Gotiska Klubben

Nigel Farage varnar för våldsam massrevolution i södra Europa

Nigel Farage sticker allt mer ut hakan. I nedan video sitter han bredvid en leende Ron Paul på ett möte och varnar för ”wholesale, violent revolution” i södra Europa.

Enligt Telegraph har Farage även kritiserats för att ha sagt: ”Ninety-seven per cent of pupils will be black or Asian. It depends what type of Asian. If they’re Chinese they’ll rise to the top. If they’re Indian they’ll rise to the top. If they’re Pakistani they won’t”. FT

Detta uttalande kan tyda på att Nigel Farage alltmer närmar sig islamkritiska politiker i Europa. Detta samtidigt som han fortsätter att kritisera banker och EU-elit. Onekligen intressant. Farages parti UKIP har idag cirka 14%  av de brittiska väljarsympatierna.

Frågan är dock om vältalaren och charmtrollet Nigel Farage skulle bli en lika lysande ledare som han är kritiker? Kanske, kanske inte.

Written by gotiskaklubben

1 maj, 2013 den 07:20

Publicerat i Gotiska Klubben

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ja, vem vet, vem vet, som sagt var….

    Kanske är Nigel Farage i själva verket en – funktion – , dvs. ett verktyg, för just det europeiska – samarbetets – sönderfall? Samtidig som han har som uppgift att vara just – kritikern -, så ger han EU ett sken av att vara – demokratiskt – ?…(Eftersom ju han får stå där och skälla ut hela EU, vecka efter vecka…?)….

    Nigel Farage, med sin verbalitet, sin karisma och sin vinnande och övertygande personlighet, är menad att fungera just som – den förstörande kilen – ? Eller som – tuvan som stjälper hela lasset – … ? Just för att det kanske faktiskt finns många intressesfärer som vill ha detta sönderfallande inom de europeiska nationalstaterna? Med just allt starkare konfrontativa grupperingar …? Som i sin tur skall just skapa interna inbördeskrigsaktiga situationer i medlemsnationerna…? Som i slutänden skall leda fram till ett mycket – handfast – , och – diktatoriskt – , dvs. militärt/polisiärt – räddande ingripande – ? Som då anses vara ett – nödvändigt ingripande – från EU…? När alltså då medlemsnationernas medborgare verkligen är uttröttade på interna bråk, strider och konflikter, så inträder då detta räddande ingripande, som räddande – änglar -…? Som också medför att alltfler av nationernas medborgare blir viliga att ansluta sig till en Överstatlig Europeisk Federation….?…¨

    Vilket var det – önskade – slutmålet? Från början…?

    Hmm…

    Vem vet, vem vet….

    Bergfast

    1 maj, 2013 at 08:36

    • Hoppas att Nigel Farage är genuin. Men visst han kan vara en errand boy.

      Analytikern

      1 maj, 2013 at 08:44

      • Jag tycker att han påminner mycket om Mogens Glistrup som jag hade förmånen att träffa ett par gånger. Glistrup som ju var Simon Spies bäste vän strödde en massa intelligenta men ack så provocerande meningar om både det ena och det andra omkring. Det blev ett jäkla liv när han på fullt allvar ville sätta upp en flock polisbataljoner om tillsammans åttatusen man. De skulle gripa in och sopa bort resterna om alla muslimer som inte dragit av sig blöjorna på huvudet lämnat landet inom tre månader.

        De som inte frivilligt lämnade Danmark, skulle säljas till högstbjudande. Typ ”Sextusen oknullade unga muslimska flickor 16-25 år till salu!” Kanske nåt land med kvinnounderskott ville ha dom, Uruguay nämndes och han frågade vad transporten skulle kosta.

        Jag blev dock personligen mest imponerad av hans socialpolitik. Han ville ta hand om de utförsäkrade genom att sätta upp foderautomater med havregryn och mjölk ur slangar. Campa kunde dom göra i de nedstängda socialkontoren.

        Han dog 2 juli 2008. Jag tror att jag skall gå och sätta en lykta på hans grav, han vågade säga vad han tyckte.

        Asgeir

        1 maj, 2013 at 09:59

    • Controlled opposition – den som ser får leva? Precis som med SD som nu rensar ut alla ledande personer som inte är pålitliga sionister. Ibland blir man bara så trött, som nu, när stora delar av de ”nationella” inte genomskådar Boston-teatern, utan gläds åt alla offentliga lögner om de ”muslimska terroristerna” som bara var patsies.

