjulets nav.
    Helhetssynen och tanken om alltings sammanhang präglar också tydligt den långa balladen ”Domens dag”, en av skivans bästa sånger. I sin uppbyggnad och med sin långa text påminner den om Höglunds tidigare långa ballader. Sången handlar om lagen om orsak och verkan och om människans ofrånkomliga ansvar. Det är en kraftfull uppmaning till att begrunda och ta ansvar för sina handlingar. Höglund drar paralleller till vetenskapen och främst till fysiken och applicerar dess lagar om den materiella vekligheten på moraliska dilemman och på inre själstillstånd. Detta uppblandas med humor och med stämningsfulla textrader som förflyttar oss till Höglunds speciella skymningslandskap någonstans i gränstrakterna mellan sagan och verkligheten.
    I dessa trakter befinner vi oss också i skivans sista sång, ”Brända skepp”. En mystisk och drömmande sång om kärleken och sagorna. Än en gång handlar det om rotlös flykting, denna gång ridande genom ett mörkt sagolandskap. Han kommer fram till ett värdshus och finner där värme och kärlek, men efter den förtrollade natten i en främmande kvinnas sällskap skingras drömmarna med morgonljuset
    När morgonen kom var hon borta och ingen förstod vem jag talade om
    och sen drog vi vidare inåt i träsklandet varifrån sagorna kom

    Den utan tvekan svagaste låten på ”Ormens år” är dock den i särklass mest kända. Den medelmåttiga ”En stor stark” blev Höglunds största radiohit. ”En stor stark” är en lättsammare, lite tokrolig, rocklåt och en bagatell i Höglunds produktion. Ändå blev den hans mest uppmärksammade sång någonsin och är fortfarande den sång med vilken han är förknippad för en större publik.
    Succén med ”En stor stark” ledde till att ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” från ”Undran” och ”Man vänjer sig” från ”Baskervilles hund” spelades in på nytt i mer dansvänliga versioner och släpptes som en singel 1990. Även denna singel fick en viss framgång och båda låtarna dök sedan upp på Höglunds nästa skiva ”Höglund forever”.
    1991 släppte Kjell Höglund sin första skönlitterära bok ”Magnum Opus”. Boken, som skrevs under en månads tid våren 1986 i Stockholm, är en otrolig blandning av citat, berättelser och funderingar kring allt mellan himmel och jord. Bokens titel syftar på alkemins stora arbete att framställa guld och här gör Höglunds sitt egna litterära alkemistiska experiment. Han tar citat från bibeln, tepåsar, vetenskapliga uppsatser, James Bondromaner m.m. och låter tanken fritt få blanda ihop dessa med vardagliga trivialiteter och med filosofiska och mytologiska spekulationer. Resultatet blir en omskakande tankeresa som spränger gränserna mellan religion, konst, filosofi och vetenskap, vilka framstår som olika sidor av en och samma sak. Boken får läsaren att ifrågasätta många grundläggande antaganden och värderingar. Höglund kallar boken för ett ockult manifest, men det är också en kärleksfull hyllning till livet och den fria tanken.
    ”Magnum Opus” har kanske vissa svagheter men är på det hela taget en oerhört underhållande och tänkvärd bok som knappast liknar något annan. Tankarna om världsalltets helhet och det ibland sagolika berättandet för tankarna till Hermann Hesse. Hesse citeras också i boken och bokens slut bär stora likheter med Hesses självbiografiska novell ”Kortfattat levnadslopp”.
    ”Höglund forever” kom 1992 och präglas som titeln antyder av ett stort mått ironi. Skivan innehåller mest lättsammare sånger. Här finns en del schlagerparodier och de nya versionerna av ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” och ”Man vänjer sig” (ommixad) samt en nyinspelning av ”Sista valsen” från ”Baskervilles hund”. Dessa nyinspelningar är småtrevliga, men ingen är lika bra som originalversionen och de tillför knappast något värdefullt till skivan.
    ”Höglund forever” innerhåller överlag betydligt svagare låtar än de föregående skivorna. Men det finns några undantag och framförallt är den poetiska rocklåten ”Sympati och nostalgi” värd att nämnas. Sången är mycket monoton, både till text och melodi. Men enformigheten ger sången en känsla av melankoli som passar perfekt till den sorgsna texten. Det avskalade arrangemanget kompletteras också utmärkt av fint gitarrspel. Sångerna ”Bitter blues” och ”Håll ut!” är också bra och märkta av Höglunds speciella magi.
    Den halvlyckade ”Höglund forever” visade sig dock vara en tillfällig svacka och 1995 kom Höglund tillbaka med full kraft med den lysande skivan ”Inkognito”. ”Inkognito” visade inte bara att Kjell Höglund fortfarande kunde skriva mycket starka låtar, skivan visade också att han inte var rädd för nya musikaliska utmaningar. Soundet på ”Inkognito” är mycket modernt och intressant. Här finns mycket syntar, distade gitarrer och tunga trumbeats som mycket effektfullt ställs mot Höglunds talsång och enkla melodier. Låtarna på skivan är dessutom musikaliskt mycket olika varandra, vilket förstärker skivans känsla av nyskapande fräschhet.
    Rocklåten ”Nytt blod” som inleder skivan är ovanlig för Höglund i sin kompromisslösa nattsvarthet, och även om det på skivan finns en hel del ljusglimtar så är ”Inkognito” troligen Höglunds mörkaste och mest allvarsamma skiva. ”Nytt blod” följs av den fina kärlekssången ”Drömmarnas bro” och den märkliga ”Maggi har en Macintosh” som också släpptes på singel. Sedan följer ”Miramar” som är en lyriskt drömmande beskrivning av diktens förtrollade Miramar.
    ”Sokrates” är en av skivans bästa sånger. Det är en filosofiskt resonerande sång som tar sin utgångspunkt i Platons berättelse om Sokrates försvarstal och där Höglund lyfter fram de eviga frågorna om lögnen och sanningen och om livet och döden. Det starkt technoinfluerade arrangemanget passar också texten utmärkt.
    ”De fördömdas ö” är en annan höjdpunkt. Det är ett bildkollage av samma slag som ”Gennesarets Sjö”. Här staplas också poetiska bilder på varandra och bildar en stämningsfull och mystisk helhet. Tonen i ”De fördömdas ö” är dock mycket mörkare än i ”Gennesarets Sjö”. Det är ett mörkt och hotfullt lanskap som målas upp, en mardrömsnatt vid den yttersta tiden.
    Den lysande ”Liv och död” är också nattsvart. Den ångestfyllda texten med motiv hämtade från Edgar Allan Poes skräckvärld ställs mycket effektfullt mot tunga hårdrocksriff. Mot slutet av skivan kommer ändå en del ljus. I den fina sången ”Värdshuset” hittar vi, som ofta hos Höglund, värmen och kärleken i ett avlägset värdshus. Den avslutande ”OM” är också en vacker kärlekshyllning.
    1997 släpptes Kjell Höglunds andra skönlitterära verk, ”Det sicilianska sigillet”. Ingen förläggare var intresserad av att trycka boken så den gavs istället ut på Internet där den finns att ladda hem gratis. ”Det sicilianska sigillet” innehåller mytologiska funderingar kring förbundsarken, den heliga graal, Atlantis, egyptiska skrifter och om framtidens energikälla. Här suddas gränserna mellan vetenskap och mytologi ut fullständigt. Saga och arkeologi flyter samman till en sällsam poesi som ställer läsaren inför hisnande möjligheter och perspektiv.
    På samma sätt publicerades ”Genomträngningen” 1999, denna bok berättar, åtminstone till en början, en förhållandevis rak historia. Men även ”Genomträngningen” lämnar det konventionella berättandets ramar och förvandlas till en märklig poesi. Boken innehåller mycket humor men är samtidigt också mycket skrämmande. Tillsammans med alkemistiska experiment och fruktansvärda vampyrhistorier finns här den stora helhetssynen på universum och tankar på utveckling i harmoni med naturen. Det är en typiskt Höglundsk blandning.

