Gotiska Klubben

Bo Jonsson, Peter Dahls korvar och skandalen på KB

Kloster Pub på Vasagatan drack jag öl med The Dum Dum Boys i mitten av 70-talet. Dom söp. Dom skällde. Dom hatade kulturetablissemanget. Ingen annan som jag kände var imponerad av dom. Jag var mycket imponerad. Det var Iggys låt som fick mig att minnas dem. Dum-dum-pojkarna kunde en hel del om film, konst och litteratur och var tio femton år äldre än mej. Bo Jonsson hette en av dom. Bosse. Poet och filmare. Bosse var rätt så ”Politiskt Inkorrekt” kan man väl säga: han avskydde Ingemar Bergman, ABBA , Mikael Wiehe och sånt där man borde eller inte borde avsky på 70-talet.

Och så plötsligt fick Bosse jobb som konstkritiker på Dagens Nyheter. Stor sak naturligtvis bland supbröderna på Kloster. Och Bosse skrev initierat och personligt när han recenserade de olika konstnärernas utställningar i Sverige. Bosse var både välvillig, undervisande och kritiskt, men sällan oförskämd eller raljerande. Så han blev omtyckt bland konstnärerna. Kanske just för sin kunniga, chosefria och ärliga attityd.

Så en dag hände det. Bosse skulle recensera Peter Dahls vernissage på ett Stockholmsgalleri. Doktor Glas tror jag. Kanske var Bosse bakfull den dagen. Fan vet. Men han vräkte på utav bara helvete. Hans Holländaren, en annan av Dum-dum-pojkarna och kanske en av de elakaste människor jag träffat, läste recensionen högt för mig på Kloster. Jag vred på mig som en mask av skratt. Vilket ritualmord! Så här lät det ungefär:

I går besökte jag Peter Dahls efterlängtade vernissage på Dr Glas i Kungsträdgården. Det var mycket folk och förväntningarna på Konstakademins professor var naturligtvis höga. Och själv hade jag kunnat gå därifrån med en stor konstupplevelse rikare, om det inte varit för en detalj i Peter Dahls måleri. Korvarna. Allt han hade åstadkommit såg nämligen ut som korvar. Benen liknade korvar. Armarna liknade korvar. Jaha, tänkte jag. Är det meningen att svenska konststudenter ska få lära sig att måla armar och ben som liknar varm korv? Ja, till och med molnen, kvinnornas vader och träden och lyktstolparna i parken liknade korvar. Överallt korvar i denne mans målningar. Röda korvar. Gröna korvar. Blå korvar. Överallt korvar. Är den svenska konsten på väg in i ”Korvens period”. Ja, antagligen. Och vad kan vi göra åt detta?  Ingenting, mina vänner. Ingenting alls.

Bo Jonsson, Dagens Nyheter, kultur 75-76-77?  

– – – – – –

Dagen efter fick Bo Jonsson plötsligt sparken från DN. Stor skandal naturligtvis. Men det skulle bli värre. Leif Nylen, (medlen av proggruppen Blå Tåget) eller Leif Nylon, som vi kallade honom, :-) tog över konstrecensionerna på DNs kultursida. 123 konstnärer, eller var det bara 67, skrev på en protestlista som publicerades i DN eller i Svd. Listan krävde Bosse tillbaka. ”Bosse förstår oss”. Och så vidare. Men DN hade fått nog. Nu fick det räcka. Så Bosse fick inte jobbet tillbaka.

Konstnarshuset_large_5-1066x800

Några veckor senare, när Bosse och Hasse och Lasse och jag satt och drack i KBs bar, kom en skäggig – ja riktigt jävla skäggig mupp fram till vårt bord och sa:
– Vi ska ha årsfest där uppe i festlokalen klockan nio. Det vore kul, Bosse, om du och dina vänner ville hänga på. Många av dom som skrev på DN-listan är där. De skulle bli glada om du ville närvara! Dom beundrar dig så. Dom har till och med köpt en present åt dej!

Man fick nästan tårar i ögonen över dessa konstnärers medkänsla med den avskedade Bosse Jonsson. Att ha över hundra svenska konstnärer i ryggen, det måste kännas stort och varmt och mäktigt.

