Gotiska Klubben

En amerikan i Köpenhamn

Minns en amerikan på en krog i Köpenhamn i slutet av 70-talet. Kväll efter kväll mässade han om att USA var störst och bäst på allt i världen. Ingen av danskarnas lyckades snacka hål i huvudet på honom där han stod i sin vita uppknäppta skjorta framför bardisken, med kavajen och slipsen hängande på barstolen och stal all näring ur luften från oss andra.

Det kunde handla om båtar, bilar, städer, litteratur, företag, dans, musik, forskning…hela rubbet…allt var de bäst på där borta. Minns jag rätt, så arbetade han som diplomat på den amerikanska ambassaden. Även det var han tydligen bäst på.

Eftersom jag var van vid knäppgökar från Beckomberga Sjukhus tyckte jag det var skoj att möta såna här dårar. Men efter ett tag fick även jag nog. Hur i helvete ska man få tyst på aset, tänkte jag. USA hit och USA dit, till slut ville man bara spy.

– Du har helt rätt, sa jag till honom, USA slår oss i allt!
– Yes, sa han, du har fattat galoppen, grabben!
– En sak kanske…
– Vadå?
– Möjigtvis en liten grej…
– Jaha, sa han med en blick som plötsligt blev aningen stirrig, vad skulle det kunna vara då?
– Ångest.
– Ångest?
– Ja, ångest. Har du läst Kirkegaard? Vet du vad ångest är?
– Klart jag vet det!
– Skulle du klara av att visa vad du menar med en ångestattack? Jag tror aldrig du upplevt en sån.
– Klart jag har, du själv då, du har väl aldrig varit gift!! sa och och skrattade.
– Lugn nu, svarade jag, nu kör vi, är du beredd?

Redan kvällen innan när jag lämnat samma krog, som för övrigt hette Dan Turéll efter en dansk författare och som låg längst bort på Ströget, hade jag börjat planlägga min kupp. Jag hade innan jag kom dit druckit cirka femtio centiliter whisky, som jag sedan neutraliserat med litet amfetamin och därefter hade jag rökt på några bloss marijuana. Jag var i fin form, alltså, hjärtat mjukt som en frukt.

Och så satte jag igång att leverera mina kvävda skrik och lät tårarna spruta genom ögonen. Hela tiden skrek jag inombords åt mig själv att hålla käft, för att liksom öka på trycket, samtidigt som jag kved allt högre och högre tills jag avslutade med ett långt och melodiskt tjut som nästan fick taket att lyfta.

Jag var helt slut. Det var precis som om jag uppträtt på en scen eller i en film. Och detta hände långt innan Hollywood började låta unga tjejer simulera orgasmer på caféer i långfilmer. Jag har alltid varit sex timmar före USA.

Jag fick skratt, axelklappar och applåder för mitt preformence, samtidigt som jag såg hur amerikanen laddade upp sig för allt han var värd. Han var verkligen en idrottstyp som inte tänkte ge sig i första taget. Det kunde man se.

Så drog han igång. Fy fan vad han pep och skrek och gestikulerade och vrålade och hoppade och bet sig och allt vad han kunde hitta på. Typiskt amerikanare att vara så högljudda och vulgära, tänkte jag, de förstår bara action och de stora gesterna. Jag skulle just börja skratta åt honom och låta danskarna förklara mig som segrare, när han segnade ned på golvet som en livslös. Någon sjukvårdskunnig längre bort i lokalen förstod snabbt att detta plötsligt blivit på allvar och man sprang fram och gjorde mun mot mun metoden. Det verkade som han hade fått ett epileptiskt anfall. Amerikanen låg där på golvet framför baren helt utslagen och ryckte i kroppen med livlös blick. Jodå, och sedan kom ambulansen och körde iväg med aset.

Written by gotiskaklubben

2 oktober, 2012 den 13:00

Publicerat i Gotiska Klubben

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Han tog den ronden också😀

    martinA

    4 december, 2011 at 21:39

  2. Fantastiskt, GK! Du får mig att tänka på Céline. När kommer romanen?

    D

    30 maj, 2012 at 18:18

    • 🙂 Tack.

      gotiskaklubben

      30 maj, 2012 at 20:54

  3. Favorit i repris, den här berättelsen känner jag igen!
    .
    Kan förövrigt rekomendera en härlig dokumentär om det Gamla Stockholm i det nya Stockholm:
    http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=17597&artikel=4879838

    Innerstadskärring

    2 oktober, 2012 at 17:44


Kommentarer inaktiverade.