Gotiska Klubben

Hur sverigevänlig är du nuförtiden, lille vän?

Substantivet vän och adjektivet vänlig hör ihop. Vänlighet är en egenskap som riktar sig utåt mot någon eller något annat än sig själv. ”Hon var mkt vänlig mot mig”. Man kan vara barnvän eller djurvän. En person som tycker om Norge och norrmän kan man kalla för Norgevän.  Två personer som ofta umgås och har trevligt tillsammans kallar vi för nära vänner. En kräm kan vara hudvänlig. Et cetera.

Men tänk om någon kallade sig själv för jagvän. Det låter inget vidare. Om någon skulle använda uttrycket ”jagvän” på sig själv skulle jag få för mig att personen just flytt ifrån en masochistisk sekt där medlemmarna varje morgon klockan 05.30 högg sig själva sju gånger med en gaffel i låret, och därför vill markera att att han eller hon inte längre är masochist. Eller tänk en stockholmare som säger: Jag är väldigt stockholmsvänlig, eller en Tomas, ja vilken jävla Tomas som helst, som kallar sig Tomasvänlig. Det låter ju sinnessjukt.

Så varför använder Sverigedemokraterna ordet ”Sverigevänlig”? Vad betyder det egentligen? Är det bra, rent av listigt, eller är det ännu ett diffust politiskt begrepp som kan betyda i stort sett vadsomhelst. Jag vet faktiskt inte. Jag antar att uttrycket framförallt är ett surrogat för begreppet Svensk Nationalist, ett begrepp som i vår besynnerliga tid anses oacceptabelt av etablissemanget.

Jag är tacksam om någon kan ha vänligheten att reda ut de här begreppen åt mig.

Written by gotiskaklubben

27 december, 2013 den 08:34

Publicerat i Gotiska Klubben

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ”Sverigevänlig” är kanske, som antytt, en ersättning för ”nationalist”.

    ”Sverigevänlig” har hur som helst bred appeal. Det kan användas av omvända kommunister och av sossar och miljöfolk, utan att de ska känna sig obekväma. Och det kan — såklart — användas av liberaler, av riktig höger, av internethögerfolk av skilda schatteringar. (”Internethöger” är ju ett annat bra, nytt samlingsbegrepp.)

    Klaga inte på ”Sverigevänlig”. Det används ganska mycket på Flashback till exempel.

    mirotanien

    27 december, 2013 at 09:47

  2. Jag har sedan en tid börjat använda begreppet ”fosterlandskärlek”, som ju egentligen är en gammal klassiker och inte kan missförstås. Begreppen ”nationalist” och ”socialist” ges ofta, på grund av sina politiska och historiska kopplingar, olika innebörd.

    Man kan älska sitt fosterland oavsett regim eller styrelseskick, vilket de flesta någotsånär normala svenskar gör. Det är ett begrepp som ger mera djup och rötter. Begreppet är också bra för alla med invandrarbakgrund, eftersom de oftast har dubbla nationella identiteter. På något sätt är man/blir man kanske ”svensk” när man hyser just ”fosterlandskärlek” till Sverige. Och olika slags subkulturer i vårt fosterland, kan ju heller knappast vara deras fosterland … detsamma gäller för HBT-kulturerna, feminismen och dylikt som förvirrar folk.

    Kanske är ordet Sverigevän mest användbart för att bana vägen till och synligöra fosterlandskärleken…

    Sagt av en morgonkaffefilosof, tryggad av Goten, som önskas god fortsättning🙂

    Lasse Wilhelmson

    27 december, 2013 at 10:18

  3. Det är en positiv vändning av det eviga ordet ”främlingsfientlig”.

    Tobias Svensson

    27 december, 2013 at 10:20

  4. De har kommit långt i sinnesförvirrandet av oss svenskar. Bara att diskutera en självklarhet gör att man vill gråta. Som svensk kan man aldrig vara sverigevän eftersom det är en självklarhet. Som svensk kan man dock vara norgevän, japanvän o s v. Genom att evigt älta detta om Sverige och svenskhet gör att dom vinner hela tiden som vill förstöra oss. Varför ska vi prata om självklarheter? Det är sinnessjukt.