      Lasse Wilhelmson

      1 maj, 2013 at 09:38

      • Den mänskliga historien är på många sätt snårig och inte så enkel att begripa sig på alla gånger, men att det har förekommit s.k. skenmanövrer i olika sammanhang är väl att betrakta som en historisk fakta. Det var väl någon svensk kung som lät klä ut några svenska soldater i – fiendens kläder – , (var det ryssens kläder kanske?), och låta de svenska utklädda soldaterna låtsasattackera Sverige, för att på så sätt sedan kunna gå i anfallskrig…(eller hur det nu var…)…

        Det märkliga i mänsklighetens historia, alltsedan begynnelsen, då människor började nedteckna solens uppgång och nedgång, liksom månens cykler, (mån-ader), och göra kalendrar, och räkna tider, och utveckla ritualer för begravningar, för vuxenblivande, för familjebildningar, samt när det började skrivas ned lagar och regler för – samhällsliv – , är ändå hur liknande – mönster – har kunnat utveckla sig av just – vi och och de andra – tänkanden…….
        Och, som det verkar, det hela tiden, och överallt, alltid har funnits inbyggda viljor att kunna identifiera vilka som var de – tillhörande – och vilka som inte var de – tillhörande – , (familjerna, släkterna, klanerna, ätterna osv., och vilka som var – medborgare – och inte medborgare i nationen osv.)….

        Det verkar alltid också ha funnits de inbyggda tendenserna att vilja se på de –tillhörande – , som – just – goda – , samt på de -icketillhörande -, som de – onda -…(eller i alla fall potentiellt farliga, och potentiellt – fientliga – , som inte så sällan ansågs behöva bekämpas osv.…)

        Alltså är det egentligen samma visa som idag, i den multikulturella – korrekthetens världsuppfattning. Den som då vill beteckna sig själv som varande – det goda – som då inkluderar alla som omfamnar denna – godkända åsikt -, som just goda. Däremot är då alla som har den minsta lilla tveksamhet kring att denna – multikulturalism – enbart och endast verkligen skulle vara just – av godo -, (med just tanke på hur människan som varelse alltid verkar ha fungerat i praktiken, som alltså gäller alla människor), blir då per automatik betraktade som just – det onda – , (just enbart för att den åsikten då är avvikande från just – konsensus – ..).

        Hur som helst, så ögnar jag just nu genom en bok som heter: When victims rule, (som jag inte riktigt vet vem som har författat egentligen…). Boken innehåller mängder och åter mängder av citat om judendom, och också judar, av framförallt judiska skribenter och historiker.

        Det som förvånar mig är de många kritiska citaten från just judiska historiker, författare och filosofer som alltså uttalar sig kritiskt mot judendom och judar. Dessa judiska historiker som uttalar sådan kritik, kallas då kanske – självhatande judar – , men jag förvånas ändå över de negativa generaliseringar som de gör av judendom och också av judar, (just därför att jag själv är övertygad om att mycket av olika slags kontroverser som har förevarit mellan olika folk och judar, med samma principer mellan alla olika folk, oftast helt enkelt i grunden handlar om just – fenomenet – konsensus och avvikelse från – konsensus -).

        Alltså de som inte ingår i en nations – konsensus – de utgör i sig – avvikare- , som då mycket lätt blir stämplade som – onda -, och själva också mycket lätt stämplar majoriteten som – onda -. (Alltså vilka det än vara må, och i vilket sammanhang eller vilken nation det än vara må, så utgör den avvikande gruppen en avvikelse från – konsensus -….Alltså t ex om en koloni svenskar, på kanske en miljon människor, skulle flytta till Japan, och där försöka leva sina – egna liv – så skulle det säkert förr eller senare uppstå en friktion mellan japaner och svenskar. Detta enbart därför att denna avvikande – grupp – då skulle vara störande på just den japanska nationens – konsensus – ). Detta – fenomen i sig – , kan alltid och överallt, i de flesta nationer, utgöra just en – friktion – mot en majoritetskultur. Detta sin tur kan riskera att utveckla misstroenden av olika slag och grad hos båda grupperingar, som i sin tur kan stegras till – rädslor – av olika slag och grad åt båda hållen, som i sin tur kan stegras till – hat – av olika slag och grad, som i sin tur kan stegras till –förakt – av olika slag och grad osv. Dessa känslor går då från och till alla inblandade grupperingar, (som vi ju ständigt har sett upprepade prov på lite var stans på jorden, och mellan flera olika slags folk och kulturella ideal).

