Gotiska Klubben

Bo Jonsson, Peter Dahls korvar och skandalen på KB

Kloster Pub på Vasagatan drack jag öl med The Dum Dum Boys i mitten av 70-talet. Dom söp. Dom skällde. Dom hatade kulturetablissemanget. Ingen annan som jag kände var imponerad av dom. Jag var mycket imponerad. Det var Iggys låt som fick mig att minnas dem. Dum-dum-pojkarna kunde en hel del om film, konst och litteratur och var tio femton år äldre än mej. Bo Jonsson hette en av dom. Bosse. Poet och filmare. Bosse var rätt så ”Politiskt Inkorrekt” kan man väl säga: han avskydde Ingemar Bergman, ABBA , Mikael Wiehe och sånt där man borde eller inte borde avsky på 70-talet.

Och så plötsligt fick Bosse jobb som konstkritiker på Dagens Nyheter. Stor sak naturligtvis bland supbröderna på Kloster. Och Bosse skrev initierat och personligt när han recenserade de olika konstnärernas utställningar i Sverige. Bosse var både välvillig, undervisande och kritiskt, men sällan oförskämd eller raljerande. Så han blev omtyckt bland konstnärerna. Kanske just för sin kunniga, chosefria och ärliga attityd.

Så en dag hände det. Bosse skulle recensera Peter Dahls vernissage på ett Stockholmsgalleri. Doktor Glas tror jag. Kanske var Bosse bakfull den dagen. Fan vet. Men han vräkte på utav bara helvete. Hans Holländaren, en annan av Dum-dum-pojkarna och kanske en av de elakaste människor jag träffat, läste recensionen högt för mig på Kloster. Jag vred på mig som en mask av skratt. Vilket ritualmord! Så här lät det ungefär:

I går besökte jag Peter Dahls efterlängtade vernissage på Dr Glas i Kungsträdgården. Det var mycket folk och förväntningarna på Konstakademins professor var naturligtvis höga. Och själv hade jag kunnat gå därifrån med en stor konstupplevelse rikare, om det inte varit för en detalj i Peter Dahls måleri. Korvarna. Allt han hade åstadkommit såg nämligen ut som korvar. Benen liknade korvar. Armarna liknade korvar. Jaha, tänkte jag. Är det meningen att svenska konststudenter ska få lära sig att måla armar och ben som liknar varm korv? Ja, till och med molnen, kvinnornas vader och träden och lyktstolparna i parken liknade korvar. Överallt korvar i denne mans målningar. Röda korvar. Gröna korvar. Blå korvar. Överallt korvar. Är den svenska konsten på väg in i ”Korvens period”. Ja, antagligen. Och vad kan vi göra åt detta?  Ingenting, mina vänner. Ingenting alls.

Bo Jonsson, Dagens Nyheter, kultur 75-76-77?  

– – – – – –

Dagen efter fick Bo Jonsson plötsligt sparken från DN. Stor skandal naturligtvis. Men det skulle bli värre. Leif Nylen, (medlen av proggruppen Blå Tåget) eller Leif Nylon, som vi kallade honom, 🙂 tog över konstrecensionerna på DNs kultursida. 123 konstnärer, eller var det bara 67, skrev på en protestlista som publicerades i DN eller i Svd. Listan krävde Bosse tillbaka. ”Bosse förstår oss”. Och så vidare. Men DN hade fått nog. Nu fick det räcka. Så Bosse fick inte jobbet tillbaka.

Konstnarshuset_large_5-1066x800

Några veckor senare, när Bosse och Hasse och Lasse och jag satt och drack i KBs bar, kom en skäggig – ja riktigt jävla skäggig mupp fram till vårt bord och sa:
– Vi ska ha årsfest där uppe i festlokalen klockan nio. Det vore kul, Bosse, om du och dina vänner ville hänga på. Många av dom som skrev på DN-listan är där. De skulle bli glada om du ville närvara! Dom beundrar dig så. Dom har till och med köpt en present åt dej!

Man fick nästan tårar i ögonen över dessa konstnärers medkänsla med den avskedade Bosse Jonsson. Att ha över hundra svenska konstnärer i ryggen, det måste kännas stort och varmt och mäktigt.

