Gotiska Klubben

Sjöfararen – en fornnordisk dikt från England

en stor storm på ingång

Sjöfararen

Det jag nu skall sjunga om
handlar om mitt eget liv,
om hur jag vid åran
under långa dagar
kämpade mot sorgen,
om hur jag ofta
tung i hjärtat
levde mitt liv.

* * *

Skeppets köl
kände så många ställen
av plågor utan slut,
bland vågors skum
stod jag ofta
stelfrusen i stäven
i den kalla natten
och såg klippor stryka förbi.

* * *

Spikar av köld
genomborrade mina fötter,
frost slog dem
i fjättrar.
Sorgen steg
het ur hjärtat,
hunger närde
mitt havströtta sinne.

* * *

Ingen som lever
lycklig i land
kan ana hur jag
i rimfrost och i köld,
glädjelös på iskalla hav
framlevde vintrar
långt borta från vänner.

* * *

Hagel flög i skurar.
Inget hörde jag förutom
iskalla brottsjöars dån.
Någon gång nådde mig
svanens sång.

* * *
I stället för sorl av män
hörde jag spovens rop;
jag hörde sulornas skrin,
måsars ljud bjöds mig
istället för mjöd.

* * *

Stormar svepte
strandklippors branter
tärnan svarade
isfjädrad,
örnen skriade
med skumstänkta vingar.

* * *

Ingen bror eller vän
fyllde med glädje min färd
Den s0m i stillhet
levt sitt liv,
rik och med flödande vin,
i borgens skydd
och ej på flykt,
anar föga våndan
på havets saltängar.

* * *

Natten tätnade,
nordanvinden kom med snö,
den frusna jorden
piskades av hagel,
kallast av korn.

* * *

Likväl slår nu
oroliga tankar
som salta vågor
mot mitt hjärta,
iväg vill jag åter.

I uppror är mitt hjärta
och min håg flyr
till främmande land.

* * *
Ingen som ännu finns
ovan jord är så stolt,
är given så många gåvor,
är så stark av ungdom
eller hålles så väl
av sin herre,
att han ej före en sjöfärd
något fruktar
om Herren Gud
skall skydda honom
till slutet eller ej.
* * *

Han finner inte längre
glädje i harpans sång
inte i gåvor eller guld,
finner varken glädje i kvinnor
eller i världens nöjen,
han längtar till havet,
han kan inte tänka på annat
än vräkande vågor.

* * *

Träden grönskar
byarna livas upp
gärdena blomstrar,
jorden lever på nytt.

* * *

Allt lockar ett otåligt sinne
att våga färden
på fjärrran flodvägar.
Göken, sommarens sändebud,
bådar med sitt sorgsna rop,
bittert blod i hjärtat.

Det slit som följer
färdens skummiga fåror
anar den sorglöse inte.

* * *

Sinnena flyr
från kroppens fästen
ut till havets marker,
ut till valarnas vidder.

Fågelns sorgsna rop
eldar mitt hjärta,
driver mig ut
till valarnas vägar,
ut till havets vidder.

sjöraren 2

The Seafarer (poem) wiki
The Seafarer Ezra Pound
What is the meaning of fer(h)ð in The Seafarer?
Tolkning: Gunnar D Hansson

Written by gotiskaklubben

1 mars, 2013 den 10:30

Publicerat i Gotiska Klubben

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ”Den s0m i sillhet
    levt sitt liv,” — Gick katten över tangentbordet?

    K. Wolfe

    3 mars, 2013 at 06:05


Kommentarer inaktiverade.