Gotiska Klubben

En sångarsaga av Gustaf Fröding med Mando Diao

Jag såg en sovandes
höjda haka,
det svarta skägget
låg ungt och vekt
vid silverkanten
av tröjans halsrand
omkring ett anlete ansikte
stolt och blekt.

Jag såg en sångares
vemodspanna,
det mörka håret
i ädelt fall,
den manligt svärmiska
sorgsna läppen,
som kanske sjöng i
kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra
ögon öppnas
att söka någon,
han aldrig fann,
de slötos han slöt dom åter,
och i detsamma
den syn som skymtat,
i luft förrann uti luften rann.

Men länge hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka tal,
sin halvutslocknade
sångarsaga
från någon wälsk
eller anglisk dal.

”Har jag ej älskat någon,
en som var huld och vän,
sov jag och drömde jag, låg jag
ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda solen
sjönk bakom ekar hän.
– – –
– – –
Länge vi drucko Länge drack vi i lön med
ögat av tårar vått
eller med svårmodslöje
kärlek i ont och gott,
kärlek i synd och lycka,
kärlek i lust och brott.

Hörde jag nyss, att munkens
röst i mitt öra ljöd:
livet är skönt att se till,
kärlekens kind är röd,
nu har din älskade vitnat,
nu är Osviva död.

Nu skall Osviva sova
länge i slummer sval,
sömnen och drömmen och döden
var hennes eget val,
aldrig hon ångrade, aldrig
går hon till himmelens sal.

– – –
– – –

Som hav i svallning,
när vinden kommer,
som våg i vandring
gick suset fram
av dagens aning
i Hadesnatten
fördold och hemlig
och undersam.

– – –
– – –

Och över anletet
stundom föll det
en glimt av klarare
ljus än förr,
men ännu svagt som
en månestrimma
från livets natt
genom dödens dörr.

* * *

Ref: Texten från Drömmar i Hades 
Ödesmättad poesi som dröjer sig kvar Aftonbladet
”Fan, det här har man drömt om” Aftonbladet
Mando Diao
Twitter

Written by gotiskaklubben

27 oktober, 2012 den 07:05

Publicerat i Gotiska Klubben

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Fick precis CD:n med posten. Spelar. Njuter. Tack för även detta tips också käre got.

    Köpköpköp alla. Gynna o belöna dem som spelar in sånt här.

    ingvar

    31 oktober, 2012 at 15:58

    • Får den i morrn, Ska bli hur kul som helst.

      gotiskaklubben

      31 oktober, 2012 at 16:00

      • Alla texterna från ”Infruset” i sin helhet:
        http://www.mandodiao.com/lyrics/Infruset?iframe=true&height=90%25&width=470&format=simple

        En Sångarsaga
        Jag såg en sovandes
        höjda haka,
        det svarta skägget
        låg ungt och vekt,
        vid silverkanten
        av tröjans halsrand
        omkring ett ansikte
        stolt och blekt

        Jag såg en sångares
        vemodspanna,
        det mörka håret
        i ädelt fall,
        den manligt svärmiska
        sorgsna läppen,
        som kanske sjöng i
        kung Alberts hall

        Jag såg hans dödsdystra
        ögon öppnas
        att söka någon,
        han aldrig fann,
        han slöt dem åter,
        och i detsamma
        den syn, som skymtat,
        i luften rann

        Men länge hörde jag
        mjukt melodiskt
        hans tanke tala
        sitt mörka tal,
        sin halvutslocknade
        sångarsaga
        från någon walesisk
        eller angli stad.

        ”Har jag ej älskat någon,
        en som var ljuv och vän,
        sov jag och drömde jag, låg jag
        ej mot kvinnoknän,
        medan den mörkröda solen
        sjönk bakom ekar hän.

        Hon gav mig en brudnatt,
        firad i stjärnesken,
        över oss gunga lummigt
        kronorna gren över gren,
        vind var i vide, och viken
        slog mellan säv och sten.

        Allt hon begav sin makes
        gyllene konungased
        medan hon smekte mitt huvud,
        milt kring mitt hår hon vred,
        gav mig sin själ och för min skull
        bröt hon sin heliga ed.

        Länge drack vi
        ögat av tårar vått
        eller med svårmodslöje
        kärlek i ont och gott,
        kärlek i synd och lycka,
        kärlek i lust och brott.

        Hörde jag nyss, att munkens
        röst i mitt öra ljöd;
        livet är skönt att se till,
        kärlekens kind är röd,
        nu har din älskade vitnat,
        nu är Osviva död.