    http://www.kjellhoglund.com/uppsats.html

    gotiskaklubben

    30 juni, 2011 at 09:19

  2. ”Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
    och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
    så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
    den kommer väl till pass när det är något vi vill ha
    och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
    så behövs det då och då ett passande objekt
    på vilket vi kan avreagera vår affekt
    och därigenom återfå en smula självrespekt
    vi behöver sällan någon lysande ursäkt
    det räcker många gånger med en påhittad defekt…”

    These texts are right on target! He has given a quick and thorough analysis of many men/women, who will always find faults with others but not in their own shortcomings and thinkings. Well said, Mr. Höglund!!!

    Dev Saha

    30 juni, 2011 at 14:03

    • ”Häxprocess av Kjell Höglund” Underbar människa som har begripit det mesta.

      Du är den mest ”tvärsemot” männinska jag någonsin erfarit. Har en bekant som är en riktig besserwisser men du tar priset.

      Men du, dev saha, ger PK ett ansikte och därmed tvingar in Kjell Höglund i skaran av de politiskt korrekta.
      Undrar om Kjell Höglund ställer upp på det.
      Tvärsemot kan alla vara ibland men du är verkligen rabiat.
      Som Goten säger: dev saha tillför bloggen reaktioner som i sin tur ger reaktioner.

      Men man blir trött.

      Jovisst..Simon det är.

      30 juni, 2011 at 21:35

      • Have I touched a raw nerve? Maybe, you should ask Mr. Hoglund what he thinks about my comment. How would you interpret him? Am I wrong to say Mr. Hoglund is right? Think carefully, Simon! This is not about me, this is about Hoglund’s fine words!

        Dev Saha

        30 juni, 2011 at 21:55

        • I give give upp. you besserwisser!!!!!

          Jovisst..Simon det är.

          30 juni, 2011 at 22:42

    • Du ger ” pissa på den vita hetrosexuella mannen” ett ansikte. Det ÄR inte synd om dig..förstå det.

      Jovisst..Simon det är.

      30 juni, 2011 at 21:43


Kommentarer inaktiverade.