Får jag ta dig litet på brösten?

I London på 80-talet, bland jetsetare och popstjärnor, kunde det inträffa att någon, man eller kvinna, sa till en någon skönhet som passerade förbi under de blinkande ljusen:
– Å vilka fina bröst du har, får  jag ta dig litet på dem?
Svaret kunde bli:
– Javisst, gärna! eller: – Nej tack!

Vi talar nu om konstnärer, artister och den typ av specialfall som  Johan Hakelius beskriver i sin bok om Jeffrey Bernand och de andra Döda Vita Männen från England.

* * * * *

En gång på en konstnärsklubb i Stockholm stod jag och talade med en kompis. Då strök en välskapad och lättklädd skönhet tätt  förbi oss.
– Henne skulle man sätta på, sa jag till min kompis. Dessvärre sa jag det inte tillräckligt lågt.
Kvinnan tvärnitade, stirrade på mig och sa:
– Vad fan säger du?!
– Ursäkta, det var inte meningen att du skulle höra, svarade jag en smula generad av hennes aggressivitet.
– Men det gjorde jag, fräste hon, vad var det du sa egentligen?
– Att det skulle vara trevligt att knulla med dig.
– Hm, log hon vänligt, intressant…

Sedan struttade hon iväg till baren med steg och rumpa i perfekt rytm. Vilket djur! Jag kände mig stolt över mig själv. Att jag inte kissade på mig. Jag svär in för Guds heliga bibel att jag aldrig hade sett kvinnan förut. Naturligtvis hamnade vi i samma säng några timmar senare. Jag ska inte tråka ut er med några detaljer, ni verkar ärligt talat ha tappat intresset för sånt, men på morgonen var hon där igen och frågade med öm röst och med sin haka lutade mot min axel:
– Vad menade egentligen du med det där i går?

Jag insåg att sanning inte alltid fungerar på alla kvinnor och sa därför som det kunde ha varit. Att jag blivit intresserade av henne redan veckan innan och blivit så chockad när hon dök upp att jag inte fick tid att mobilisera några djupare känslor, jag hann helt enkelt inte säga något bättre för att väcka hennes uppmärksamhet. Det var en snabbt planerad och genomförd manöver från min sida. I krig och…
– Du ljuger sa, hon.
– Ja, svarade jag, precis som din far!
– Vad fan har han med detta att göra?
– Hade inte han funnits och hade jag inte gjort som jag gjorde, hade ingen av oss två suttit i din säng nu.

Å, vilken härlig tid när man kunde få en smula kärlek i belöning för att man med flit trampade någon på foten, spillde öl på en blus eller uppträdde allmänt ohyfsat. Rika människor talar ofta om hur underbart de har haft det under  ”sina fattiga perioder”. Dom ljuger allihop, det är sin ungdom de saknar, girbukarna! Inget annat.

* * * * *

Mitt förslag är alltså följande.

Sök upp de rätta miljön. Krogar, barer, teatrar, biopremiärer, företagsfester, partidagar. Och all annan skit som du hamnar på. Se till att det finns gott om vittnen i närheten. Fråga därefter varje kvinna du möter, helst kvinnor med en utmanande klädsel eller som ser ut att vara lättprovocerade, fråga artigt om det är ok om du tar dem litet på brösten. Har du tur tappar någon fattningen och ger dig en örfil. Sedan är det bara att gå till polisen.  Om du tjänar en hacka på affären så är dig väl unt efter allt lidande du fått utstå.