        Här är några ex på citat och beskrivningar från boken, av just judiska historiker, (vars generaliserande negativa innehåll förvånar mig, och gör mig fundersam kring varför de skriver som de skriver, just därför att jag är mer troende på och övertygad om just andra beteendeinklinationer hos den mänskliga varelsen, än att det skulle vara: ” endast ens fel att två träter”…):

        ” In 1990 Michael Aronson, a Jewish scholar, wrote an entire volume debunking the conventional Jewish view that the Russian government sponsored pogroms in a national anti-Semitic “conspiracy,” organizing attacks against Jews in 1881 throughout that country. “The interested student,” he wrote, “may choose at random any recent text, whether devoted to Russian Jews in particular, or modern Jewish history more broadly, or late imperial Russia in general, and it is almost certain that, if the pogroms of 1881 are mentioned, they are interpreted according to a conspiracy theory. This study rejects the conspiracy explanation … [The] scholarly literature devoted to Russian Jewish history dates to the pre-Revolutionary period and is largely the creation of Russian Jewish historians.” [ARONSON, p. 7-8] Seminal among these historians were Emmanuel B. Levin and Simon M. Dubnov. Levin’s bias was explicit. “Levin’s patron,” says Aronson, “was Baron H.O. Guenzburg, who commissioned him to write a number of works on Russian discriminatory and restrictive Jewish legislation.” [ARONSON, p. 11]

        In 1998, Elliott Horowitz wrote an unusually honest article in Jewish Social Studies about the way Jewish history is reframed by modern Jewish apologetics and polemics. His particular subject in the piece was the Persian invasion of Jerusalem in 614 and the attendant Jewish massacres of tens of thousands of local Christians (low estimate 30,000 people; high estimate 90,000). Horowitz quotes, for example, the 1840s work of Reverend George Williams who wrote that the Jews “had followed the Persians from Galilee, to gratify their vengeance by the massacre of the [Christian] believers, and the demolition of their most sacred churches. They were amply gutted with blood. In a few days 90,000 Christians of both sexes, and of all ages and conditions, fell victims to their indiscriminating hatred.” [HOROWITZ, 1998]

        “As we shall see,” notes Horowitz about the preceding quote,

        “Jewish contemporaries of Williams described the events of 614 rather similarly. A century later, however, in the years following the Holocaust, memories of Jews gratifying their vengeance and giving vent to their ‘indiscriminating hatred’ began to fade, being displaced increasingly by the Sartrean [Jean Paul Sartre] Jew, ‘passionately hostile to violence’ … Although the Jews of Palestine undoubtedly participated in the wide-scale violence against Christians and their houses of worship in 614, their precise role has been open to keen debate. Difference of opinion however, have often revolved less around what actually happened than around how much should be told and how.’” [HOROWITZ, 1998]

        Crucial in historical records about the 614 massacres was an eyewitness, Antiochus Strategos, a Christian monk. Strategos claimed that over 66,000 Christians were slaughtered, and that Jews playing a major role in the killings. Many later chroniclers, including Eutychius of Alexandria and the Greek Theophanes, discussed the Jewish-inspired massacres. In the nineteenth century, Jewish historians like Salomon Munk and Heinrich Graetz wrote about the slaughters. Although formulating some apologetics for Jewish behavior in the era, Graetz, notes Horowitz, was “unwilling to sweep Jewish religious violence under the rug, or to dismiss, as would many later Jewish historians, all Christian accounts thereof as tainted by bias.” [HOROWITZ, 1998]

        Twentieth century Jewish historians who were part of a “historiographical stonewalling” include Samuel Klein (whose history of the Jews in Palestine made no mention of the 614 massacre), Michael Avi-Yonah (whose original work did not mention who perpetrated the massacres and whose later work solely blamed the Persians), and Salo Baron (who does not mention the reason Jews were driven out of Antioch in the fifth century: a Jew was caught urinating on an image of the venerated Virgin Mary).