        Nu ska Osviva sova
        länge i slummer sval,
        sömnen och drömmen och döden
        var hennes eget val,
        aldrig hon ångrade, aldrig
        går hon till himmelens sal.

        Munk, det är sång och sägner
        munk, det är häxans tal
        att, när den sista hösten
        fällt sina sista blad,
        ska en befriare dra
        genom de dödas stad.

        Då har väl åren susat
        över min själ sen då?
        Då är väl dagen inne,
        snart ska väl slaget stå,
        då ska befriarens ande
        stark genom världen gå!”

        Som hav i svallning,
        när vinden kommer,
        som våg i vandring
        gick suset fram
        av dagens aning
        i Hadesnatten
        fördold och hemlig
        och undersam

        Men åter sjönk den
        i djupets mörker,
        där förd av drömmen
        min tanke sam
        och åter steg den
        och kom tillbaka,
        och syner såg jag
        och ord förnam.

        Och över ansiktet
        det föll
        en glimt av klarare
        ljus än förr,
        men ännu svagt som
        en månes strimma
        från livets natt
        genom dödens dörr.

        Ida "Rawnya"

        17 december, 2012 at 20:00

        • Tack🙂

          infruset – texter

          1. Den Självslagne
          Dödsvapnet höll han
          lyft i sin högra hand,
          domnande föll han,
          stoftet rann ut som sand,
          sköna och okända land
          såg han vid dödsflodens strand
          Inte med mulna
          miner den slagna går
          kinderna är gulna
          men ej av det ädla sår
          självuppoffrarn sig slår,
          Offrande mod gör ej vita hår.
          ”Barmen med blodiga
          sår var åter hel,
          spjutspetsens modiga
          gärning gör bot för fel;
          du njuter väl också din del
          som en sträng i all salighets harpospel”

          * * *

          2. En Sångarsaga
          Jag såg en sovandes
          höjda haka,
          det svarta skägget
          låg ungt och vekt,
          vid silverkanten
          av tröjans halsrand
          omkring ett ansikte
          stolt och blekt

          Jag såg en sångares
          vemodspanna,
          det mörka håret
          i ädelt fall,
          den manligt svärmiska
          sorgsna läppen,
          som kanske sjöng i
          kung Alberts hall

          Jag såg hans dödsdystra
          ögon öppnas
          att söka någon,
          han aldrig fann,
          han slöt dem åter,
          och i detsamma
          den syn, som skymtat,
          i luften rann

          Men länge hörde jag
          mjukt melodiskt
          hans tanke tala
          sitt mörka tal,
          sin halvutslocknade
          sångarsaga
          från någon walesisk
          eller angli stad.

          ”Har jag ej älskat någon,
          en som var ljuv och vän,
          sov jag och drömde jag, låg jag
          ej mot kvinnoknän,
          medan den mörkröda solen
          sjönk bakom ekar hän.

          Hon gav mig en brudnatt,
          firad i stjärnesken,
          över oss gunga lummigt
          kronorna gren över gren,
          vind var i vide, och viken
          slog mellan säv och sten.

          Allt hon begav sin makes
          gyllene konungased
          medan hon smekte mitt huvud,
          milt kring mitt hår hon vred,
          gav mig sin själ och för min skull
          bröt hon sin heliga ed.

          Länge drack vi
          ögat av tårar vått
          eller med svårmodslöje
          kärlek i ont och gott,
          kärlek i synd och lyckas,
          kärlek i lust och brott.

          Hörde jag nyss, att munkens
          röst i mitt öra ljöd;
          livet är skönt att se till,
          kärlekens kind är röd,
          nu har din älskade vitnat,
          nu är Osviva död.

          Nu ska Osviva sova
          länge i slummer sval,
          sömnen och drömmen och döden
          var hennes eget val,
          aldrig hon ångrade, aldrig
          går hon till himmelens sal.

          Munk, det är sång och sägner
          munk, det är häxans tal
          att, när den sista hösten
          fällt sina sista blad,
          ska en befriare dra
          genom de dödas stad.

          Då har väl åren susat
          över min själ sen då?
          Då är väl dagen inne,
          snart ska väl slaget stå,
          då ska befriarens ande
          stark genom världen gå!”

          Som hav i svallning,
          när vinden kommer,
          som våg i vandring
          gick suset fram
          av dagens aning
          i Hadesnatten
          fördold och hemlig
          och undersam

          Men åter sjönk den
          i djupets mörker,
          där förd av drömmen
          min tanke sam
          och åter steg den
          och kom tillbaka,
          och syner såg jag
          och ord förnam.