    Helena Palena

    27 december, 2013 at 16:34

  5. Vän
    [vä:n]
    adj.

    (ngt åld.) vacker, söt, fager, skön, älsklig, ljuv, huld, täck

    [vänn]
    subst.

    1 kamrat, bekant, kompis, polare, förtrogen, bästis, lekkamrat; pojkvän, flickvän, hjärtevän, beundrare, friare; själsfrände, kollega
    2 gynnare, beskyddare, sympatisör; anhängare, supporter, fan (motsatsord: 1 fiende)

    Motsatsord
    ovän

    Till begreppet – vänhet – tillhör just de kristna idealen om just – självuppoffringsvilja – , som just kanske präglat det kristna Europa, och också det kristna Skandinavien…..

    Det sägs att begreppet – jävul – , eller begreppet – satan – , är motsatsen till det kristna – självuppoffringsidealet…..

    Vem vet….

    Att begreppet – satan – eller begreppet – jävul – alltså handlar om upproriskhet i olika former och grader, och alltså också handlar om just viljor till världslig makt, alltså erövringsviljor, och makt till egot istället för till det samhälleligas väl…..
    Det var ju begreppet – satan – som gjorde uppror mot Gud, och som därför blev utkastad ur himlen som straff…

    Begreppet satan som alltså frestade Jesus i öknen, som därmed frestade Guds Ord, och som svar fick – Det står skrivet – , osv. Begreppet satan som alltså i öknen lockade och pockade Guds Ord, Jesus, med att Han skulle få makt över hela jorden och hela jordens alla rikedomar, OM Han, Guds Ord, endast nedföll och tillbad denna – satan – , eller – denna jävul – ….

    Ordningens Företrädare och Livets Uppehållare, vars son och förmedlare, Jesus Kristus, förnekade denne satan, eller denne jävul, som alltså just endast för sin egen vinnings skull ville ha all makt, allt ljus, all uppmärksamhet osv., just endast till sitt eget ego. Alltså endast till sig själv. Och som därmed i praktiken blev en destruktiv kraft för allt mänskligt samhällsliv. Dvs., allt mänskligt samhällsliv som istället kräver självuppoffringsviljor. Självuppoffringsviljor, dvs., kärleksviljor, hos t ex föräldrar, hos lärare, hos brandmän, hos läkare och hos alla möjliga olika människor och funktioner i ett samhälle, för att samhället över huvud taget skall kunna fungera väl…

    Det kristna idealet skiljer sig kanske lite från både judendom och islam på så sätt att både inom judendom och islam så finns en dröm om att just en världshärskare, dvs. en judisk Messias, och också en muslimsk Messias, dvs, den Tolfte imamen, skall återkomma. Dessa Messias tilltros om att kunna skapa ordning och harmoni på jorden genom makt. Inom judendom är det alltså en judisk Messias som skall bringa denna ordning, samt föra fram rabbiner till att bli ett ledande prästerskap för hela världens alla folk, och inom islam är det den tolfte imamen som tilltros om att besitta denna möjlighet till just världslig makt….

    Kristendom å sin sida anses väl i och för sig också längta efter Messias, dvs., Kristus Messias, dvs. på Gudsordets Återkomst i form just av Jesusmänniskan, dvs. Guds uppenbarade Ord, Jesus Kristus….
    Men då kanske inte såsom en diktatorisk världshärskare utan nog mer som andlig ledare….

    Kanske just som andlig ledare i just – Självuppoffringens konst – ….?

    Vem vet….

    …..

    Jantelagen
    Jantelagen är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).
    Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien.

    Jantelagen
    1. Du skall inte tro att du är något.
    2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
    3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
    4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
    5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
    6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
    7. Du skall inte tro att du duger till något.
    8. Du skall inte skratta åt oss.
    9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
    10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
    I boken tillfogas senare ett elfte bud, som brukar kallas ”Jantelagens strafflag”.[2] Den är formulerad som en fråga och lyder:
    11. Tror du inte att vi vet något om dig?
    …..

