Gotiska Klubben

Something – by George Harrison

THE BEATLES. Både Lennon och McCartney förlorade sina mödrar när de var unga. Kanske gömde sig den saknade modern i flera av deras texter. Kanske är deras gemensamma minnen en av orsakerna till att The Beatles kärleksballader ofta är vänligare och mindre sexorienterade och pockande än t. ex Rolling Stones.

The Beatles sånger om kärlek känns mer allmängiltiga, mer komplexa än de flesta av sina samtida, de kan handla om ett barn, en mor, en älskarinna, en ingen i ett ingetland, eller vilken älskad gestalt som helst.

George Harrison, som länge fick stå tillbaka för bandledarna, måste antagligen fått i sig en hel del av deras syn på kvinnor och kärlek, både sånt han gillade och sånt han ogillade.

Men Harrison hade också en egen historia att berätta, och det gör han i sången Something. Här finns  den djuriska dyrkan av kvinnan och den själsliga samstämmighet som varje man förhoppningsvis någon gång känt.

* * * * *

”The Beatles – Revolution in the Head: The Beatles’ Records and the Sixties” av Ian MacDonald går igenom ALLA Beatles låtar. Boken berättar hur sångerna kom till och vad som inspirerade till dem, både inom bandet och i samtiden.  MacDonald diskuterar även kompositionerna teoretiskt musikaliskt och öser både ros och ris över både sånger och kompositörer.

Här följer nu vad Ian MacDonald skriver om Something:

* * * * *

”(170) SOMETHING ( Harrison)

Harrison dubblerad sång, gitarr, handklappning; McCartney körsång, bas,
handklappning; Lennon gitarr; Starr trummor, handklappning
Billy Preston
orgel; ej namngivna 12 violiner, 4 violer, 4 Celli, 1 kontrabas
Inspelad 16 april, 2/2 maj, 11/16 juni, 15 augusti 1969
Utgiven i GBR 26 september 1969 (LP: Abbey Road)
Utgiven i USA 1 oktober 1969 (LP: Abbey Road)

Harrison och Apples pressekreterare Derek Taylor hade ett stående skämt. När någon av dem fick en idé brukade de spydigt tillägga: ”Det här kan vara det stora genombrottet” SOMETHING, som skrevs i mitten av 1968 på ett piano på Abbey Road under ett uppehåll i arbetet med LPn The Beatles (147), blev verkligen det stora genombrottet för Harrison. Den gavs ut i all hast som oplanerad singel och sålde bara någorlunda, men den tjänade utmärkt väl som språngbräda för andra artister och gav med tiden upphov till fler covers än något annat Beatlesnummer med undantag för YESTERDAY (59). Ingen mindre än Frank Sinatra beskrev SOMETHING med en lätt överdrift som ”den främsta kärlekssången under de senaste femtio åren”.

Enligt Harrison infann sig den varmt suckande halvtonsböjningen i versrefrängen utan problem, och texten lånades halvt omedvetet från titeln till en James Taylor-låt. Men sticket fick vänta tills han hittade upp till A-dur istället för tillbaka till C igen – och vid det laget tycks hans lyriska inspiration ha sinat. (Det är här Sinatras version lider av avståndet mellan den erfarne sångaren och vad som ärligt talat är omogna känslor.). Dock innehåller låten i andra versen upphovsmannens vackraste rader – på en gång djupare och elegantare än nästan allt som hans kollegor åstakom.

Efter en tjuvstart den 16 april gjordes SOMETHING under fem tidsmässigt vitt åtskilda sessioner och var ett tag åtte minuter lång, beroende på en HEY JUDE-aktig nedtoning. Under denna process fanns det gott om tid till eftertanke, och Starr och McCartney tog tillfället i akt att göra tillägg eller förbättra sina insatser. (Starr ligger helt rätt, medan McCartney visserligen har ett överflöd av vackra idéer men plottar bort dem.) Under tiden våndades Harrison över sitt gitarrsolo och gjorde till slut om det under sessionen för albumets orkesterpålägg (den 15 augusti), men förblev ändå missnöjd.

SOMETHING, av Lennon utnämnd till den bästa låten på Abbey Road, är höjdpunkten på Harrisons kompositionsbana. Den saknar hans vanliga kärva harmonier och utvecklar en tonartsstruktur som äger klassisk skönhet och vida vyer, understödd av George Martins inkännande motmelodi på viola och cello och delikata pizzicatovioliner under sticket. Om McCartney inte var avundsjuk borde han ha varit det.”

Från ”The Beatles – Revolution in the Head: The Beatles’ Records and the Sixties” av Ian MacDonald

* * * * *

Something

Something in the way she moves
Attracts me like no other lover
Something in the way she woos me
I don’t want to leave her now
You know I believe and how

Somewhere in her smile she knows
That I don’t need no other lover
Something in her style that shows me
I don’t want to leave her now
You know I believe and how

You’re asking me will my love grow
I don’t know, I don’t know
You stick around now, it may show
I don’t know, I don’t know

Something in the way she knows
And all I have to do is think of her
Something in the things she shows me
I don’t want to leave her now
You know I believe and how

* * * * *

Written by gotiskaklubben

15 oktober, 2013 den 11:21

Publicerat i Gotiska Klubben

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En västerlandets klassiker. Onekligen. Och visst stämmer det att Beatles kärlekslåtar allmänt är varmare än Rolling Stones som är mer sexfixerade. MEN Stones har mer än så.

    Jag hade min Beatles-period på 80-talet. Sedan dess har jag blivit mer Stones-intresserad. Jag fångas av deras PATOS, som i Wild Horses. För att nu nämna något. Och den rätt okända I Don’t Know Why I Love You. Det är en slags elegi, en kombinerad klagosång och lovsång. Ingen sexlåt alls. — Vagt påminnande om I Don’t Know Why I Love You är annars Gimme Shelter. Från introts lätta gitarrplink växer den till ännu en elegi, en tidlös bild av tillvaron.

    Nu löpte jag iväg men WTF.

    svensson

    16 oktober, 2013 at 09:37

    • Gillar också Gimme Shelter och nerven i tidiga Stones. Men efter 70-talet verkar de mest sysslat med workout.

      Kolla publiken 2002 när McCartney framför All my loving. Vissa av Beatles låtar har borrat sig djupt in i våra hjärterötter.

      gotiskaklubben

      16 oktober, 2013 at 10:12


Kommentarer inaktiverade.