          Och över ansiktet
          det föll
          en glimt av klarare
          ljus än förr,
          men ännu svagt som
          en månes strimma
          från livets natt
          genom dödens dörr.

          * * *

          2. Dreams In Hades (En Sångarsaga)
          I saw a sleeper’s
          Chin uplifted
          From which a black beard
          O’er silent mail
          Flowed soft and graceful,
          Above the collar
          Arose a visage
          Proud and pale.

          I saw a singer’s
          Mournful forehead,
          Dark hair encircling
          The features all,
          And vision-haunted
          Were lips that erstwhile
          Had sung perchance in
          King Arthur’s hall.

          I saw his death-dim
          Eyes unclosing
          To seek for some one
          He found not there;
          Once more they shut then,
          And in that moment
          The apparition
          Dissolved in air.

          But for long after
          I heard soft accents
          Telling melodious
          The old sad tale,
          A half-forgotten
          Minstrel saga
          From some far Irish
          Or English dale.

          Did I not love a maiden
          Was kind and fair to see
          Did I not sleep, and, dreaming, lay
          My head upon her knee,
          While the red sun behind the oaks
          Was sinking mistily

          And had I not a bridal night
          Graced by the stars’ pale sheen,
          While o’er us leafy branches waved
          Their canopy of green,
          And soft winds blew and wavelets beat
          The reeds and rocks between

          She gave me her husband’s royal
          Gold chain, my heart knows how
          She fitted it about my head
          And wound it o’er my brow;
          Her soul she gave, and for my sake
          She broke her holy vow.

          Long, long our eyes were forced to drink
          Of bitter tears their fill,
          What time with melancholy smile
          We loved through good and ill,
          We loved in sin and happiness,
          In shame and joy loved still.

          At length I heard a monkish voice
          Proclaim with accents dread :
          ”Fair is this life to look upon,
          The cheeks of love are red;
          But now thy loved one’s hue is pale,
          Osviva now is dead.

          ”Osviva now shall slumber
          Full long in cold repose,
          For slumber, dreams, and death at last,
          All these she freely chose,
          And unrepentant, never
          To heaven her spirit goes.”

          Monk, ’tis but tales and legends,
          By fools alone ’tis said
          That, till the latest autumn
          Its latest leaf has shed,
          The Great Deliverer visits not
          The city of the dead.

          Have ages sighed above my soul
          Since I was dead and gone ?
          I feel the day within me,
          I know it soon will dawn,
          And The Delivering Spirit
          Will free us every one!

          Like seas in motion
          When the winds drive them,
          Like a wave speeding,
          The whisper went,
          To tell of dawn in
          The night of Hades,
          A mystic message
          Of wonderment.

          Soon sank the murmur
          Deep in the darkness,
          Where on dream-pinions
          My spirit soared,
          Then the strange phantom
          Rose again toward me,
          I saw the vision,
          I caught the word.

          Over the features
          Fell for a moment
          A gleam of brighter
          Light than before,
          But it was soft as
          A ray of moonlight
          Falling from Life’s night
          Through Hades door.

          * * *

          3. Infruset
          Skarp som nordanstormen,
          allas kamp mot alla
          kyler genom märgen
          och gör hjärtan kalla.

          Det som lövomrankat
          lyste varmt i solen
          liknar snart en boning
          på en ö vid polen.

          Men ännu därinne
          milda känslor bygga,
          sitta där och sörja,
          lutande och skygga.

          Stundom de mödas
          kylas fjättrar skaka,
          vilja ut, men stappla
          frysande tillbaka.

          Kampens bistra frostvind
          isar allt det varma,
          alltför kallt är livet
          för de veka arma

          Längre lider vintern,
          kortare blir dagen,
          mörkare blir mörkret,
          blekare blir dragen.

          Tills de milda känslor
          alla ligga döda
          i sitt hem vid polen
          tigande och öde.

          Om en fångstman kommer
          vindvräkt över haven,
          möttes han av ingen
          i den tysta graven.

          * * *

          3. Frozen In (Infruset)
          Bleak as northern tempest,
          Life´s relentless striving
          Bites into the marrow,
          Chills past all reviving.

          Green-inwoven bower
          Warmed by sun´s caresses
          Turns to icy shieling
          In North´s wilderness.

          Yet within there shelter
          Still some thoughts of kindness,
          Bowed and bashful-seeming,
          Grieving in their blindness.

          Some, their fetters shaking,
          Hardly have arisen,
          Breathe the air, then stagger
          Frozen to their prison.

