Ebba Lindqvist möter Carl Wilhelmson

Carl Wilhelmson ställs ut på Waldemarsudde 2009-09-05 – 2010-01-31

– – – – –

På berget  – se stor bild
Fiskare komma hem från Shetland

De kom på natten.

De kom på natten, då alla sov.
Ingen mötte dem.
Bara måsarna flög ut i gryningen,
skriande efter fisk.

En efter en smög de hem genom gatorna,
in i gränderna.
Astrarna slokade redan,
och ringblommen slängde torr uppefter staketen.

Först när han tog i låset,
först när när det slitna handtaget värmdes i handen,
släppte ångesten.

Här hade han hem och fäste,
här hade han hustru och barn.
Dem kunde ingen hända.
Nu var han hemma igen.

Nu var han hemma igen.

Ur Fiskeläge, Bonniers 1939,
Ebba Lindqvist 1908-1995

– – – – –
På berget – av Carl Wilhelmson 1866-1928
.
.
.
.
.
.
utan att skratta
utan att gråta
betraktar fiskarna havet
.
.
.
.
.
.
.
Ebba Lindqvist
Ebba Lindqvist, en av 1900-talets mest tonsatta svenska poeter, är nästan okänd i Sverige. Antagligen beror detta på att hon inte bodde i Stockholm under sin verksamma tid. I min värld är hon dock mer betydelsefull än hennes deprimerade kompis från Berlinåren, Karin Boye. Ebba Lindqvist bohusskildringar, om människornas villkor och om naturens inflytande, slår det mesta jag läst, i fråga om form, och i fråga om rytm och epik.

Hennes realisiska innerlighet och hennes tonsäka enkelhet, är en ren njutning att ta del av, ovsett om man är expert på poesi eller inte. Nej, det krävs ingen högre bildning för att kunna uppskatta en kyss av Ebba Lindqvist. För varje ord hon diktat om havet och dess karga granne känns äkta, och hennes kustbor framställs så levande att man nästan tycker sig ha mött dem.

Dikten om fiskarna som kommer hem från Shettland behöver ingen förklaring. Vi kan dock, nästan med andan i halsen, konstatera att just denna resa slutade lyckligt. Men många andra resor slutade inte lika lyckligt. Många fisketurer ut i Atlanten slutade med död och tragedi. Skeppsbrott och förlisningar var vardag i fiskelägenas Bohuslän. Briggen Blue Bird av Evert Taube, är kanske det mest kända vittnesmålet om detta.

– – – – –
– – – – –

Carl Wilhelmson – Skagenmålarnas kusin
Ingen bohusläning, inte ens Evert Taube, kunde bättre än Ebba Lindqvist, presentera en av Sveriges genom tiderna störste natur och folklivsskidrare, Carl Wilhelmsson. Att Carl Wilhelmsson klassas som ”nationalromantiker” när han i själva verket är en både personlig och en djupt realistisk och naturalistisk samtidsskildrare, får stå för de 08-stackare som aldrig upplevt det oerhört starka ljuset i Bohuslän, eller lärt känna den bohuslänska befolkningens karga ömhet.

Nej, ingen svensk konstnär har gestaltat havets ljus som Carl Wilhelmson. För att hitta hans like som ”ljusmålare” måste vi segla över Skagerack till Carl Wilhelmsons gladare och mer uppsluppna, men också ytligare, danska kusiner. En av orsakerna till Carl Wilhelmsons sorgsenhet ska jag nu försöka att berätta om.

– – – – –
– – – – –
”På berget” – historien om en målnings tillkomst
På berget är en målning, som Carl Wilhlemson ”börjar att måla” redan tidigt i sin barndom. Det är en av svensk konsthistorias mest märkliga målningar. Ändå känner få till vad den egentligen beskriver. Knappt ens jag själv.

Carls far
Så här låter i alla fall historien, så som den har berättats för mig, av Lotta. Carl Wilhelmsons far var kapten på en fiskebåt. Och trots att Carl bara var nio år gammal brukade han tillsammans med pensionerade kaptener och fiskare gå upp till Kvarnen i Fiskebäckskil. Varje morgon och varje kväll. Han stod där och spanade ut över havet för att se om han kunde upptäcka masten eller flaggan på sin fars fiskebåt.

Denna morgon
Denna morgon, denna fruktansvärda morgon i september 1875, hade de äldre mennen vid Kvaren hört rykten om att en fiskebåt förlist utanför Dyngö i norra Bohuslän, och att Carls far hade omkommit. Men de hade inte hjärta stark nog att berätta detta för Carl. Så de höll tyst. De bara tittade ut över havet och sa inget. Men samma kväll när Carl kom tillbaka upp till Kvarnen hörde han dem viska, som om de ville att han skulle höra dem, att hans far var död.

– Jo, han hörde det av fiskarna…där uppe vid Kvarnen…”dessa fiskare, dom visste nog!”…

Hemligheten
Med ett fasansfullt tjut sprang Carl ut för klipporna vid Kvarnen, ner genom gator och smala gränder, till sitt hem, som låg alldeles nedanför Kaptensgatan i centrala Fiskebäckskil. Ju närmare hemmet han kom ju mer tystnade han. Nej, han vågade inte berätta för sin mor och sina systrar. Han behöll hemligheten för sig själv. Sju dagar senare kom det officiella meddelandet från polisen i Lysekil: Kaptenen och fiskaren Anders Wilhelmson var död. Hela hans besättning hade drunknat i Nordsjön.

Sju dagar i Helvetet
Dessa dagar. Hur påverkade de Carl Wilhelmsons liv? Sju dagar i helvetet för en nioårig pojke.
Hur kände han sig när han lekte vid Fiskebäckskils bryggor, med kvällssolens återsken lysande från Östersidan, där borta över vattnet mittemot? Hur kände han sig när han hörde trutarnas skrik på vintern? Hur kände han sig när han gång på gång tvingades hålla tillbaka tårarna för att inte avslöja sin hemlighet?

Och under hur många år gav honom Kvarnen – och Havet – denna typ av minnen? Kunde han säga till Havet: -Jag hatar dig, hav! Visst kunde han det. Men på samma gång insåg han att Havet givit hans familj och alla andra fiskarfamiljer, deras levebröd sedan urminnes tider.

Många år senare
Well…många år senare, när Carl Wilhelmson var en respekterad konstnär, målade han På Berget: fyra men, fiskare och kaptener, ingen klassskillnad här, alla tillsammans, betraktar havet från Kvarnen i Fiskebäckskil.

I have a feeling this is a settlement, a closure, a sort of gesture of reconciliation towards the Sea – the Sea that gives and takes. You can hate it, oh yes, but you can´t change it, any how…
.
.
.
© Gotiska Klubben och författaren, Runa Goterman. Jmf ”On the rock”

Edit: Få käner till att På Berget finns i två nära nog identiska versioner. Men det får bli min och ägarens egen hemligthet.

ref & rel: DN DN Svd Dn DN Axess Svd dn dn dn