Efter en stund reste sig Bosse och de två övriga och gick upp på festen för att mottaga presenten och hyllningarna. Jag stannade kvar nere i baren eftersom jag skulle möta en tjej. Och tjejen kom och vi satt och samtalade. När vi suttit en timme i baren hördes ett brak ute på gatan.
– Vad var det där? frågan tjejen.
Vi tittade ut genom fönstret. Jodå, det var Hasse och Bosse och Lasse som blivit utkastade från konstnärsfesten. Dom låg på gatan, dyngraka, och kivades om en konjakspava. De gapskrattade. Vilka jävla dårar. De hade, fick jag höra  senare, ryckt åt sig var sin flaska i baren och sedan hade de i korus skällt ut samtliga konstnärer för att vara  ”Epa-horor” ”skäggfittor”  ”ledsna snoppar” och ”bergmanpekoralister”

Sista gången jag träffade Bosse stod han vid baren på ”Sju Äckel” (smeknamnet på restaurang Sju Sekel) i Kungsan och skällde över en överklasspoet som han just mött på Operabaren.
– Varför skiter du inte i dom, sa jag.
– Varför och varför och varför då?! Dessa överklassråttor! dessa underklasssvin!…
– Vad ska du göra åt det då?
INGENTING! – INGENTING ALLS!!! vrålade Bosse och försvann med ursinnig blick bort mot Norrmalmstorg.

Ingenting var Bosses favoritord. Nåt med zen misstänker jag. Det var något stukat över honom denna dag. Något oerhört sorgset. Något jag aldrig sett förut. Några dagar veckor eller år senare var han död. Självmord antogs det.

Written by gotiskaklubben

29 juli, 2015 at 09:00

Publicerat i Gotiska Klubben

Sagan om Jailbird Singers

Jailbird Singers låter amerikansk country
och ursvenskt på samma gång.
De liknar bara sig själva.

tjyvballader_och_barnatroSå här slutade sagan
Den 7 februari 1965 avlider Jailbird Singers grundare, Börje Kent Granqvist, 26 år gammal. Han efterlämnar fru och en ofödd dotter. Dagen efter går Jailbird Singers  ”Där björkarna susa” upp på andra plats på Svensktoppen.

Bandets övriga medlemmar återfaller snabbt i brottslighet. Flickornas favorit, Karl-Åke ”Korpen” Johnson, gör inbrott i några radioaffärer, blåser några kassaskåp, flackar omkring i en stulen Porsche och flyr därefter utomlands. Han grips på Mallorca och utlämnas till Sverige. Och Tore ”Masen” Eliasson, med sin berömda basröst, efterspanas i Dalarna för bilstölder och andra småbrott.

Samtidigt som allt detta sker ligger en av Sveriges genom tiderna mest älskade låt, ”Där björkarna susa” högt upp på Svensktoppen. Vecka efter vecka. Det sägs att sången till slut plockas bort från listan, på grund av bandmedlemmarnas kriminalitet.

Så här började det
Historien om Jailbird Singers började året innan på Långholmens fängelse i Stockholm. En fängelsepräst upptäcker Tonys, Korpens och Masens musikalitet och ber dem komma med i fängelsekören. Snart har grabbarna bildat ett eegt band som uppträder inför jublande medfångar.

En muckande medfånge ”golar” om de inlåsta fåglarna inför skivbolagsdirektören Anders Burman på Metronome. Han kastar sig in i en taxi till Långholmen, lyssnar på killarna och skriver skivkontrakt med internerna på stående fot.


LPn ”Tjyvballader och barnatro”
Den då oupptäckte Cornelius Wreeswijk,  mentalvårdare på Beckomberga Sjukhus, kallas in som textförfattare och producent och skapar, tillsammans med Arlo Guthries spelkompis, banjospecialisten Tom Paley, en av 1960-talets häftigaste svenska LP-skivor. Några låtar handlar om religion: Barnatro, Pärleporten etc. Övriga sånger berättar som medeltida ballader om kåkfararöden, krogar och udda existenser. Kombinationen blir oslagbar. Det sägs förresten att fångvaktarna och Cornelis fick ställa sig mot väggen när plattan spelades in – för att mildra akustiken i Långholmens stora matsal. :-)

tonyse Succé och cancer
Sedan rullar det på.  En uppspeedad version av Dan Anderssons Jungman Jansson utkommer som singel och gör succé. När grabbarna muckar i juni 1964 har de jobb i massor. Det är bara att välja och vraka och chasha in folkets kärlek i folkpark efter folkpark. Efter tio spelningar orkar inte Kent Granqvist mer, och i augusti insjuknar han med cancer i lymfkörteln. Stor skuld läggs på fängelseläkaren som anses ha ignorerat Tonys klagomål över smärtor i buken.

