Gotiska Klubben

Linda Skugge: ”Hon är feministiskt deprimerad. Själv är jag bara deprimerad.”

Struntade i TV-programmet om Fittstimmet. Orkade inte. Tänkte det skulle handla om en arg kvinna i medelåldern som var arg på andra kvinnor i medelåldern som hon i sin ungdom varit arg tillsammans med.

Men så i dag såg jag nån som länkade till ”Slutstimmat” av Linda Skugge, som också en gång ingått i stimmet, och så läste jag en gång, och sedan en gång till och sen ännu en gång.

Detta är bra, riktigt bra. Vad är det som är bra då? Vet inte. Kanske att man så tydligt hör att det är en människa som skrivit det. Det är bittert, bittert, men ack så sant och klokt och skoj och äkta. Och sanningen smakar så sött när den tränger igenom det bittra.

Några citat:

”Och allra mest bråkade vi med Lundell, säger hon. Men … vi bråkade mest med varann. Fast det vill ingen av författarna kännas vid för återigen: paketering. Det är inte smart att tala om det faktum att ett gäng unga kvinnor bakom en feministisk bok inte kunde hålla sams.”

”Vi bråkade inte alls med Lundell, vi utnyttjade honom bara i PR-syfte. Vi var jättetacksamma för att han började bråka med oss. Det är sanningen. Men PAKETERING!”

”Hon är feministiskt deprimerad. Själv är jag bara deprimerad.”

”Jag blev helt utfryst när jag slutade kalla mig feminist och dödsstöten kom efter att jag ironiskt kallade mig själv för KD-are.”

Written by gotiskaklubben

23 januari, 2014 den 12:30

Publicerat i Gotiska Klubben

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Man kan medge att Linda Skugge har viss personality. Humor, begåvning etc. Allt annat lika.

    mirotanien

    23 januari, 2014 at 12:49

  2. Sannolikheten för att Linda Skugge är en i den ”utsatta gruppen” är mycket stor😉
    Se statistik över ”de utsatta”:
    http://peterharold.wordpress.com/2014/01/23/den-som-slass-for-de-utsatta-har-marknadsfort-sig-smart/

    Sofia

    23 januari, 2014 at 14:10

  3. ”Detta är bra, riktigt bra. Vad är det som är bra då? Vet inte. Kanske att man så tydligt hör att det är en människa som skrivit det.”

    kände likadant när jag läste nedan aktstycke i ”realtid” – citat in extenso

    ”Valåret och valacken
    Det finns ett ganska utbrett misstroende för våra politiker i allmänhet och dessutom en trötthet och tristess över att det aldrig exploderar och smäller. Inga färggranna fyrverkerier lyser upp den mörkgrå politiska vinterhimlen och ger oss den där ”tjoho…”-känslan med ett porlande glas i handen.

    Frågan är om inte politikerbranschen är den smutsigaste av alla, en slags skojarnas marknad? Inom inget annat samhällsområde kan man utan påtagligt ansvar ljuga, mörka och slingra sig så som inom toppolitiken.

    Och finns det någon politiker som ser mer ledsen och oinspirerad ut än Fredrik Reinfeldt? Aldrig glad, spirituell eller humoristisk utan endast gravallvarlig, tungsint och lite vresig. Visserligen ger inte den aktuella politiska situationen någon särskild anledning till hejarop och busvisslingar.

    Det ekar tomt att fortsätta tjata om att finanserna är starka och att sysselsättningen – i absoluta tal nota bene – minsann ökat. Till detta skall läggas opinionsläget som inte heller är uppmuntrande. Det finns en vilsenhet i statsministerns blick som oroar och man förstår att han inte ser några vita kaniner att dra upp ur stormhatten, ingen fe som med sin trollstav åter kan förvandla honom till en lysande prins. Han är inte längre en stolt riddare i blank rustning på en kraftfull stridshingst på slagfältet. Den enda gången det glimmar till i hans ögonvrå är när han talar om eller till Jimmy Åkesson; men då lyser det av hat, inte av självförtroende.

    Förstå mig rätt, Reinfeldt har gått i spetsen för en unik prestation i svensk modern politisk historia genom att tillkämpa sig makten i sitt parti och vinna två riksdagsval som berett grunden för två regeringsbildningar. Det är onekligen en beaktansvärd prestation.

    För inte så länge sedan kunde Reinfeldt likt den polske kungen Sobieski rida lätt över det politiska slagfältet bland döda och sårade motståndare efter att ha satt in sina om inte bevingade husarer så väl sitt väloljade valmaskineri. Han har varit en vinnare fram till nu men allt når vägs ände och det verkar som om stunden är kommen som det heter i den vackra psalmen. Snarare än en stark och viril krigshingst framstår nu Reinfeldt som en ledsen, kastrerad hankatt eller en loj valack om man så vill.

    De som varit med vid betäckning av ston vet att en brunstig hingst som känner doften av ett villigt sto inte är att leka med. Det smäller i träplanken och slår gnistor mellan hovarna och cementgolvet. Det gäller att hålla sig undan för att inte åka på en fatal smäll. Några sådana gnistor slår det dock inte längre om Reinfeldt.

    Jag tror att försvarsfrågan är droppen som förgiftat kalken och brutit ryggen av Alliansen. Reinfeldts tre partiledarpartners har lojalt hukat i draget bakom ledarens rygg för att behålla taburetterna och inte skaka båten. Man har i många fall tillåtit att det egna partiets särart och hjärtefrågor tonats ned. När skeppet börjar kantra och kaptenen är svårt sårad och dyster stiger oron och tankar på myteri börjar koka. Rädda sig den som räddas kan.

