Gotiska Klubben

Ruinen

Ruinen

Märkliga borg, härjad av ödets makter,
bålverk bröts, jättars bygge
smulades sönder.
Bjälkar brast, torn störtade,
svepa i rimfrost
står väggar och valv.

Murar vittrar, tak sjunker samman,
åren äter dem underifrån.
Byggarna som ägde denna borg,
de finns ej mer, jord omger dem,
de vilar i gravens famn.

Hundra fäder, hundra söner
har dött sedan dess.
I många stormar stod dessa murar av röd sten,
gråa av lavar, kungar föll,
den höga valvbågen
har störtat till marken

sargade av vapen står dessa murar

En man började bygget,
styrka livade hans sinne,
beslutsam och kunnig
började han djärvt
med ringar och linor
bygga detta sällsamma verk.

Ljusa stod husen av sten,
stod salarna
där vattnet porlade,
stod gavlarna
höga, hornbeprydda.

Av ödets makter
har detta härjats.
Farsotens dagar kom,
män föll döda ner,
döden förgjorde
människoglädjen.

Fästningen föll
slagfältet blev en öde vidd.
Döda på marken
låg alla dessa
som åter skulle ha rest
det verk som fallit.

Därför vittrar
det röda valvet,
därför ligger nu
borggårdarna övergivna
därför har takets bjälklag
skilts från teglet.

Här sågs så många män
glada till sinnes,
glänsande av guld,
i skimrande skrudar,
med gnistrande spjut
bland flödande vin,
och dyrbara skatter,
silver och ädelstenar,

glada sinnen som njöt
av denna mäktiga borg,
och dess lysande välde.

Där stod salar av sten,
det heta vattnet
flöt i strömmar,
väggar omslöt det
i sin ljusa famn…


i husets hjärta
de värmande baden…kvinnorna…

över gråa stenar sorlade…
och det heta vattnet…

kungslig var…

borgen…

tolk: Gunnar D Hansson/förvanskning Goten

Written by gotiskaklubben

16 oktober, 2012 den 05:16

Publicerat i Gotiska Klubben

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En mycket trötsterik dikt. Snart ska någon dikta lika vackert om skyskrapor som vittrat sönder till små patetiska grushögar på ödsliga slätter. Någon ska le åt vår inbillska fåfänga och alla korta strån vi drog. Någon ska rysa över vår primitiva grymhet och våra krig, andra ska skriva hyllmetrar om 2000 talets ohyggliga slaveri. Allt ska begravas och aldrig återuppstå, allt utom våra demoner.

    Markus Andersson

    17 oktober, 2012 at 16:45

    • Jo, det är så mkt vår tid att man ryser. Var nära att lägga in en modern bild. Gjorde inte det. Tyckte liksom att det blev för uppenbart.

      gotiskaklubben

      17 oktober, 2012 at 17:57

      • Visst, uppenbart, men det behöver ändå strykas under då och då. Konsensustrancen är i och för sig ändå omöjlig att bryta men poesin hjälper några av oss att någorlunda värdigt förbereda vår egen begravning.

        Markus Andersson

        17 oktober, 2012 at 18:16


Kommentarer inaktiverade.