        Readers of both Avi-Yonah and Baron, notes Horowitz, “could come away with the impression that during the massacre of 614 not a single Jew had shed a drop of Christian blood.” [HOROWITZ, p. 7] Horowitz also notes that virtually all Jewish historians overlook the horrific details in their telling of another set of Jewish massacres of Christians in Antioch, and the murder of its patriarch, in 610. According to translations of Theophanes, for example, “the Jews of Anitoch … disemboweled the great Patriarch Anastasisu, and forced him to eat his own intestines … They hurled his genitals into his face.” [HOROWITZ, 1998, p. 6]

        In Israel, especially since 1967, notes Horowitz, “the tendency in Israeli historiography, both academic and popular, [is] to ignore the slaughter of Jerusalem’s Christians in 614.” [HOROWITZ, 1998, p. 7]

        A former Minister of Education, Benzion Dinur, for example, never mentioned the 614 massacres in a review of the period. Nor does professor Naftali Arbel mention Jewish responsibility in his own volume that addresses the era. Likewise Teddy Kollek and Moshe Pearlman’s book about Jerusalem, and the Israeli Encyclopedia Entsiklopedyah ha-ivrit. In the Hebrew University-sponsored History of the Jewish People by H. H. Ben-Sasson, “not a word was said concerning Christian casualties in the volume from which thousands of Israeli high school and university students have learned about their nation’s past.” [HOROWITZ, p. 8]

        Peter Novick notes how the history of Jewish-Palestinian relations has been distorted by Jewish scholarship to accommodate Israeli propaganda purposes: to connect “Arabs in general, and Palestinians in particular, with Nazism”:

        “The claims of Palestinian complicity in the murder of European Jews were to some extent a defensive strategy, a preemptive response to the Palestinian complaint that if Israel was recompense for the Holocaust, it was unjust that Palestinian Muslims should pick up the bill for the crimes of European Christians.
        The assertion that Palestinians were complicit in the Holocaust was mostly based on the case of the Mufti of Jerusalem, a pre-World War II Palestinian nationalist leader who, to escape imprisonment by the British, sought refuge during the war in Germany. The Mufti was in many ways a disreputable
        character, but postwar claims that he played any significant part in the Holocaust have never been sustained. This did not prevent the [Jewish]editors of The Encylopedia of the Holocaust from giving him a starring role. The article on the Mufti is more than twice as long as the articles on[prominent Nazi leaders] Goebbels and Goring, longer than the articles on
        Himmler and Heydrich combined, longer than the article on Eichmann — of all the biographical articles, it is exceeded in length, but only slightly, by the entry for Hitler.” [NOVICK, P., 1999, p. 158]

        Another very rare Jewish commentator, Jonathan Schorsch, published an intriguing article in 2000, reviewing Jewish historians’ reluctance to investigate, and honestly comment upon, Jewish involvement in the African-American slave trade. The core of the article is to note Jewish historical efforts to bend unsightly unpleasantries from the Jewish past into cautious apologetics, and to categorically scapegoat Christian society for all Jewish-inspired oppression of others. Schorsch notes the norm for Jewish scholars in the work of influential historian Salo Baron: “When forced to talk about Jews as slave traders, such as in the British West Indies, Baron feels the need to insert an apology, though that is not always the case when he discusses non-Jewish slave trading.” Thus, for example, while Cortes, the famed conquistador of Central America, is condemned for heinous crimes against indigenous people, partner conquistadors of Jewish descent, like Bartolome de las Casas and Hernando Alonso, are not faced squarely, and are morally pardoned.

        Schorsch also takes influential Jewish historian (about Brazil) Jacob Rader Marcus to task for the same theme: condemning Christian involvement in the slave trade, but disguising, or muffling, Jewish guilt and culpability. “The silence [about Jews and their African slaves] of even so sensitive and progressive a historian as Marcus,” declares Schorsch,

        “can be astounding. Discussing the Jews of Saint-Domingue, where he has just informed the reader of one wealthy Jewish clan that owned a plantation employed 280 slaves, Marcus cites the discovery that ‘anti-Jewish prejudices was not absent on Saint-Domingue even among the Negroes.’”

        Here Marcus falls upon the usual Jewish “anti-Semitic” and “innocence” model for understanding Jewish history: that African slaves who disdained their Jewish masters that oppressed them were, for this, themselves moral criminals. As Schorsch frames this issue: “[Marcus] seems to be saying that white Christian Europeans would hate Jews, but Negroes! What reason could they possibly have for hating Jews?”

        Another Jewish scholar of the subject of Jews and their African-American slaves, Arnold Wiznitzer, “refrains from looking into the attitudes of Jews towards blacks or Indians.” And, during a 1982 conference in Brazil, “featuring lectures by some of the most distinguished Jewish historians working on the Sephardic Diaspora [in Brazil] [they] nearly without exception failed to analyze black-Jewish contacts on Curacao, though one mentioned in passing some of the Jewish slave traders on the island.” [SCHORSCH, J., 2000]

        Likewise, notes Jonathan Schorsch, fellow Jewish scholar Robert Cohen has “buried” the facts of Jewish slaveholding in the Caribbean in a table of statistics, and correspondingly “minimizes Jewish slaveholding” in his prose. [SCHORSCH, J., 2000] Ultimately, says Schorsch, “there is something dissatisfying about this kind of apologetic argument; indeed, something is unsettling … That [such tactics], intentional or unconscious, recurs so consistently in twentieth-century American Jewish historiography suggests the depths of the topic’s unparlatability.” [SCHORSCH, J., 2000] (The “topic” Schorsch refers to here is Jewish-Black relations, but it may well be virtually anything whatsoever that strikes Jewry in an unflattering light).

