2. Låt oss kalla henne för ”Marie”(2)

Alla som hade en ”manlig”, ”konservativ” eller ”egen” aspekt på ett samhällsproblem hängdes ut offentligt eller tegs ihjäl. Intoleransen är som bekant ett urgammalt svenskt fenomen.

Och misslyckades en journalist med ett avslöjande så var det bara att starta upp ett nytt spår. I och med att deras verksamhet titulerades ”undersökande journalistik” var dess moraliska alibi oantastligt. Och eftersom tidningarna sålde lösnummer som aldrig förr och gav journalisterna både gratis marknadsföring och en allt större auktoritet, fick de snart välbetalda positioner inom kultur, universitet och andra samhällsinstitutioner.

Plötsligt fanns det gott om skyldiga i Sverige.

För mig kändes det dock som om det forntida prästerskapet hade bytt skepnad och plötsligt kallade sig journalister. Och samtidigt fortsatte resterna av en utdöende borglighet att leka sina 1800-tals lekar trots att de redan blivit förbigångna och omoderna. En totalitär maktelit höll på att avlösa en annan.

Andra kan bättre vittna om det Skräckvälde som vänstern skapade i Sverige. Det var som en intellektuell pest hade brutit ut. Min poäng i detta sammanhang, är högst ett slag i luften, ännu ett meningsläst anfall mot en öppen dörr, men likväl en outplånlig känsla av vanmakt. Det fanns…liksom en koppling mellan den fanatiska och enögda kritiken av svenska mentalsjukhus på 70-talet, och den ”död” som senare drabbade tiotusentals svenska mentalpatienter.

<em>Det fanns en koppling, det fanns en koppling…</em>

Och ändå är det inte sånt jag är ute efter i dessa historier. Utan snarare försöka att undersöka vad som kan ligga bakom psyket hos en sjuk människa. Jag undrade, ofta på blodigt allvar, om patienterna på Beckomberga Sjukhus bar med sig minnen från urgamla samhälls- eller familjeförtryck, eller om de rent av hade ouppnådda förhoppningar lagrade i sina sjukdomar. Hur många generationer tillbaka kunde ett psyke minnas, ja utan att minnet behövde nå upp till personens normala medvetande? Ibland satt jag framför en schizofren patient och funderade på om han hade fornlämningar inom sig från vikingatiden eller åtminstone från 1100-talet. Jag erkänner att detta låter litet löjligt, men så var det. Kanske var det mest mig själv jag grubblade över.

Jodå. Visst gällde det att vara på sin vakt mot journalisterna. Jag minns ett telefonsamtal till akutintaget på Beckis en gång i slutet av 70-talet. Freddie svarade och gestikulerade åt mig att snabbt sänka volymen på radion. Han hette egentligen Erik men kallades Freddie för att han ofta dansade med aggressiva patienter.
– Vi har en uppgift om att ni använder spänntäcken på Beckomberga, sa journalisten i telefon.
– Nej, där har du allt fel, sörru, skrattade Freddie. De avskaffades redan på 60-talet. Det kan jag intyga eftersom jag var fackligt ansvarig för material och verktyg under hela 60-talet!
– Men spännbälten har ni i all fall!
– Nehe du, de förbjöds i samma veva på 60-talet. All tortyr avskaffades på 60-talet, förstår du. Vad tror du egentligen om oss! Inte fan tror du väl att vi vill plåga patienterna heller!
– Jaha, tack då, svarade journalisten.
– Varför ljuger du, frågade jag när han lagt på luren.
– Fackligt ansvarig – smaka på den, skrattade Freddie.

– Ärligt talat, varför ljuger du för dom?

– Du vet, sa Freddie, det är meningslöst att ge dom ett finger. En svensk journalist påminner om en jesuitpräst. Med gravallvarlig uppsyn lyssnar hon på en bikt av en vilde från ursprungsbefolkningen. Sedan släpar hon med sig stackaren till inkvisitorerna och dömer honom till döden med hjälp av hans eget vittnesmål. Svenska journalister saknar ryggrad. De bevakar folket åt makten och de törs sällan ge sig på de riktiga makthavarna. Därför hugger de småfisk som oss så fort de får chansen. Värst av alla är vänsterjournalisterna, passa dej för dom!

– Vad menar du?
– De inbillar sig att de har någon slags ”gudomlig” sanning på sin sida.
– Men dom är ju för det mesta ateister?
– Ateister gillar att stå över alla andra.