Nationalism eller patriotism

Nationalism brukar vara det gängse namnet på den process som ledde fram till att Europas nationalstater bildades. Att idag använda ordet när det gäller Baskien är visserligen okej, men likväl känns det inte helt korrekt. Ett folk som inte har ett eget land, till exempel baskier, kurder, assyrier, nordirländare, flamländare, skåneländare, skottar, wahlesare, gutar eller göter, borde kanske snarare tituleras patrioter, separatister eller federalister. Alla dessa folk har ofta mot sin vilja tvingats in i en nationell gemenskap, som enligt patrioterna, inte tagit hänsyn till det inkopererade folkets speciella kultur och behov.

Det känns som om de klassiska definitionerna inte räcker längre för att beskriva nuets och framtidens konflikter inom den överstalighet som EU representerar, samt de nuvarande nationernas avoghet gentemot de mindre folkens vilja till frihet och  självständighet.  (För att ytterligare komplicera bilden bör man även beakta de etablerade EU-partiernas avoghet gentemot  ”nationella och invandringskritiska” partier.)

Ju snabbare EU expanderar och ju mer massinvandringens problem ökar,  ju mer kommer denna typ av ”mikronationalistisk”  frigörelse att göra sig påmind. EU kan nog vara bra för de småstater som vill befria sig. Vem vet, kanske  får vi en dag,  när och om EU rasat ihop, det många redan idag önskar: en slags Nordsjögemenskap. Det vore nåt, det. 

För övrigt är Robstens analys av DNs artikel tänkvärd: Nu ska det bankas in i den svenska träskallen att all form av nationalism är synonym med terror. Well. Summan av ETAs terror kommer förmodligen, även om den då och då är mycket våldsam och spektakulär, aldrig  komma i närheten av den vardagsterror som Södertäljes patriotiska assyrier och syrianer levererat de sista åren.  DNs ledarskribenter och krönikörer skulle ibland behöva läsa artiklarna i sin egen tidning.

Spanien: Den problematiska nationalismen DN