Gotiska Klubben

Sjöfararen – The Seafarer – prosaversionen

The Seafarer är en dikt från 700-talet ur den nordiska/engelska poesin. Poeten är lika okänd som de flesta av oss andra, lika modern och närvarande som vilken poet som helst. Sjöfararen gjordes världsberömd genom Ezra Pounds översättning till modern engelska 1911. Ska ni läsa en enda fornnordisk dikt, välj Sjöfararen. Dikten är här ihopdragen till prosa. I nästa post finns dikten med mer ursprungliga radbrytningar.  Svensk tolkning: Gunnar D Hansson.

* * *

Sjöfararen

Det jag nu skall sjunga om handlar om mitt eget liv. Hur jag vid åran under långa dagar kämpade mot sorgen. Hur jag ofta tung i hjärtat levde mitt liv.

Skeppets köl kände så många ställen av plågor utan slut. Bland vågors skum stod jag ofta i den kalla natten stelfrusen i stäven och såg klippor stryka förbi.

Spikar av köld genomborrade mina fötter. Frost slog dem i fjättrar. Sorgen steg het ur hjärtat. Hunger närde mitt havströtta sinne. Ingen som lever lycklig i land kan ana hur jag i rimfrost och i köld, glädjelös på iskalla hav, framlevde vintrar långt från vänners värme.

Hagel flög i skurar. Inget hörde jag förutom iskalla brottsjöars dån. Någon gång nådde mig svanens sång. I stället för sorl av män hörde jag spovens rop; jag hörde sulornas skrin, måsars ljud bjöds mig istället för mjöd.

Stormar svepte strandklippors branter, tärnan svarade isfjädrad, örnen skriade med skumstänkta vingar. Ingen bror eller frände gjorde mig sällskap på färden.

Den som i stillhet levt sitt liv, rik och med vinet flödande i borgens skydd och ej varit på flykt, kan föga ana våndan ute på havets saltängar.

Natten tätnade, nordanvinden kom med snö, den frusna jorden piskades av hagel, kallast av korn. Likväl slår nu oroliga tankar som salta vågor mot mitt hjärta, iväg vill jag åter. I uppror är mitt hjärta och min håg flyr till främmande land.

Ingen som ännu finns ovan jord är så stolt, är given så många gåvor, är så stark i sin ungdom eller behandlas så väl av sin herre, att han ej före en sjöfärd något fruktar om Herren Gud skall skydda honom till slutet eller ej.

Han finner inte längre glädje i harpans sång, inte i gåvor eller guld, finner varken glädje i kvinnor eller i världens nöjen, han längtar till havet, han kan inte tänka på annat än vräkande vågor.

Träden grönskar, byarna livas upp, gärdena blomstrar, jorden lever på nytt. Allt lockar ett otåligt sinne att våga färden på fjärrran flodvägar.

Göken, sommarens sändebud, bådar med sitt sorgsna rop, bittert blod i hjärtat. Det slit som följer färdens skummiga fåror anar den sorglöse inte.

Sinnena flyr från kroppens fästen ut till havets marker, ut till valarnas vidder. Fågelns sorgsna rop upptänder mitt hjärta, driver mig ut till valarnas vägar, ut till havets vidder.

Written by gotiskaklubben

1 mars, 2013 den 09:15

Publicerat i Gotiska Klubben

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det här är storslaget och vackert. Väcker Nordisk Ande till liv. Vi påminns om att vi är indragna i ett esoteriskt krig. Vi måste låta dessa sånger sjunga inom oss för att minna om vår kallelse. Ezra Pound är begraven på ön San Michele, de landsflyktigas ö; ovanför vassa klippor och ett hav som skummar av Drakens upprörda andhämtning. Hatet mot Pound tilltog och han tystnade, men Pound ändrade aldrig uppfattning om vilket folkslag som tjänar ”the Lord of Darkness and the Great Demiurg”.

    3ichenblatt

    20 mars, 2012 at 09:29

  2. Du hade rätt, det här är riktigt bra. Just nu vill jag kalla det rent genialiskt.

    J

    21 mars, 2012 at 00:16

  3. Jag har lämnat mina bröder där på stranden på gott och ont, att guppa runt på ett stormigt hav ensam är ingen lekstuga, men på stranden finns inget för mig, det gör ont att följa sitt hjärta, men att stå på stranden är ett fängelse, jag tar mina chanser på det stormande havet, att vara på väg någonstans är att vara på väg bort från något annat, hellre att gå i kvav på havet än att försmäkta på land.

    DIF117

    24 mars, 2012 at 02:59


Kommentarer inaktiverade.