Gotiska Klubben

Duinoelegierna av Rainer Maria Rilke

Den första elegin

Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas
kretsar? Och även om en av dem plötsligt
slöt mig till sitt hjärta: skulle jag då förintas
av ett starkare väsen? Ty Skönheten är enbart
skräckens början, gränsen för vad vi uthärdar,
och vi beundrar den så, för att dess upphöjdhet
knappt ens vill förgöra oss. Förskräcklig är var ängel.

Alltså behärskar jag mig och sväljer den mörka
snyftningens lockrop. Ack, vem förmår
vi då omvända till vår egen nytta? Ej änglar, ej människor,
och de spårsäkra djuren, de anar säkert
att vi inte riktigt  hör hemma
i vår uttydda värld. Oss återstår
kanske trädet där på sin sluttning
att dagligen återse. Oss återstår gårdagens gata
och den bortskämda trofastheten hos en vana
som kom att trivas, blev kvar
och inte gick ifrån oss.

O, och natten, natten när vinden mättad av världsrymd
tär våra ansikten – för vem blev den inte en älskad
och mild besvikelse, som mödosamt ställde upp
för vårt ensliga hjärta. Är den mer givmild mot kärlekspar?
Ack, de skymmer ju enbart med varandra sitt öde.

Vet du det ännu ej? Kasta tomheten ur din famn,
ut till de rymder där vi andas; kanske fåglarna känner
hur luften vidgas och får en mer innerlig flykt.

* * * * *

Första delen av Första elegin i Duinoelegierna
av Rainer Maria Rilke  1875 – 1929

Tolk: Erik Lindegren. Goten har varit där och kladdat litt.

Written by gotiskaklubben

23 maj, 2012 den 10:13

Publicerat i Gotiska Klubben

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mycket vackert!

    Birgitta Svedjot

    24 maj, 2012 at 06:35

    • Kul att du gillar. Det är som skön och svårtydd musik. Rilke gjorde, tror jag, smärtan till ett slags gemensamt rum i vilket vi kunde begrunda och bearbeta den utan att avslöja oss själva eller lämna ut de delar av oss vi ansåg vara alltför privata. Börjar först nu förstå varför jag alltid drogs till Rilke i min ungdom, trots att jag egentligen avskydde honom. Tyckte han poserade liksom. Och ibland fabricerade vykortsbilder, t ex: ”…eller just då du gick förbi det öppnade fönstret, en violin gav sig hän” Ta er i arslet, Herr Rilke, tänkte jag och satte på Rolling Stones i stället.

      Alla grandiosa 1900-talspoeter – Rilke, Lorca, Vallejo, Eliot, Pound, Yeats – tog avstamp från 1800-talet och ännu längre tillbaka.

      gotiskaklubben

      24 maj, 2012 at 07:01

    • Visst har vi rätt att uppskatta och vara stolta över europeisk kultur!

      Birgitta Svedjot

      24 maj, 2012 at 08:08

      • Ja absolut. Lyssnar ofta på Taubes underbara tolkning av historisk kontinuitet:

        gotiskaklubben

        24 maj, 2012 at 08:16

        • Vilket fullkomliga, härliga och ord-eftertryckliga gester Taube hade!

          Man blir glad av att se honom tala med sina armar i luften! De blir som dirigentpinnar som verkar slå takten till hans ord! Och hans ord verkar nästan hänga på gränsen till att trilla över i melodisk rytm…..som liksom nästan av sig själva bli en melodi…..en sång…..som med hjälp av ”taktpinnarna” trollas fram ur ”tomma luften”….

          Så mysigt att se Taube ”in action”!

          Tänk vilken vis-skatt som finns i Sverige ändå….

          Synd att den inte uppmärksammas mer..

          Bergfast

          24 maj, 2012 at 14:56

          • Korrigering:

            Vilka fullkomliga, härliga…..et cetera

            Bergfast

            24 maj, 2012 at 15:03

  2. Rilke… nu har jag läst det här och tyvärr är jag inte så trollbunden. Låter lite för abstrakt och introvert. Svävar på målet. Visst, det kan mina favoriter Eliot och Södergran också göra. Men dessa har mer punch och drive tycker jag. Liksom Lindegren.

    mirotanien

    24 maj, 2012 at 14:39


Kommentarer inaktiverade.