    Försvaret är närmast en katastrof och den politiska hanteringen likaså. Alla de närmast ansvariga mumlar och pratar runt i obegripliga cirklar; Reinfeldt gör det, försvarsminister Karin Enström gör det med ett allt blekare anlete och överbefälhavare Sverker Göransson gör det.

    Enström talar om nordiskt samarbete i stället för substans men vare sig Finland eller Norge verkar se de omedelbara fördelarna. Finlands främste försvarsexpert säger att en sak är klar, Finland skall inte gå Sveriges väg. Finnarna är luttrade, har mer skit under naglarna än vad vi har och dessutom en befriande förmåga att, till skillnad från våra hycklande politiker, tala klartext.

    När SVT träffade fartygschefen Kalle Fahlander kunde han konstatera att när han gjorde värnplikten för 15 år sedan fanns 30 krigsfartyg och nu finns endast sju kvar som sannolikt strax blir fem. Stridsledningsrummet i fartyget gav ett starkt intryck av anno dazumal och Fahlander bekräftade att ”skräpet” fungerade men att det var svårt att få tag i reservdelar.

    På frågan om Sveriges sjöstridskrafter räcker för ett trovärdigt försvar suckade Fahlander djupt och gav ungefär följande högst uppseendeväckande men talande svar; ”Så länge vi har en båt, en man och ett skott så kan vi ju alltid göra någonting”.

    Ett mer talande exempel på försvarsmaktens demoralisering är nog svårt att hitta.

    För att slippa uttala sig i konkreta termer, i försvarets fall hur mycket mer pengar landet måste satsa för att vi skall bli trovärdiga, är det alltid skönt för politiker att kunna hänvisa till en utredning och så även nu, försvarsberedningen som skall presentera sina förslag senast den 31 mars i år men som säkert kommer att begära mer tid av politiskt taktiska skäl.

    När man summerar resultatet av Alliansens politik tvingas man konstatera bl.a. följande;

    1. Sysselsättningsutvecklingen är svag och arbetslösheten, särskilt hos ungdomar, mycket hög.
    2. Skolan – såväl grundskola som gymnasier och högskola, är en katastrof
    3. Invandrings- och integrationspolitiken har havererat med oöverskådliga negativa konsekvenser för statens och kommunernas ekonomi och därmed indirekt välfärdssystemet samt för landets sociala stabilitet.
    4. Försvaret är en katastrof och kraftigt underinvesterat.
    5. SJ är en katastrof och kraftigt underinvesterat.
    6. Bostadssituationen, inte minst i Stockholm, är katastrofal, främst för ungdomar.
    7. Trots löften om sanering är myndighetssverige lika stort och tärande som när alliansen tog vid.
    8. Småföretagens byråkratibörda har inte nämnvärt minskat trots löften om detta.
    9. Den invandrarrelaterade kriminaliteten ökar lavinartat även om mycket görs för att mörka de verkliga förhållandena.
    10. Vi har fått getto-liknande områden runt de stora och medelstora städerna, som till en del står utanför lag och ordning.

    Listan kunde göras betydligt längre med ovanstående exempel får räcka.

    Mot denna bakgrund är det svårt att se att vi inte får ett regeringsskifte efter valet i höst. Det kan visserligen hända mycket under tiden fram till valet men de stora bristerna kommer att kvarstå oförändrade, de är på medellång sikt ristade i sten.

    Stefan Löfvén har å sin sida genomgått en slags metamorfos. När han uppträdde på Folk och försvar i Sälen framträdde plötsligt en självsäker ”statsman” i vardande. Svart kostym och oklanderligt vit skjorta och snygg slips utan några proletära insignier. Jag fick en känsla av att han hade färgat håret, men det kanske var ren inbillning?

    Hur som helst, även om hans budskap i sig inte var särskilt substansrikt eller imponerande var det framförandet i sig och hans ”aura” som var höjt över vad vi tidigare har sett som åtminstone jag uppfattat det hela. Det kändes som han redan intecknat statsministerposten efter valet i höst.

    Hur denne lugne och sansade man skall kunna förena sina styrkor med galenpannorna Sjöstedt och Romson är däremot en helt annan sak. De saknar bägge fast förankring i den ekonomiska verkligheten. Romson bortser från allt vad konflikter och säkerhetspolitik anbelangar och anser att försvarsanslagen skall gå till det djupt korrupta miljöetablissemanget, inte minst inom FN:s ram och Sjöstedt påstår sig vara en romantisk socialist som tror att krig kommer att försvinna.

    Att hävda att marxismen och kommunismen historiskt varit en slags mänsklig fredsrörelse är att blunda för historien. Vänstern blundar för sin egen historia som varit minst lika människofientlig och grym som nazismen och fascismen. När en vänsterpartist/kommunist på partiets stämma jämför Alliansen med nazisterna visar det endast på vänsterns rätta ansikte. Historielöst, förljuget och direkt dumt.

    De etablerade frågar sig samtidigt varifrån Sverigedemokraterna får sina sympatisörer. Jag har mycket lättare att förstå det än varifrån dumvänstern får sina.

    Socialdemokratin har alltid velat hålla rågången mot kommunismen ren och därför är väl det sannolika att någon slags regeringssamverkan kan komma i fråga mellan Löfvén och något eller några av Allianspartierna. Alla kloka krafter måste inse att det är viktigare för Sveriges väl och ve att isolera vänstern än Sverigedemokraterna, som väl de facto står sossarna närmare än något annat politiskt parti?”

    zeno

    23 januari, 2014 at 17:11

  4. […] Linda Skugge har redan sammanfattat Ulf Lundells påtvingade medverkan i boken Fittstim som utkom 1999: […]


Kommentarer inaktiverade.