          Rending blasts of winter,
          Warmth to ice congealing,
          Leave them for life´s battle
          Frail and sick past healing. –

          Winter comes apace now,
          Chill days shorter growing:
          Blacker looms the blackness,
          Features paler showing, –

          Till the thoughts of kindness
          Some brave hearts had cherished
          Mid those icy regions
          Desolate have perished.

          Comes the wind-tost whaler
          Blown upon those islands,
          Not one soul he meeteth
          In that grave of silence.

          * * *

          4. I Ungdomen
          Det glittrar så gnistrande vackert i ån,
          det kvittrar så lustigt i furen.
          Här ligger jag lat som en bortskämd son
          i knät på moder naturen.
          Det sjunger och doftar och lyser och ler
          från jorden och himlen och allt som jag ser,
          från jorden och himlen och allt som jag ser.

          Det är, som om vinden ett budskap mig bär
          om lyckliga dagar, som randas,
          mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
          – i vem? – ack i allt som andas.
          i allt som andas!
          Jag ville, att himlens och jordens allt
          låg tätt vid mitt hjärta i kvinnogestalt,
          låg tätt vid mitt hjärta i kvinnogestalt

          * * *

          4. In My Youth (I ungdomen)
          The river’s so beautiful, sparkling and wild,
          the pines are so blithely a-twitter,
          Here, lazy I lie like a spoiled, young child
          on nature’s warm lap ‘midst the glitter.
          There’s song, scent, and smiles shining over the lea
          from this earth and blue sky and all I see.

          It’s just like the wind brings a message to me
          of long happy days that are drawing,
          my blood is in turmoil, in love must I be
          – with whom? – ah! with all, this morning!
          I wish all the earth and the sky above
          lay close to my heart like the girl I love

          * * *

          5. Snigelns Visa
          Sol! Sol! så skönt
          lys, lys, mitt ljus,
          trög väg på grus,
          se gräset så grönt,
          här är mycket lätt
          att äta sig mätt.

          Här är inte brått
          bortkrypa vill,
          men här ligga still,
          mums, mums, va´ gott.

          Hum, hum, hör dån,
          jum, jum, varifrån
          är svårt hot?
          En stor svart fot,
          bäst att krypa in
          i hyddan sin.

          Här är inte brått
          bortkrypa vill
          men här ligga still
          mums, mums,
          va´ gott

          Mums, mums va´ gott…

          * * *

          6. Strövtåg I Hembygden
          Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
          det är ljus över stränder och näs
          och omkring mig står den härliga skogen så grön
          bakom ängarnas gungande gräs.

          Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
          står min hembygd och hälsar mig glad,
          var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
          det är tomt bakom lönnarnas rad.

          Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
          där den låg, ligger berghällen bar,
          men däröver går minnet med vinden så svalt
          och det minnet är allt som är kvar.

          Och det är jag som såg en gavel stå vit
          och ett fönster stå öppet däri,
          som piano det ljöd och en munter bit
          av en visa med fin melodi.

          Och det är som det vore min faders röst,
          när han ännu var lycklig och ung,
          innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
          och hans levnad blev sorgsen och tung.

          Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
          invid sjön för att höra hans tal
          om det gamla som gått, medan tiden led,
          om det gamla i Alsterns dal.

          Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
          men så svagt som det blott vore drömt:
          ”Det är kastat för vind sedan tjugo långa år,
          det är dött och begravet och glömt.

          Där du kära gestalter och syner minns,
          där står tomheten öde och kal
          och min eviga vaggsång är allt som finns kvar
          av det gamla i Alsterns dal”

          * * *

          6. Homecoming (Strövtåg I Hembygden)
          O’er the clouds is a glow, o’er the lake is a sheen,
          There’s sunlight on beach and on ness,
          Around them the woods are a glorious green,
          The grass feels the south wind’s caress.

          ‘Mid summer and beauty and pure-scented
          breeze
          I hail this my native strand.
          But there is a void by the maple-trees
          Where my father’s home used to stand.

          It is gone, it i? burned, there is nought left behind
          Save the rocks of all traces bereft!
          But memory comes with the cool-breathing wind,
          And memory is all that is left.

          I see a white gable before me again,
          A window stands open within it,
          Through which there is wafted the rollicking
          strain
          Of a melody played on the spinet.

          And I hear now my father singing his best
          As in youth when his spirit was glad.
          The song was soon hushed in his languishing
          breast
          And his life became weary and sad.