Efter en stund reste sig Bosse och de två övriga och gick upp på festen för att mottaga presenten och hyllningarna. Jag stannade kvar nere i baren eftersom jag skulle möta en tjej. Och tjejen kom och vi satt och samtalade. När vi suttit en timme i baren hördes ett brak ute på gatan.
– Vad var det där? frågan tjejen.
Vi tittade ut genom fönstret. Jodå, det var Hasse och Bosse och Lasse som blivit utkastade från konstnärsfesten. Dom låg på gatan, dyngraka, och kivades om en konjakspava. De gapskrattade. Vilka jävla dårar. De hade, fick jag höra  senare, ryckt åt sig var sin flaska i baren och sedan hade de i korus skällt ut samtliga konstnärer för att vara  ”Epa-horor” ”skäggfittor”  ”ledsna snoppar” och ”bergmanpekoralister”

Sista gången jag träffade Bosse stod han vid baren på ”Sju Äckel” (smeknamnet på restaurang Sju Sekel) i Kungsan och skällde över en överklasspoet som han just mött på Operabaren.
– Varför skiter du inte i dom, sa jag.
– Varför och varför och varför då?! Dessa överklassråttor! dessa underklasssvin!…
– Vad ska du göra åt det då?
INGENTING! – INGENTING ALLS!!! vrålade Bosse och försvann med ursinnig blick bort mot Norrmalmstorg.

Ingenting var Bosses favoritord. Nåt med zen misstänker jag. Det var något stukat över honom denna dag. Något oerhört sorgset. Något jag aldrig sett förut. Några dagar veckor eller år senare var han död. Självmord antogs det.

Written by gotiskaklubben

29 juli, 2015 den 09:00

Publicerat i Gotiska Klubben

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Intressant berättelse.

    Nordbo

    9 september, 2009 at 20:37

  2. Det goaste jag läst på länge

    oskar

    22 september, 2010 at 09:54

  3. Vem var denna ”överklassråtta”? Vilka poeter figurerade på krogarna vid den här tiden, vilka söp hårdast – Per Eric Söder, Eric Fylkesson…?

    Förortskärring

    6 augusti, 2012 at 18:28

  4. Peter Dahl blev inlåst på en toalett av eleverna på den konstskola han då undervisade på. De orkade inte med karln. Han stod bakom toadörren; snörvlande vrål och snyftande.

    Förortskärring

    6 augusti, 2012 at 18:32

  5. Inte heter väl du Fredrik?

    johnny

    6 augusti, 2012 at 21:33

  6. En bitter och hatisk -och vacker historia som jag läst flera gånger och gärna læser en gång till.

    Vickan Eremita

    7 augusti, 2012 at 04:35

  7. Mycket träffande. Bo Jonsson hade rätt. Peter Dahl målade korvigt. Och just därför har jag aldrig gillat honom.

    Dahls måleri saknar något. Han var en av de få i sin generation som målade figurativt, men för att inte bli sedd som alltför konventionell korvade han till det. Han stiliserade sina traditionella motiv till korvighet och fulhet. Inte ens de hypade målningarna av Fredmans epistlar tycker jag är så fantastiska.

    Men Dahl har gjort ETT verk som står sig: Caribanien. Detta är hans påhittade land, uttryckt i ett modelljärnvägslandskap och med kartor och översikter. Det blir ett allkonstverk, ett konceptkonstverk av vällovligt slag. Det är mer än en hobby, även om det hela endast fungerat som en hobby. Han har skrivit en hel bok om det, tror den heter Caribanien. Den är del i hans självbiografiska serie, alla delar är läsvärda. ”Kanske konstnär” osv.

    Det lustiga är att han skapat, byggt och lekt med detta Caribanien sedan han var pojke. Ett konstverk ”in spite of itself”, ett verk ej avsett som konst men det har med tiden blivit det. Litegrann i samma genren som Anders Åbergs Mannaminne. Konkretion, hus, modeller och järnvägar, fast Åberg kör ju i skala 1:1.

    Åberg och Dahl är ett slags 08-proggare (Dahl inflyttad norrman i unga år, Åberg sedermera utflyttad till det Nordingrå i Ångermanland där Mannaminne ligger), men de är sympatiska.

    svensson

    7 augusti, 2012 at 18:30

  8. TACK!
    Vad glad jag blev för en färsk artikel på Gotiska Klubben!

    ÅMÅL

    29 juli, 2015 at 09:28


Kommentarer inaktiverade.