Men man behöver inte vara läkare för att förstå att Tony Granqvist var döende. I stort sätt varje sång av Jailbird Singers är en dödsnära hyllning till livet. I varje låt hör man Tonys djupt innerliga och Elvis-inspirerade röst. Ska man jämföra med något modernt så blir det med Johnny Cash sista LP, när den dödsmärkte sångaren tar avsked av världen. Jmf Streets of Laredo: Johnny Cash och Kent Granqvist

Blåsta på arvet
Strax innan Tony Granqvist avlider beslutar sig bandet för att alla intäkter från ”Tjyballader och barnatro” ska gå till Tonys ofödda dotter. Flickan föds några månader efter Tonys bortgång och bortadopteras till en strängt religiös familj. Men de vägrar att ta emot några ”tjuvpengar”, så all royality från LP-skivan spärras på ett konto som ingen kunde utnyttja. Många år senare kommenterar Tore ”Masen” Eliasson detta: ”Det ända ärliga pengar jag nånsin tjänat i mitt liv, de stal de ifrån mig.”

dar_bjorkarna_susaDär björkarna susa
”Där Björkarna susa” är en av de vackraste låtar som gjorts på svenska.

Den innehåller Carl Larsons hembygdskänsla, Verner von Heidenstams religiösa naturlyrik. Därtill finns en vemodig och längtansfull melakoli, vilket kanske inte är så märkligt, eftersom text är skriven av finnlandssvensken Viktor Sund och tonsättningen gjord av finnen Oskar Merikanto.

Omslaget till denna singel bestod först av ett foto av bandmedlemmarna stående utanför Långholmens fängelse. Men deras ansikten ansågs för grova för de svenska skivköparna, så skivbolaget valde istället denna bild.

Jailbird Singers finns knappt omnämnda i några svenska uppslagsverk, trots att de var mer svenska än många av er  som just läst detta.

Börje ”Tony” Granqvist 1939-1965
Karl-Åke ”Korpen” Johnson 1941-1998
Tore ”Masen” Eliasson – still alive i Dalarna

© Gotiska Klubben 2009  Jailbird Singers – Tony Granqvist

Written by gotiskaklubben

2 mars, 2015 at 10:20

Publicerat i Gotiska Klubben

Från Tacitus till Jailbird Singers

”Sina gudar håller de inte instängda bakom väggar.
Inte heller låter de dem anta mänskliga anletsdrag.
Lundar och skogsdungar inviga de för heligt bruk.
Och med sina gudanamn benämna de det dolda
som blott deras vördnad låter dem skåda.”
Ur Germania av Tacitus

* * *

”Detta var min fars favoritlåt!” Den som aldrig hört detta sägas om ”Där björkarna susa” har nog inte träffat så många svenskar födda på 40-talet eller tidigare. Så ta med telefon eller dator och spela den för någon som kanske ännu minns och ni ska väcka deras glädje.

Jailbird Singers slår an en ton inom oss som är genuint svensk. Nordisk natur, sommaren som ett öppet tempel, fri dyrkan snarare än fri sexualitet. En naurlig och ursprunglig kärlekslängtan. Såväl Verner von Heidenstams och Dan Anderssons naturreligösa poesi, som Carl Larssons och Zorns folklivsmåleri känns igen. Men det finns även ett finskt vemod i denna sång. Att texten är skriven av finnlandssvensken Victor Sund och tonsatt av den finska kompositören Oskar Merikanto förvånar därför inte.

Där björkarna susa sin milda sommarsång,
och ängen av rosor blommar,
skall vårt strålande brudefölje en gång
draga fram i den ljuvliga sommar.

Där barndomstidens minnen sväva ljust omkring, 
och drömmarna på barndomsstigar vandra,
där skola vi i sommar växla tro och ring
och lova att älska varandra.

Där björkarna susa, där skola vi bland dem
svära trohet och kärlek åt varandra.
Där skola vi bygga vår unga lyckas hem
och göra livet ljuvligt för varandra.

Gitarrens mjukt pumpande. Som en sista suck. En skör och djup och manlig röst tar oss med till en stilla helig trakt vi nästan förlorat hoppet om. Kören mumlar doft sitt stöd, som lövens sus i en skogsdunge. Och mellan grenarna glittrar de ljusa ackorden, likt solblänk från en sjö.

Snart pumpar åter bassträngarna på gitarren…och sången tar vid på nytt. Den är starkare nu, hör ni det, som om den hämtat kraft från kören och landskapet…åh, varför ens försöka beskriva skönheten i denna folkvisa…det som dock får tårarna att rinna, är att man i sångarens röst, förstår att den idyll han målar upp inte längre är menad för honom själv.

Dagen innan ”Där Björkarna Susa” klättrat upp på andra plats på Svensktoppen, i februari 1965, dör Jailbird Singers ledare, sångaren Tony Granqvist 26 år gammal, efter en tids svår cancersjukdom.

Han efterlämnar fru, en ofödd dotter och ett Jailbird Singers i kaos och upplösning.

© Gotiska Klubben

Written by gotiskaklubben

1 mars, 2015 at 09:25

Publicerat i Gotiska Klubben