        In 1999, Jewish scholar Jay Gertzner leaned back on the usual kinds of conventional Jewish excuses to explain non-Jewish hostility towards Jews, per the subject of one of his books: the Jewish creation –and dominance — of the smut trade in New York City (and, hence, America). Here he assails those who criticized the many immigrant Jews who were busy undermining the morality of American WASP culture:

        “This irrepressible insistence, seen as characteristic of Jewish merchants in particular, and of ethnic middlemen minorities in general, helped confer pariah status on the erotic book dealers. Here, the one-hundred percent moralist warned, was a tightly knit group of workers single-mindedly driven to material success, an apparently autonomous minority that had chosen to pursue its own ‘godless, un-American’ goals with a strange
        and foreign intensity. When added to the disreputable nature of the business, as attested to by the denunciation of various authority figures, and by police action against the ‘promoters,’ as postal inspectors termed them, the identity of the erotica distributor as clannish – employing their own kind’ — and aloof — with their own, ethnic, alliegiances — became fixed. Here was a kind of ‘parasite’ with whom one would, on
        occasion, itch to deal, but would remain chary of trusting, especially because the dealer was so good at what he did.”[GERTZMAN, J., 2000, p. 41]

        In other words, in Gertzman’s subtext here, it is not really the Jewish pornographers who merit critical examination for failings in their morality, but those non-Jews who dared to criticize them as Jews (and Gertzman notes elsewhere indeed that the smut world was very much a Jewish in-house activity), [GERTZMAN, J., 2000, p. 28-29] per the tenets of “anti-Semitism.” Gertzman even goes on to paraphrase another Jewish commentator, adding that — pornographers or not — the smut peddlers are heroes. After all, in the Jewish world view the destruction of the WASP’s moral world was intrinsically noble, i.e., the non-Jewish world is, by definition, repression.

        Bergfast

        1 maj, 2013 at 23:38

        • Intressant, jag tror alldeles bestämt att åtskilliga i och för sig helärliga uppsåt utnyttjas till både det ena och det andra. Men den finlandssvenska historien är väldigt lurig. Det var nämligen så att tsarerna då och då lockade över svenskar i rysk krigstjänst (detta slutade ingalunda med tsarväldets fall, det sker förmodligen just nu denna dag 2 maj också). Svårigheten att vara emot kungaväldet som utövades från Stockholm parat med tsarens närvaro i storsatsningen Petersburg kan nog inte underskattas. Glöm inte Anjala-förbundet och Gustav IV Adolfs bisarre uppförande så ramlar polletten nog ner…

          Asgeir

          2 maj, 2013 at 11:48

  2. Sverige och frasradikalism……
    Maximalt hyckleri när man konstaterar att PK gänget inte finns i multikulti.
    Bor inte, går inte i skolan med multikulti.
    Det måste finnas en dold agenda att via islamitisk massinvandring sänka Europas demokratier och införa
    Facism.
    Gemene man föredrar lugn och ro framför växande kriminalitet.

    Analytikern

    1 maj, 2013 at 08:41

  3. Slovenien blir strax nästa bail-out-land säger Nigel Farage. Han ser ut att få rätt.
    Nu kommer det rapporter om att Moodys sänker kreditbetyget för just Slovenien med två snäpp till skräpstatus.

    Vi kan förvänta oss att samtliga länder i kommunist-EU, det nya Sovjetunionen, kommer att göra samma resa, ett land i taget…. Snart i ett land nära dig…

    Ostkaka

    2 maj, 2013 at 10:38

  4. https://twitter.com/gotiskaklubben/status/330557570882363393

    gotiskaklubben

    4 maj, 2013 at 07:49

    • Tufft att skicka den bilden till Mattsson 🙂 🙂 🙂

      Sofia

      4 maj, 2013 at 10:18

      • Tack!🙂 Svårt att ta de där jönsarna på allvar.

        gotiskaklubben

        4 maj, 2013 at 16:55


Kommentarer inaktiverade.