    Egentligen var det nog främst St Paulus som förespråkade att kristna, som mottagit en gåva i form av Ordet från Gud, i Jesu Kristi gestalt, och som därmed hade givits en medlare mellan Gud och ”folken av nationerna”, och som genom sitt självoffrande av sitt blod och liv hade skapat möjligheten för just ickejudar att bli som – inympade grenar till det äkta olivträdet – , dvs., till det judiska släktträdet, och som sådana givits möjligheten att också få ta del av välsignelser från Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

    Men, såsom just – inympade grenar – , och därmed egentligen – oäkta grenar- , så skulle dessa, i sann kristen anda, absolut inte tro sig själva om att – vara några – . Dvs. de skulle absolut inte göra sig märkvärdiga på något vis.

    Det kristna idealet antas väl vara just istället ödmjukhet och tacksamhet och också att i princip att absolut inte eftersträva någon som helst uppmärksamhet till det egna jaget, utan att just istället som ideal, att i princip vara som – död – för allt s.k. – världsligt -.

    Dvs. allt som inbegriper strävan efter jordiska rikedomar eller jordisk makt, inflytande eller framgångar, och eller allt som handlar om pengar och därmed materiellt samhälleligt inflytande.

    Det kristna idealet, som har framskapat många kloster genom Europa, kännetecknas av just att – absolut inte tro sig om att vara någon – ….

    Och därmed framför allt ett slags eftersträvande av någon form av – självförnekelse – . Som ideal.

    En självförnekelse som är just bakgrunden till detta begrepp och fenomen som kallas för – Jantelagen – .
    I princip skulle man kanske istället kunna kalla den för – Pauluslagen – ?….

    Vem vet….

    ….

    Bergfast

    27 december, 2013 at 19:42

    • Korrigering/komplettering av första meningen i sjunde stycket nedifrån:…

      …”Egentligen var det nog främst St Paulus, alltså aposteln Paulus, vars första namn var Saul och som var en konservativ skriftlärd, en farisé, innan han blev just Jesu efterföljare och predikant, som först förespråkade att kristna absolut inte skulle göra sig märkvärdiga på något som helst sett. De kristna som mottagit en – gåva – i form av Ordet från Gud, i Jesu Kristi gestalt, som alltså ansågs ha givits som en medlare mellan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och ”folken av nationerna”….osv.

      Bergfast

      28 december, 2013 at 23:07

  6. Att mynta ett nytt ord såsom sverigevänlig är ett gott drag av den liberala, sionistiska rörelsen, då själva uttrycket implicerar att om du motsätter dig sverigerörelsen då är du explicit sverigefientlig.

    Det är egentligen bara en ordlek som spinner vidare på den korruption av språket som Orwell varnade för och som sovjeterna körde med. Den ryske lägerfången Sjalamov beskriver hur betydelseförskjutningen av ord var en integrerad del av det kommunistiska systemet, och hur positivt laddade ord i en diskurs förvandlas till Djävulens ord. Samma ser vi i hur kulturmarxister har ändrat innehållet i viktiga ord som: Nationalism, patriotism, nationalstat etc, till att i dagens kastrerade åsiktsklimat vara synonymer med folkmord, läderstövlar, gaskammare och ridpiskor, hela vårt samhälle är ju byggt på lögner och språklig korruption, samt den arvsynd vi germaner anmodas känna efter det rasistiska Tysklands exesser.

    Sammantaget tycker jag dock att ”sverigevän” fyller en funktion just då ordet verkar som en dikotomi, dvs, om du motsätter dig en ”sverigevän” så är du en ”sverigefiende”🙂 Synd bara att dom som kallar sig ”sverigevänner” oftast saknar varje frö till att på allvar skärskåda det brutala system som håller oss människor gisslan.

    Christian Heidegger (@DIF117)

    27 december, 2013 at 21:10


Kommentarer inaktiverade.