          It is gone, it is burned. I will lie by the side
          Of the lake here and hark to his tale
          Of the woman who lived as the calm years glide,
          The old wife of Alsterdale.

          He sings of her grief in a voice as low
          And soft as a dream-song’s tone :
          ”That is over these twenty long years ago,
          That’s dead and buried and gone.

          ”Where you, lovely visions, would formerly
          throng
          The moonlight falls lonely and pale.
          And that is the end of my cradle-song
          Of the old wife of Alsterdale.”

          * * *

          7. Men
          Men att evigt krankt betrakta
          sina sjuka drag och miner,
          se, hur döden lömskt och sakta
          härjar oss till grå ruiner,

          det är pina utan ände,
          spanska stövlar, hjul och stegel
          – bäst att le åt sitt elände,
          bäst att slå itu sin spegel.

          Bäst att taga bördan på sig,
          le åt åldern, som förtorkar
          män till gubbar, bäst att slå sig
          fram, så länge hoppet orkar!

          Håna livet, när det hånar
          kallt och hatfullt: vrid dig, släng dig
          undan ödet, håret grånar,
          du är utnött, gå och häng dig!

          * * *

          7. But (Men)
          But to gaze and mark the insidious
          Signs that presage our undoing,
          Grey age stalking, slow, perfidious,
          Harrying all of us to ruin,–

          ´Twere in endless pain to languish,
          Tortures worse than Inquisition;
          Wiser far to mock thine anguish,
          Dash thy mirror to perdition!

          Lift thy burden, acquiescing,
          Laugh at age, that fain would scare thee
          With his dismal skull-cap,–pressing
          Forward, far as hope may bear thee!

          Mock at life when life is mocking!
          When thy whitening hairs harangue thee,
          “See, who at thy door stands knocking!”
          ´Tis the hour–buy rope, and hang thee!

          * * *

          8. En Ung Mor
          Klen och svag och blek om kind
          i linnetyg och i stubb
          i en liten skrubb
          på en gammal vind
          satt en sjuttonårig tös
          på en kistas lock och frös
          med ett byltebarn, som grät
          lagt i sitt knä.

          ”Det blir väl aldrig bra igen,
          för den,
          som har ingen enda vän,
          för Gud vet hur det går,
          för i lagen står,
          vad en får, när en lagt och lönn.
          Gud som haver, Fader vår,
          jag får gå i sjön!

          Ba, ma, låt
          lagom, lilla styggen,
          jag vill vända dig ryggen,
          åt ditt pip och låt.

          Ska jag kväva dig, fy, fy,
          det är grymt att kväva dig,
          så jag får skura, jag får sy
          och försöka att sträva

          Ba, ma, kanske tror
          att mor
          vill ge mat och skor,
          vill ge klär
          åt ett otäckt sådant där,
          som är fött i hor.
          Jag får väl dra mig fram
          genom fattigdom och skam
          och den usla karln
          får betala för sitt barn”.

          * * *

          9. Titania
          En klang av små fioler
          går svag som susning i hassel och björk,
          och månen på ängarna skiner,
          men skogen är midnattsmörk.
          Det skymtar, det svävar som böljande hår,
          det dansar på yra eteriska tår.
          Ti ta! Titania!
          (Mmmm)

          Det skymtar som barmar och halsar,
          det lyfter släp som silke och flor,
          det vajar, det viftar och valsar
          i nätta, bevingade skor.
          Vem är det, som håller sin vindlätta bal
          vid midnattens timme i månsilversal?
          Ti ta! Titania!
          Ti ta! Titania!

          * * *

          9. Titania
          A sound as of violins singing,
          Or in birch and hazel the lisping breeze:
          Bright moonlight the meadows enringing,
          Night´s blackness under the trees:
          And waving tresses and glimpses fleet
          Of fairies tripping and flying feet –
          Ti ta! Ti ta! Ti ta!

          And a vision of white breasts gleaming,
          And silk skirts twirling and gauzy hues,
          And swaying and swinging and streaming,
          And ripple of light-winged shoes.
          Who is She that holdeth her aëry ball
          At midnight´s hour in this moon-white hall?
          Ti ta! Ti ta! Titania!

          * * *

          10. Gråbergssång
          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-å-ång

          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-ång

          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-å-ång

          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-å-ång

          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-å-ång

          Så-å är gråa bergets sång
          Lå-å-å-ång

          gotiskaklubben

          17 december, 2012 at 20:04

  2. Hela texten här:
    http://runeberg.org/stanflik/32.html
    (Part IV)

    majk

    15 november, 2012 at 18:25


Kommentarer inaktiverade.