Som en uppdragen eka
Uppfyller dessa ord haikupoesins yttersta syfte:
att locka in oss i ett helt nytt tillstånd?
De som kommenterat, recenserat och påverkats
av denna dikt, vet kanske svaret.
”Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig”
Tomas Tranströmer
Gotiska Klubben 
Se hur Tranströmer våldför sig på haikuns idé om konkretion och bild. Ska vi skriva femradingar och kalla dem sonetter härnäst? Men visst, dylikt går väl inte att få in i Gotens krogsbordsjargong:
http://lennart-svensson.blogspot.com/2011/10/transtromer-har-missuppfattat-vad-haiku.html
Se här hur riktiga haikus ser ut:
Nog speglas även
de fjärran bergen
i trollsländans öga.
En groda hoppar
i dammen. Hör
så den plaskar!
”Nu bakar de riskakor
i huset intill”
säger den lille.
Och nej, det är inte jag som skrivit den, även om man kan tro det.
Jag ser (inte) fram mot en höst där godtyckliga, epigrammiska treradingar hyllas som haiku i Tranströmers efterföljd. Sannolikt får vi en boom i felaktig haiku nu, antologier och seminarier med ”haiku” som låter som kom och hjälp mig. Men vi lever i urartade tider så detta blir väl ett lämpligt sätt att sätta en gravskrift över den faustiska kulturen.
svensson
27 oktober, 2011 at 10:18
inga öl ingen sång
bara ljudet, från en simpel
krog-bords-jargong 🙂
Hur många haikun rymmer inte en sonett.
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 10:36
Jag är benägen att hålla med Svensson i det här fallet. Visst förmedlar Tranströmer konkretion med bilderna ”sitter” och ”eka”. Traditionen föreskriver annars att liknelser, metaforer, INTE får användas i haikun.
Osäker om ”jag” överhuvud skall få tillmätas en så stor plats heller.
Sedan är det ju en bra dikt förvisso. Men det är inte haiku.
3ichenblatt
27 oktober, 2011 at 12:00
Jag tycker att objektiviteten och konkretionen består i ”en uppdragen eka”
Det sammanhanget känner vi alla igen.
För mig är de tre viktigaste komponeterna i ett fulländat haiku
konkreta bilder
att bildernas kombination öppnar sinnet, inte stänger, att de hyllar liv i alla former ( typ a la zen)
samt att naturen beskrivs i en årstid
5-7-5 är ganska ointressant
men Svensson har rätt i att metaforavfall, epigramdribbel och liknande
listigheter omintetgör haikuns innersta mening
den strängaste i dessa frågor av alla haikudiktare hette Buson, han var även konstnär
I aftonbrisen
skvalpar vattnet
på hägerns ben
Vintermånen
hjälper gamlingen i templet
att hugga ved
På tempelklockan
helt örörlig
en fjäril
tolk: jan vintilescu
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 12:32
Tack, det här säger rätt mycket. Haikun rör sig i en zon med diffusa gränser men hjärtlandet i denna zon är konkretion, fromhet och årstidsangivelse, uttryckt med cirka tio ord.
Tranströmers dikter är åt det hållet. Ävens hans dåliga haikus approcherar haikufeeling. Dikten om ekan skulle dock vunnit på fokusering på miljön, uppdragen eka, vatten, vass (weed) eller något. Det där ”här är jag lycklig” är en enfaldig markör, en känslomanipulation.
Även en sådan som william carlos williams är haikumässig, dock utan 5-7-5-rader. Men det är KONKRET:
Så mycket beror på
en röd skottkärra
fylld med vatten.
F-n, detta utsnitt blir nästan som haiku…! (Dikten är längre än så här.)
De Buson-haikus du nämner är exemplariska. Konkreta, samt även med en liten knorr på slutet som antingen vidgar eller koncentrerar bilden. Så ska det låta.
svensson
27 oktober, 2011 at 12:43
Blev så ledsen när du kallade mina ord för ”krogbordsjargong” att jag skrev en diktsamling, sju haikun, för att trösta mig. Nu är jag glad igen. Passerar någon gränsen?
7 haiku från ett krogbord söder om stan
Din ideot, skrattade bilmeken
när jag undrade
var gasen satt
Bilmeken upphörde
skratta, när jag undra
var skrattet satt
– Åh, den kvinnliga blimeken
gjorde katten inom mig
så behagligt dåsig
”den kvinnliga bilmeken”
”den kvinnliga bilmeken”
sjunger jag bland höstlöven
Hoppas min gas går sönder
så jag får se hennes tuta igen,
den kvinnliga bilmeken
Den kvinnliga bilmekanikern
har flyttat från stan,
även jag trivs bäst på en äng
Jag mötte henne en enda gång
sedan borta, borta, borta, borta
– den kvinliga bilmeken
Bokomslag:
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 12:56
Försöker du med känslomanipulation bara för att jag slänger käft lika bra som du? Respektlöshet är bloggosfärens livsluft, även mellan folk som väl vet var de har varandra.
Fascinerande epos över den kvinnliga bilmeken, ständigt på jakt efter Den Galopperande Karossbulten.
svensson
27 oktober, 2011 at 13:40
Vill nog bara få igång maskinen. I Japan skriver man haiku i en rad, typ:
Se hur jag ligger som en uppskruvad bult. Här är jag lycklig.
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 15:08
Svensson! Jag tycker Tranströmers eka var fylld av konkretion. Jag ser hu han ser ut där han sitter men jag kan inte beskriva det. Alltså är det en sinnlig konkretion. Bravissimo!
Alice
27 oktober, 2011 at 10:46
Helt enig, konkretionskravet är uppfyllt.
Tranströmer – Svensson 1-0
Men frågan är: vart vänder sig vår blick, mot jaget i dikten eller ut mot havet
vid vilket jaget sitter som en uppdragen eka?
Här kanske man kan invända något, eller?
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 10:52
Det hela blir en cirkelbild med en lyckokänsla i mitten. Ungefär som när Lilla My och hennes polare åker omkring i genomskinliga såpbubblor med universums alla färger i. Måste jag försöka berätta hur jag ser honom som en eka så liknar han en vinkelhake. Han sitter med uppdragn ben och vilar hakan på knäna.
Alice
27 oktober, 2011 at 11:03
jo, närvaron i konkretionen är oerhört stark,
du upplever jagets lyckokänsla, och inte jaget?
det är ju nästan som om du ser havet? – spännande
jag ser någon som sitter lutad mot en eka
vänd mot havet, solsken och vinter,
varm choklad, samt en hund på isen
– eller vilken årsid kan det röra sig om?
gotiskaklubben
27 oktober, 2011 at 11:17