Gotiska Klubben

Belinda Olsson utsatte Ulf Lundell för känslomässig våldtäkt

När Ulf Lundell inte ville medverka i Belinda Olssons nya fittshow förföljde hon honom.

Linda Skugge har redan sammanfattat Ulf Lundells påtvingade medverkan i boken Fittstim som utkom 1999:

”Vi bråkade inte alls med Lundell, vi utnyttjade honom bara i PR-syfte.”

Och ränderna går aldrig ur. När den ohederliga Belinda Olsson 2013-2014 inte lyckas lura med Ulf Lundell i sin nya Tv-show så stalkar hon honom i stället. Lundells välformulerade svar till henne är hedervärt och läsvärt för alla som vill studera hur känslomässig våldtäkt fungerar när man har media bakom sig. En våldtäkt som kan drabba både män och kvinnor, både artister och andra. Ref. Twitter A-horan

Ulf Lundell vs Bellinda OlssonӀmne: Fittstim Belinda
1. Ett nej är som bekant ett nej och ska gälla.
Man stalkar inte efter ett nej, det är brottsligt
och antifeministiskt.
2. Jag har läst att jag ska ha varit djävligt
förbannad på dej. Det kallas känslostöld. Du
kunde lika gärna ha sagt att jag var djävligt kär i
dej. Låt bli att laborera med mina känslor i
media, mina känslor är heliga. Man ska låta bli
att dramatisera som journalist i såna här
sammanhang. Man kan hamna väldigt snett.
3. Vad är feminism? Det är att uppnå
ekonomisk och politisk jämlikhet.
Ulf Lundell”

https://twitter.com/gotiskaklubben/status/429528039450370049

Written by gotiskaklubben

1 februari, 2014 den 07:13

Publicerat i Gotiska Klubben

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. På flykt – om livet i offentligheten
    Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Ulf Lundell.
    ”Värmen” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av ”Saknaden” och ”Friheten”. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande. Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrika i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle. Precis som i den föregående romanen ”Friheten” så använder Ulf Lundell två alter ego i ”Värmen”, nämligen Poul: rockartist och Bull: författare. Ulf Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut. På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Ulf Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra en ”objektiv verklighet”. Genom att lägga huvudpersonerna såpass nära sig själv och verkligheten så visar Ulf Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot. Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin. Ulf Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv. I ”Värmen” har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det s.k. mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av post-traumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
    Poul har ett mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sånt stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom, så han måste helt enkelt lämna den.
    Att vilja lämna eller tvingas fly den verklighet som media i allt högre grad skapar är ett tydligt tema i ”Värmen” och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag. Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt? Om man exempelvis läst f.d. statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok ”I skuggan av makten” så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen ”Värmen”. Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
    Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på t.ex. kvällstidningarnas websidor dygnet runt, the information highway. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera. Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet blivit målet. Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.
    I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

    Magnus

    1 februari, 2014 at 10:48

    • 🙂 Tack för ett välskrivet stycke, ja om det är ditt.

      Detta var ju fan så bra:

      ”Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på t.ex. kvällstidningarnas websidor dygnet runt, the information highway. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet.”

      gotiskaklubben

      1 februari, 2014 at 10:58

      • Tack för berömmet! Visst är det mitt.

        Magnus

        1 februari, 2014 at 11:29

        • Imponerande! Funderar på att lägga upp det som en egen post. Har du förslag till bilder, rubrik och styckeindelningar så ligger det uppe innan du hinner blinka.

          gotiskaklubben

          1 februari, 2014 at 11:35

  2. Betyder ”jobba med PR” egentligen att sitta på twitter och vara kränkt marxist hela dagarna och klämma ur sig käcka saker om diverse rasismiska saker och minoriteter osv? ALLA gnälliga och hjärndöda twitter-marxister är ”PR-människor” eller något snarlikt. Är PR kanske det nya kodordet för politruk eller bolsjevik. Kamrat? Politiskt Regimlojal?

    Förutom det där, så är det ju nämligen väldigt oklart vad alla dessa satans nonsensfigurer egentligen GÖR. Vad de KONKRET arbetar med.

    dubium

    2 februari, 2014 at 03:18

    • Ja, det behövde verkligen sägas!

      ÅMÅL

      2 februari, 2014 at 08:21

  3. Såg alla delarna. Har själv utbildat 100-tals manliga chefer i jämställdhet på 90-talet. Det var en tunn och enfaldig serie, som hade kunnat bli intressant om den även behandlat kvinnliga härskartekniker, kvinnligt våld mot män och hur feminismen påverkar nära relationer mellan män och kvinnor – på gott och ont.

    Lundell ska ha en eloge för att han inte lät sig utnyttjas till nått slag fånigt ”vi kan väl i alla fall vara vänner”.

    Lasse Wilhelmson

    2 februari, 2014 at 20:48


Kommentarer inaktiverade.